Aftonbladet
Dagens namn: Georg, Göran
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

UD har kluven syn på Östafrika

Låter sig styras av exportlobbyn samtidigt som man avråder från resor till regionen

sprickan Carl Bildt och Jens Odlander har delade meningar om Lundin Petroleum. Foto: Peter van den Berg, Scanpix   sprickan Carl Bildt och Jens Odlander har delade meningar om Lundin Petroleum. Foto: Peter van den Berg, Scanpix

I förra veckan visade SVT:s Uppdrag granskning en intervju som förtjänstfullt avslöjade hur Carl Bildt diktar fritt när han försöker ta åt sig äran av att ha fått hem Martin Schibbye och ­Johan Persson. Reportern Carolina Jems­by kan visa att han knappt alls varit inblandad i processen.

Jemsbys intervju för tankarna till avsnittet i Bengt Ohlssons bok Margot där en anonymiserad UD-tjänsteman berättar att Carl Bildt inte vågar resa till ­Afrika och visa sig bland afrikanska ledare – han är livrädd att bli fotograferad tillsammans med fel kompisar från förr.

Frågan är om Bildts mariga förhållande till Östafrika också är UD:s?

Vi backar bandet till gripandet av Schibbye och Persson. Det var ganska mycket en känsla av déjà vu när Ogaden plötsligt blev toppnyhet: återigen stod Lundingruppen, Carl Bildt och Östafrika i fokus, men med skillnaden att den påstådda brottsplatsen den här gången var den somaliska öknen och inte Sudans träskmarker.

Det finns förstås en hel del som skiljer Lundins äventyr i Etiopien från affärerna i Sudan. En viktig skillnad som gör affären i Ogaden än mer allmängiltig ur ett svenskt perspektiv än händelserna i Sudan, är den svenska utrikesförvaltningens inblandning.

Lundin etablerade sig i Sudan redan 1991 och kom efter hand att stå president al Bashir nära och vara hans kungamakare när det gällde det svarta guldet. Någon större hjälp från UD fick man inte; ­Sverige hade ingen diplomatisk representation i Khartoum och Adolf Lundin var ännu en relativt obetydlig oljebaron.

När Lundin etablerar sig i Etiopien 15 år senare är situationen en annan. Bolaget har gjort ett jätteklipp i Sudan och den kinesiska råvaruboomen bidrar till att Lundin i raketfart plöjer uppåt på listan över Sveriges rikaste familjer.

Och den här gången har man UD med sig på färden. Riktigt varför det är så ­viktigt att bistå Lundin i Etiopien är svårt att förstå – stora delar av korrespondensen mellan ambassadör Staffan Tillander och UD är avidentifierad.

Men i handlingarna som jag och min kollega Jens Christian Brandt fått ut står det att ju mer Tillander hjälper ”Lundin Oil” (sic) desto bättre.

Lägger man ihop UD:s hjälpande hand med Bildts numera klassiska citat i samband med att Schibbye och Persson greps – ”vi har ju avrått från resor dit” – kan man undra över Sveriges hållning i Östafrika: Är UD helt och hållet underordnad exportlobbyn? Gäller inte biståndsminister Gunilla Carlssons demokratiengagemang Östafrika? Och: Är Bildt & Co:s synsätt allenarådande på UD?

Torsdagen den 4 januari 2007 träffas de europeiska utrikesministrarna i Bryssel för att diskutera utvecklingen i Somalia. Detta på svenskt initiativ.

Dagens Nyheters dåvarande Afrikakorrespondent Anna Koblanck blir för­vånad över det svenska utspelet. Sverige har traditionellt sett inte haft något större­ engagemang på Afrikas horn, säger hon när jag intervjuar henne sommaren 2012.

Hon tycker att initiativet är så intressant att hon ringer upp Bildt, men innan hon gör telefonintervjun med honom tar hon en titt på Lundin Petroleums hem­sida och upptäcker att bolaget två månader tidigare investerat i två olje- och gasfält i Ogadenprovinsen – ett område som Somalia och Etiopien länge krigat om.

Utrikesministern har lämnat Lundins styrelse några månader tidigare, i oktober 2006, men äger fortfarande aktier i Lundin Petroleum.

Anna Koblanck känner på sig att Bildt inte kommer bli glad över frågor rörande Lundin och bestämmer sig för att ­lägga spörsmålet om investeringen i Ogaden sist i intervjun.

Koblanck frågar Bildt: ”Diskuterade ni någonsin en investering i Etiopien när du fortfarande var aktiv i Lundin Petroleum?”.

”Inte vad jag kan påminna mig”, svarar Bildt irriterad och får bråttom att avsluta samtalet.

Sedan blir det tyst om Ogaden i den svenska offentligheten. ­Lundin kan uppbackad av UD ­etablera sig i Etiopien i lugn och ro. En hjärtlig vänskap utvecklas mellan den dåvarande svenska ambassadören Staffan Tillander och Lundins man i Addis Abeba, Jim Phillips; han reser runt med Lundin i Ogaden och låter sig fotograferas med barn som, om man ska tro Lundin, funnit jultomten i det svenska bolaget. Det går så långt att Lundin och UD, enligt Phillips (i en intervju med ­Göteborgs-Posten) utbyter ”security notes”.

När ONLF-gerillan genomför en ­blodig attack mot en kinesisk oljeanläggning i april 2007 och det finns risk för fler ­attacker kräver Lundin ”säkerhetsgarantier” av den etiopiska regeringen. Tillander har ändå ont i magen, skriver hem om sin oro över att ”Lundin Oil” (sic) ska drabbas av ”imageproblem”.

Ett år senare kommer kvittot på ”säkerhetsgarantierna”: Människorättsorganisationen Human Rights Watch kommer med en rapport där regeringen har återupprättat säkerheten i Ogaden genom att bränna byar, mörda och våldta.

Alla nöjda och glada med andra ord. Men Lundindirektören Phillips vän Tillander byts ut. Ny ambassadör är Jens Odlander, och han är inte alls lika intresserad av att bygga relationer med Lunditerna, som Lundins järntrust kallar sig själva. Tvärtom.

Jens Odlander känner Lundin sedan ­tiden som Sveriges diplomatiska representant i Sudan. Efter en middag på Lundins kontor i Khartoum vintern 2006 där Odlander muntrat upp Lundinbröderna med ett flak Norrlands guld – guld värt i sharialandet – känner Jens Odlander att han fått nog, att han inte vill ha mer med Lundin att göra.

När jag frågar Odlander varför han bröt med Lundin blir det tyst en stund innan han säger:

– Det var en maggropskänsla: efter ­Sudanåren insåg jag att jag inte tyckte att det var något kul att ha att göra med ­Lundin. Det kändes som att jag hade ett moraliskt problem med Lundin.

Odlanders avståndstagande står i skarp kontrast till hans chef, som hårdnackat vidhåller att Lundin och han själv under tiden som styrelseledamot i Lundin Petroleum bidrog till välstånd och fred i landet.

Odlander berättar också att han instruerat sin sekreterare på ambassaden i Addis att inte ­släppa fram Lundin.

– Jag lät henne låta mig försvinna på lämpligt sätt eftersom jag inte ville ha någon kontakt.

Enligt Odlander har Lundin bara sökt kontakt med honom en gång under hans tid i Addis Abeba, det var ett team från Lundin som skulle göra något slags film.

– Men jag valde alltså att inte tala med dem.

Sedan säger Odlander det viktigaste av allt, just det som ingen annan på UD har sagt:

– Jag sympatiserar med dem som skriver om de här sakerna. Ogaden är så oändligt underrapporterat. Du kan inte verifiera från Addis vad som händer där; man måste, som Johan och Martin ville göra, ta vittnesmål. Det arbetet har vi ­inte gjort på ambassaden.

När Bildt slutade som styrelseledamot fick han en avskedsgåva i form av egentligen ogiltiga optioner på närmare fem miljoner kronor. Lundin såg säkert det som en garanti för tillträde.

Odlanders stängda dörr ingick inte i dealen.

Men det är bara en liten plump i Arvfurstens och Lundins gemensamma protokoll. Göteborgsposten har grävt djupare i Aftonbladets avslöjanden  om UD och oljemiljardärerna. I svarta, envetet borrande texter (publicerade 10 och 12 nov) berättar GP:s kulturchef Gabriel Byström om hur Lundin och den ljusskygge svenske oljemiljardären Torbjörn Törnqvist vävts in i UD:s verksamhet, och hur före detta ambassadören Sven Hirdman använder sitt diplomatpass för att hjälpa Lundin.

Exportlobbyn är att gratulera.

Leo Lagercrantz
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet