Aftonbladet
Dagens namn: Markus
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Bordellhärvan som skakade Sverige

Geijeraffären har blivit film

bordellmamman Pernilla August som bordellmamman Dagmar Glans i svenska filmen ”Call girl” om Geijeraffären på slutet av 1970-talet.   bordellmamman Pernilla August som bordellmamman Dagmar Glans i svenska filmen ”Call girl” om Geijeraffären på slutet av 1970-talet.

Filmer som bygger på verkliga händelser är sköra. Betraktarens dubbla blick granskar och jämför, ser överdrifter, luckor, trovärdighetsproblem. Mikael Marcimains Call girl, som i kväll öppnar Stockholms filmfestival, är ingen sådan skör film. Den har sitt eget filmiska självförtroende, berättar sin historia.

Den bygger på Geijeraffären och händelser kring den. Valet 1976, då 44 år av socialdemokratiskt styre bröts, är ett av filmens centra. Den andra är den avancerade mörkläggningen av hur högt uppsatta personer, ministrar och andra män med makt, hade köpt sex, några av dem av minderåriga. Det är enkelt att känna igen fakta och vittnesmål, mindre lätt att skilja sant från falskt. Call girl är en film som tydligt bygger på mycket upprörande berättelser och som fogar in i sig en filmhistoria där sanningen ska fram, där svaga lider och starka kommer undan.

Men Call girl är främst en historia om ett par ganska ensamma, ganska osynliga, tonårstjejer på en ungdomsvårdsskola som längtar vuxenhet. När vuxenvärlden är en gubbe som runkar till deras dansande kroppar och nakna bröst är det lite spännande. De har övertaget. När den både snälla och spännande kopplerskan och bordellmamman Dagmar Glans (i verkligheten Doris Hopp) dyker upp och smickrar, bjuder på champagne, sakta smusslar in sina grabbar att sätta på och förnedra, är Iris och Sonjas liv fortfarande mer spännande än skamfyllt. Sedan rullar det på. De går in i prostitutionens värld på grund av spänning och brist på pengar – brist på allt – och på grund av tonåringens vilsna bekräftelsebehov och osäkra sexualitet. De fastnar på grund av skammen.

Flickornas perspektiv är filmens stomme. Sedan berättar den också om polisarbete, avlyssning, nedtystning, våld. Bilar i nattligt regn och utsikter över Stockholms tak. Miljöerna är välfunna och markerar filmens underliggande tema: makt. Vi rör oss i maktens rum, både interiört och exteriört. Fester kryddas med unga snygga flickor förpackade till varor. Filmen gör mycket tydligt hur klass- och könsförtryck ingenstans möts så tydligt som i fråga om prostitution.

Call girl ligger ideologiskt nära Marcimains genombrott, tv-serien Lasermannen, eller för den delen Jonas Gardells och Simon Kaijsers Torka aldrig tårar utan handskar. Alla lyfter de fram mörka stråk i en stundom alltför positiv nationell självbild – där det gått att bortse från invandrare, kvinnor, bögar – som först med flera decenniers distans kan diskuteras. Och de gör det i olika former mellan dokument och fiktion.

Det är där Call girl trots allt skaver en smula. Det blir ju ganska ointressant att knyta till den svenska politiska verkligheten 1976 och exakt vilka maktens män som bevisat var inblandade. Ändå är det det historiska sambandet som ger filmen dess nerv och sprängkraft. Call girl spelar ett högt spel och det är till sist betraktaren som avgör hur mycket dubbelblick hen vill ha.

Pernilla August är fullkomligt briljant i rollen som Dagmar Glans. Hon är också den enda kvinnan i filmen som har makt. Hennes motpol är den godhjärtat naiva föreståndaren på ungdomsvårdsskolan, med stor formell och samtidigt ingen reell makt. Hon står för den passerade godheten i detta drama där en kultur helt klart börjar förvandlas och blotta problem. En oskuldsfullhet som saknar passform i den nya tiden, kanske ­ungefär som de i filmen ymnigt förekommande y-frontkalsongerna.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet