Aftonbladet
Dagens namn: Linus
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Hår – då är det klippt

Lurvet som varit ett växande problem i århundraden - och på känsliga kroppsdelar

hårfin Kvinna med torkhuva kopplad till en hårtork. Foto: Karl Erik Granath/Nordiska museet   hårfin Kvinna med torkhuva kopplad till en hårtork. Foto: Karl Erik Granath/Nordiska museet

Farliga fjun från farfars tid. Foto: Peter Segemark/Nordiska museet   Farliga fjun från farfars tid. Foto: Peter Segemark/Nordiska museet Författaren Douglas Coupland hävdade en gång att den som vill skriva in sig i popkulturhistorien måste uppfinna en frisyr. Marilyn Monroe, The Beatles och James Dean: alla lanserade de ett hårmode. Och alla kommer de bli ihågkomna långt, långt efter sin död. Höstens stora utställning på Nordiska museet i Stockholm heter Hår och handlar om just kroppens, näst könsorganen, mest laddade del.

Hår är ju så mycket – historiskt provocerande, än i dag ofta generande, och kanske framför allt identitetsskapande. När Jesper Ganslandt avslöjar att titeln på hans nya film blir Blondie får vi alla omedelbart en association till vilken sorts kvinna vi kan vänta oss i huvudrollen.

 

På Nordiska museet möter vi en hel del historiska kalufser, men även hår som klippts av och blivit till peruker, kläder eller fetischer. (Jo, det görs fortfarande kläder av hår. Just nu auktionerar till exempel Rapunzel of Sweden ut en av sina hårklänningar på Facebook; intäkterna går till Bröstcancerfonden.)

Allra mest kittlande är, föga förvånande, avdelningen om kroppsbehåring. Stråna nedanför halsen är ju något som vi samtidsmänniskor, vare sig vi är män eller kvinnor, sällan talar om och ännu mer sällan visar upp, men däremot lägger allt mer tid och pengar på. En helkroppsepilering tar några timmar och måste göras om var sjätte vecka. Den som i stället vill använda sig av de senaste laserteknikerna måste lägga upp emot 40 000 kronor för att få en barnslät lekamen.

För det är, i alla fall enligt den traditionella feministiska tolkningen, mot den pre-pubertala kroppen som hårborttagningen syftar. När hormoner väl gjort de ljusa fjunen mörka och täta blir kroppen djurisk och sexualiserad. Den måste då förtryckas och avsexualiseras.

Tittar vi i på kända konstverk som Boticellis Venus födelse eller Manets Olympia blir det tydligt att ”vackra” kvinnor avbildats utan kroppshår i alla tider, det är alltså inget nytt eller något som 1900-talspornografin uppfunnit. Men fram till och med 1920-talet bar kvinnor i västvärlden långbent och lämnade eventuell ludenhet åt fantasin. De flesta män ställdes inför riktiga, nakna kvinnokroppar först under bröllopsnatten. Vissa reagerade då med förfäran inför hårigheten – några försökte till och med annullera äktenskapet.

 

Först när kjolarna kröp upp till knäna blev även verkliga kvinnor tvungna att börja konsumera hyvlar och krämer. Och sedan dess har hårborttagningsindustrin bara vuxit. Får man tro Ebba Witt-Brattström var faktiskt även sjuttiotalets håriga kvinnosakskvinna något av en myt. Normen var så stark och utsattheten så skrämmande att de flesta rakade sig trots allt, åtminstone på benen.

Själv minns jag starkt ett läsarbrev på Kamratpostens ”Du”-sida från en kille som tyckte det var oerhört sexigt när hans flickvän ”missade” att ansa bikinilinjen så att det stack ut könshår utanför trosorna. Mitt cyniska vuxna jag undrar om inte insändaren kan ha författats av redaktionen, den verkar nästan lite väl politiskt korrekt. Men som trettonåring med de första svarta fjunen växandes under armarna kände jag en enorm fascination inför denna nya nyckel till sexualitetens outsägliga vägar. Tänk att någon kunde bli upphetsad av något alla andra påstod var äckligt.

 

Den klassiska damfriseringssalongen, bilderna och objekten på Nordiska museet väcker en hel del igenkännande leenden, men det är i det kompletterande intervjumaterialet som frågorna om hår verkligen ställs på sin spets. Är hårborttagning på kroppen till exempel en mänsklig rättighet? Jag börjar nästan tycka det när jag läser om Marie som är född med en funktionsnedsättning och som berättar vilket aber det är för henne att behöva be om hjälp med kroppsbehåringen.

Michael, aktieanalytiker säger så här: ”En kvinnas rakade kön signalerar sexuell medvetenhet och att man trivs med sin kropp och vågar njuta av sex.” Han är knappast ensam om den inställningen. Vilket får mig att undra om det i dag, när även många män rakar könet, kanske är dags att göra upp med den gamla idén om att en hårig kvinna är vilt sexuell och därför måste förtryckas. Liksom Michael skulle femme-feministerna i stället hävda att en slät kropp handlar om kontroll, om att inte nöja sig med det naturen erbjuder utan i stället skapa en egen ännu mer utvecklad version av sig själv. I samma veva som slätrakning blivit den vuxna, medvetna kvinnans val så har könshåren avsexualiserats. De signalerar numer ointresse snarare än hotande djuriska lustar. I dag är det det släta könet som är sexuellt.

Hårborttagningsmedel Hårborttagningsmedel
SENASTE NYTT

Visa fler