Aftonbladet
Dagens namn: Amalia, Amelie
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Obama - den skuldfrie

Sittande presidenten har frälsarställning bland svarta i USA

Carrie Bryont är 80 år och bor i Florida. Som många andra svarta har hon drabbats hårt av krisen. Inget har blivit bättre under Obama, ändå stöttar hon honom. ”Han är USA:s första svarta president”, säger hon. Carrie Bryont är 80 år och bor i Florida. Som många andra svarta har hon drabbats hårt av krisen. Inget har blivit bättre under Obama, ändå stöttar hon honom. ”Han är USA:s första svarta president”, säger hon. Foto: Kent Werne
Barack Obama Foto: AP   Barack Obama Foto: AP

Den 4 april 1968 sköts Martin Luther King till döds av en vit krypskytt. Samma natt briserade USA:s innerstäder i upplopp och bränder.

USA:s svarta hade lyft blicken och börjat kräva sin utlovade plats i den amerikanska framgångssagan. Men med mordet och de följande årens konservativa revolt, fick drömmen om att USA en dag skulle leva upp till sin trosbekännelse, ”att alla människor är skapade jämlika”, en rejäl knäck.

40 år senare blåste Barack Obama nytt liv i den amerikanska drömmen genom att slå en bro över rasklyftan. Och det bar hela vägen till Vita huset.

Valsegern 2008 blev en förlösning, ett sprakande känsloutbrott. USA:s svarta vällde ut på gatorna och den här gången skrattade, grät och sjöng de: ”Ain’t no stoppin’ us now”, ”A change is gonna come”.

Hundratals afrikan-amerikaner vittnade inför tv-kamerorna om att de aldrig hade trott att en svart man skulle kunna bli president. Men nu hade det hänt. Plötsligt tycktes färggränsen vara utsuddad, allt vara möjligt.

Dagen efter Obamas installation ansåg, enligt en opinionsundersökning, 69 procent av USA:s svarta att Martin Luther Kings dröm hade gått i uppfyllelse, dubbelt så många som ett år innan.

I oktobernumret av The American Interest skriver Walter Russel Mead att Obamas valseger kan ses som en triumf för den senaste kompromissen i ”rasrelationernas problemfyllda historia” – den som inte utjämnade klyftorna, men som gav svarta möjligheten att klättra i samhället.

Nu är dock risken stor att kompromissen håller på att bryta samman, menar Mead, eftersom den ekonomiska grund som den byggde på vittrar sönder: ”Det är poänglöst att ha lika tillträde till industrin om industrijobben försvinner. Det är värdelöst att ha lika tillträde till jobb i den offentliga sektorn om det offentliga sparkar lärare i stället för att anställa.”

Under arbetet med reportageboken Amerikansk höst reste jag runt i ett land där den ekonomiska krisen lagt miljontals drömmar i backläge. Och snart stod det klart att USA:s minoriteter har drabbats särskilt hårt. Arbetslösheten är dubbelt så hög bland svarta som bland vita. En fjärdedel av alla svarta villaägare har förlorat sina hem. Den svarta medelklassen har dränerats. Numera äger en genomsnittlig vit amerikan tjugo gånger mer än en svart – en fördubbling på fyra år.

Förutsättningarna för Obama var förstås inte de bästa. Han fick den värsta krisen sedan 1930-talet i knäet. ”Black man given nation’s worst job”, skrev satirtidningen The Onion när han tillträdde. Att presidenten dessutom tvingats konfrontera kompromisslösa republikaner, ilsken högerpopulism och penningstinn företagslobbyism har inte gjort saken lättare.

Men det finns de som menar att Obama har förvärrat situationen då han inte aktivt försökt täppa till den växande klyftan mellan svarta och vita.

Columbiaprofessorn FredrickHarris skrev nyligen i Washington Post att denna färgblinda passivitet förmodligen hade fått det svarta Amerika att blåsa igång en proteststorm – om presidenten varit vit. Men sedan 2008 har afrikan-amerikaner gillat läget på grund av en oro för att mer högljudda krav skulle ”underminera presidenten i vita väljares ögon”.

I utbyte mot återhållsamheten, menar Harris, ”får vi känna en symbolisk stolthet över att ha en svart president och hans familj i Vita huset.”

Man kanske inte ska underskatta den stoltheten.

I överbelånade villor i Florida, i offentliga hyreshus i New Orleans, i sargade bostadsområden i Detroit – överallt har jag sett inramade Obamaporträtt på väggen hemma hos svarta amerikaner.

Det kan verka underligt att folk inte plockat ner ikonerna i takt med att ekonomin och tillvaron spårat ur.

Visst är många svarta besvikna på politiken, men de ger inte Obama skulden, utan de andra, de som satte stopp för förändringen. Bland afrikan-amerikaner uttrycker nästan 90 procent fortsatt förtroende för presidenten i opinionsmätningarna.

Man litar på Obama, att han gjort vad han kunnat. Och efter att ha fått så lite under så långt tid är många helt enkelt glada över att ha någon i Vita huset att identifiera sig med, även om han inte lyckats förändra deras situation.

I Min far hade en dröm beskriver Obama hur han på 80-talet tog jobb som community organizer i Chicago, just när HaroldWashington valts till stadens första svarta borgmästare. Resultatet blev magert för Chicagos svarta, ändå hade många ett porträtt av borgmästaren på väggen. Obama försökte förstå varför och kom fram till att Washington hade gett folk en ny uppfattning om sig själva; att ”han kom med ett erbjudande om kollektiv frälsning”.

Kanske är det just vad Obama erbjudit Amerikas svarta: frälsning. Inte så mycket på det politiska planet som på det personliga. Obamas presidentskap har förändrat synen på vad som är möjligt att uppnå för svarta i USA. Han spräckte glastaket, visade att alla har en chans att nå toppen, att den amerikanska drömmen inte bara är en myt.

Och man överger inte frälsaren, även om översteprästerna och mobben hänger upp honom på korset. Särskilt inte då.

Sannolikt kommer Obama få 95 procent av de svartas röster också i detta val. Men vad händer om det vita Amerika beslutar sig för att göra slut på Obamaeran och rösta in Mitt Romney i Vita huset?

Är det då kompromissen bryter samman? Är det då upploppen startar?

Kent Werne

Författare till boken ”Amerikansk höst”

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet