Aftonbladet
Dagens namn: Jakob
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Upprättelsen

Aftonbladet hade rätt - Israel stal de dödas organ

Sonen sköts ihjäl – och sprättades upp Saadega Ghanem med en bild på sonen Bilal – den palestinske pojke som Donald Boström baserade sin Aftonbladet-artikel på.   Sonen sköts ihjäl – och sprättades upp Saadega Ghanem med en bild på sonen Bilal – den palestinske pojke som Donald Boström baserade sin Aftonbladet-artikel på.

Stjäl Israel organ av palestinier som armén har dödat? Tidskriften Filter avslöjar i sitt senaste nummer att journalisten Donald Boström hade goda skäl att i Aftonbladet Kultur för drygt tre år sedan ställa sin kontroversiella fråga.

Boström intervjuar i tidskriften den israeliske rättsläkaren Chen Kugel, som berättar att handeln med organ från döda på det rättsmedicinska centret Abu Kabir förekom i närmast industriell skala.

Donald Boström   Donald Boström

Magasinet Filters reportage   Magasinet Filters reportage Madelene Engstrand Anderssons gedigna reportage i nya numret av Filter är en upprättelse för de familjer på Västbanken och Gaza som i alla år undrat varför deras ihjälskjutna anhöriga snabbt fördes bort och återlämnades i obducerat skick. Jag läser hennes text, och minns allt igen.

Fredagen den 23 augusti 2009 flög jag och fotograf Urban Andersson till Tel Aviv för att därifrån ta oss till den lilla byn Imattén på Västbanken, där israeliska poliser 17 år tidigare hade skjutit ihjäl den palestinske pojken Bilal Achmad Ghanem. Förutsättningarna kunde ha varit bättre. Donald Boströms artikel om organhandeln hade publicerats i Aftonbladet sex dagar tidigare och lett till en diplomatisk fnurra och rubriker i all världens tidningar: landets biträdande utrikesminister Danny Aylon hade just deklarerat att den ”stinker av rasism och minner om medeltida anklagelser om blodoffer och ritualmord”.

Han krävde i upphetsade ordalag att Sveriges regering skulle fördöma Aftonbladet. Utrikesminister Carl Bildt replikerade kort att det inte ingick i hans befattningsbeskrivning att recensera artiklar och att då det råder pressfrihet i Sverige var det inte tal om att be om ursäkt.

Det var kort sagt ett jävla liv och vi tog oss för säkerhets skull till Västbanken mitt i natten utan att först ansöka om de presskort som behövs för att arbeta journalistiskt i Israel.
 Vi lurade i den nervöse tolken att vårt uppdrag inte innehöll någon politisk dimension och viftades förbi den ena militära posteringen efter den andra av halvsömniga soldater som var mer intresserade av att spela kort än att bläddra i våra pass.

 

Boström hade berättat i sin artikel att han var närvarande då pojken nästan två decennier tidigare hade begravts och att de anhöriga misstänkte att organ stulits under den israeliska militärens obduktion. Vi skulle träffa de anhöriga.


Jag minns Imattén som en spökby med närmast hundraprocentig arbetslöshet: där fanns inga affärer, de enkla husen var i varierande grad förfallna, barn lekte i dammet, gamla män satt i skuggan under olivträden.

Saadega Ghanem berättade att hon har haft ont i axlarna sedan den där dagen då hennes son sköts ihjäl. Hon var en gammal kvinna nu, hade för länge sedan gett upp hoppet om att få veta vad soldaterna gjorde med Bilals kropp, hon tog med oss till martyrgravplatsen i byns utkant där pojken vilade.

Vi antecknade, fotograferade, tog ­farväl och åkte till Jerusalem för att på den israeliska regeringens mediakontor ansöka om de där presskorten.

Jason Pearlman, tjänstemannen som tog emot oss, en sympatisk man i yngre medelåldern med varmt handslag, förklarade att det inte var någon idé för oss att stanna kvar, han skulle ringa senare och berätta hur det gick med ­våra ackrediteringar.


 

Vi hade knappt kommit tillbaka till hotellet då cirkusen började. En kvinna på en israelisk radiostation ville ha en kommentar till att jag och Andersson inte skulle få tillstånd. Några minuter senare publicerade de israeliska tidningarna Haaretz och Jerusalem Post liknande uppgifter. Tysk och spansk tv hörde av sig, nyhetsbyrån Reuters, CNN toppade sin hemsida hela eftermiddagen med vår närvaro, en kanadensisk studentradiostation ville ha kommentar.

Något tillstånd gavs aldrig, men våra strapatser var primärt en angelägenhet för internationella medier, då tidningarna i Sverige mest var intresserade av att puckla på Aftonbladet för allt vad tyget höll.
Sydsvenskan pratade om ”Antisemitbladet”, Svenska Dagbladet rapporterade att Aftonbladets ”antisemitiska myter” kritiserats i Israel och Expressens förre utrikeschef Ernst Klein undrade om konkurrenten ännu genomsyrades av sitt ”nazistiska förflutna”.

 

Det är, mot bakgrund av den upphetsade stämning som rådde, kanske inte helt ­förvånande att dessa redaktörer låtsades som att det regnade då det fyra månader senare visade sig att Israel tagit organ från ­döda kroppar i en utsträckning som vare sig Donald Boström eller­ någon annan kunnat föreställa sig.


Den 19 december sände nämligen den israeliska tv-stationen Channel 2 en intervju med Yehuda Hiss, chefen på Abu Kabir, som berättade att läkarna brukade ta hudlager, hjärtklaffar och hornhinnor från döda israeler och palestinier.
Efter programmet medgav hälsoministeriet och armén i en kommuniké att uppgifterna stämde, men att hanteringen upphört år 2000.
 Avslöjandet ledde till rubriker över hela världen.

The Guardian, al-Jazira och CNN kopplade samman scoopet med Aftonbladets artikel och Yehuda Hiss och andra ansvariga ställdes inför rätta.

Men i Sverige var det närmast tyst. I Dagens Nyheter återfanns en liten artikel där det rapporterades att en israelisk tv-station ”hävdar” att organ stulits, men de flesta tidningar valde att publicera ett kort TT-telegram om saken.
 För säkerhets skull skyndade sig Svenska Dagbladets ledarblogg att påstå att det var gamla, redan kända uppgifter, uppgifter som de i fyra månader hade ifrågasatt.


Tidningarna skulle dock få en möjlighet att revanschera sig för denna aparta nyhetsvärdering, då Boström tidigare i år erbjöd ett antal tidningar en exklusiv intervju med Chen Kugel, den israeliske rättsläkare som redan 2001 slagit larm om organstölder från såväl israeliska som palestinska kroppar.


Kugel, som ställde upp på intervjun under förutsättning att den inte publicerades i Aftonbladet, hävdade att hanteringen av organ på Abu Kabir närmast var att betrakta som en industri.

Rättsläkaren sa dessutom att många palestinier har rätt i sina förmodanden, att en hel del kroppar begravdes utan organ.

Men den historia som dominerade den svenska debatten under månader för tre år sedan var nu iskall.

Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Expressen tackade alla nej. Oisín Cantwell   Oisín Cantwell

 

Boströms ursprungliga artikel i Aftonbladet hade brister, men det är svårt att frigöra sig från misstanken att det finns andra skäl än usel nyhetsvärdering till de svenska tidningarnas tystnad om den över hela världen uppmärksammade organhandeln. Prestige, konkurrens eller en motvilja att erkänna att frågan om vad som hände med de dödsskjutna palestiniernas kroppar.

Vi kommer aldrig att få veta om just Bilal Achmad Ghanems organ stals. Men Filters reportage visar att hans familjs farhågor sannerligen inte saknade grund.

Aftonbladets första artikel om organskandalen, 17 augusti 2009.   Aftonbladets första artikel om organskandalen, 17 augusti 2009.
SENASTE NYTT

Visa fler