Aftonbladet
Dagens namn: Edit, Edgar
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Ola och Noomi Rapace i filmversionen av ­”Svinalängorna”.   Ola och Noomi Rapace i filmversionen av ­”Svinalängorna”.

”Mormor sparade till sin begravning ett helt liv. Till något annat räckte inte pengarna.”

En av många sentensartade och knivskarpa formuleringar i Susanna Alakoskis nya bok Oktober i Fattigsverige, som består av en utförlig dagbok från oktober 2011.

Susanna Alakoski vet mer om fattigdom än de flesta svenska författare, och utgångspunkten är att hon nu vill sätta sina kunskaper på pränt. Det gjorde hon redan i Svinalängorna kan man tycka, men det räcker inte med att gestalta en brutal och fattig barndom i fiktiv form, menar Susanna Alakoski. Romanen förskönar ohjälpligen fattigdomen. Hon vill skildra den mer naket självbiografiskt och samtidigt tydligare förklara begreppet fattigdom. Det visar sig dock inte vara så lätt, särskilt den självbiografiska delen av projektet. Tiden som barn och tonåring måste hon närma sig mer successivt och varsamt än hon tänkt sig.

Under tiden samlar hon sig genom att skriva en dagbok, där hon enträget närmar sig sina avsikter. Ideligen tvingas hon kliva tillbaka ett par steg, ta sats och så småningom komma vidare utan att riktigt nå fram. Det är djupt fängslande att följa den svåra mentala process författaren genomgår.

Trots att man som läsare kallsvettas över huvudpersonen Leenas och hennes familjs ohyggliga misär i Svinalängorna, så tycker författaren att hon där ändå skapat om verkligheten, undvikit de svartaste hålen och placerat in rent fiktiva gestalter för att mildra vidrigheterna. Ska hon berätta öppet om denna mentala och materiella fattigdom måste hon ta sig djupare ner i sitt förflutna.

Hon tar sig samman, återvänder till Ystad, begär ut alla de sociala myndigheternas handlingar om familjen Alakoski, och det är många. Flera gånger återkommer hon till hur hon sitter med alla dessa papper utspridda över golvet, och att hon ännu inte orkat läsa dem. Några har hon uppenbarligen läst, för emellanåt slinker det i den dagboksfragmentariska men starkt sammanhållna texten in små citat ur journaler från Ystad kommun eller psykakuten på Sankt Lars. Som 770824 om mamman: ”Kom 770818 till Ystad lasarett djupt medvetslös. Hade hittats av dottern på kvällen. Har legat intuberad fyra dagar på intensiven och haft hallucinationer”.

Svinalängorna går bara fram till Leenas tonår och stannar där, längre förmådde hon inte ens i fiktiv förklädnad skildra sina upplevelser. I dagboken kommer nu fram hur den knappt femtonåriga Susanna flyr från hemmets fylleslag, självmordsförsök och allmänna kaos. Inte till någonting, bara från något. Det är givetvis svårt att med självbiografisk öppenhet komma åt sådana förfärliga tonårsupplevelser, men Susanna Alakoski gläntar på dörren.

Korthugget beskriver hon hur hon drev runt, ibland var hon hemlös, ibland bodde hon i fosterfamilj och någon gång hemma, och då fick hon beröm av pappan, när hon hade stulen mat med sig. I dagboken kastas man hela tiden från dessa plågade erinringar och dokument till det närvarandes molande magkatarr men ändå tryggt verksamma författar- och familjeliv.

Det är naturligtvis omöjligt att närma sig begreppet fattigdom utan att bli politisk. Sådana sentenser, som den om mormodern, har en frätande politisk innebörd, och hela dagboken är fylld av liknande aforistiskt sammanfattat sprängstoff. Som påpekandet att medan fem miljarder i budgeten går till sänkt krogmoms skulle en miljard räcka till för att få stopp på all hemlöshet i Sverige. Behöver något mer sägas om den moral och människosyn, som är grunden för alliansregeringens politik.

Susanna Alakoski greppar också över begrepp som klass och klasshat, det är ofrånkomligt, när man försöker förklara fattigdom, och hon vänder sig till den medelklass, som hon anar främst kommer att läsa hennes bok. I dagens deprimerande politiska klimat verkar ju medelklassen mest intresserad av ränteavdrag, rotrenoverare och rutpigor, men Susanna Alakoski minns det så ofta förkättrade sjuttiotalet. Visserligen fick hon som liten uppleva hur kronofogden till och med tog dammsugaren i beslag, men både hon och familjen fick faktiskt stöd i kritiska situationer, och eftersom det fanns barn i familjen blev de aldrig vräkta.

På sjuttiotalet fanns stark politisk uppbackning kring en aktiv progressiv socialpolitik, och Susanna Alakoski konstaterar torrt: ”utan en snäll, hjälpsam, medveten, solidarisk medelklass, hade jag varit död”.

Har vi den medelklassen i dag?

 

SENASTE NYTT

Visa fler