Aftonbladet
Dagens namn: Marika, Marita
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Luftslottet som sprängdes

Filmen som är den bästa mediala skildring som gjorts av SD

Erik Almqvist tvingades bort från alla sina uppdrag i Sverigedemokraterna efter att skandal­filmerna publicerades i förra veckan.   Erik Almqvist tvingades bort från alla sina uppdrag i Sverigedemokraterna efter att skandal­filmerna publicerades i förra veckan.

Hora, fitta, blattelover, ­babbe!

Det är några av de invektiv som Erik Almqvist vräker ur sig den där, numera, riksbekanta höstmorgonen i centrala Stockholm. Och det stannar ­inte vid ord. Almqvist och hans två parti­kamrater, Kent Ekeroth och Christian Westling, beväpnar sig med järnrör, Ekeroth knuffar en ung kvinna mot en bil, Almqvist måttar slag och sparkar mot en man som försvarar henne och han ger sig också på komikern Soran Ismail. ”Du är inte svensk … det är upp till mig att ­avgöra”, säger han och avslutar med att hotfullt skrika: ”Ni kommer att få ­problem i framtiden, håll inte på att jävlas med svenskarna …”.

Det är unika bilder i den svenska p­arlamentarismens historia. Almqvist är ekonomisk-politisk talesperson, Ekeroth är rättspolitisk talesman i ett riksdagsparti.

Ekeroth, en ivrig förespråkare för hårdare tag mot brottslighet, ger sig inte ­bara handgripligen på en ung kvinna, något som kan falla under brottsrubriceringen ringa misshandel, och beväpnar sig med ett järnrör, som kan rubriceras som förberedelse till grov misshandel, han filmar dessutom hela händelsen, ser till att en fullständigt missvisande version läggs upp på nätet och är också med när Almqvist ger en helt felaktig bild av ”bråket” till polisen, som kan falla under brottet falsk tillvitelse.

Det är en talande bild av Sverige år 2012 att kvällen avslutas med att polisen ­ griper den berusade man som ingriper till den misshandlade flickans försvar, i­nte de kostymklädda Sverigedemokraterna.

Ekeroths film kan beskrivas som den kanske bästa mediala skildring som gjorts av Sverigedemokraterna. Allt finns med; sexismen, intoleransen, våldet, ­rasismen, lögnerna, den dubbla bok­föringen och ögontjäneriet. I princip ­varje scen kan placeras in i en större k­ontext vad gäller Sverigedemokraternas verksamhet, historia och ideologi.

Det är ingen tillfällighet att Almqvist ses kränka och hota de som vågar säga emot honom. Ända sedan Sverige­demokraterna grundades har de som ­ inte delar partiets åsikter avfärdats som ”svenskfientliga”, ”politiskt ­korrekta”, ­eller som just ”fittor” och ”horor”. Det är bara att besöka webb­sajten Avpixlat, som finansieras av bland annat Ekeroth, för att förstå hur ton­gångarna bland medlemmar och sympatisörer går.

Det är symtomatiskt att Almqvist till och med på den presskonferens där han, under ­ursäkter och självömkan, meddelar sin avgång som talesperson för ­partiet, också framför mer eller mindre för-­täckta hot: ”Dom som har åsikter som är diametralt motsatta våra ska så klart ­passa sig, när vi växer … du förstår hur jag ­menar …”

Det är inte heller en tillfällighet att Ekeroth, Almqvist och Westling beväpnar sig med järnrör, vilket de sedan skrattande kommenterar med: ”Alltså, shit vad kul!” De är inte de första Sverigedemokrater som drar runt beväpnade på landets gator och torg. Det rasistiska våldets historia i Sverige sammanfaller till stora delar med Sverigedemokraternas historia. Medlemmar, eller högt uppsatta förtroen­devalda hos Sverigedemokraterna, har varit delaktiga i, eller ansvariga för, allt från mordbranden mot moskén i Trollhättan 1993 till mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg 1999. Så sent som år 1993 var mer än hälften av medlemmarna i partistyrelsen dömda för brott, från utpressning och stöld till mordbrand.

Och det var under denna våldsamma tid, åren 1994–1995, när hakkorsflaggor fortfarande vajade på partiets demonstrationer, som Almqvist, Jimmie Åkesson, Björn Söder och flera andra i dag l­edande Sverigedemokrater valde att bli medlemmar.

Den historiska kontexten är viktig för att förstå den senaste veckans händelser. Sverigedemokraterna växte fram ur g­atans våld, med nära kopplingar till ­nazistiska grupperingar som Nordiska rikspartiet.

Sverigedemokraterna är på många sätt unika, även ur ett internationellt perspektiv. Det finns, möjligen med undantag av ungerska Jobbik och grekiska Gyllene Gryning, få andra exempel i Europa på att så öppet rasistiska och militanta rörelser tagit plats i nationella parlament.

Åkesson har visserligen försökt putsa fasaden, men i grunden förblir både ledningen och ideologin fortsatt densamma, om än språkbruk och klädedräkt ändrats. ­Kampen mot den andre, mot främlingen, mot den som inte räknas som svensk, står fortfarande i centrum. Sverige­demokraterna kräver fullständig assimilering, men är samtidigt noga med att alla ­inte är välkomna i den ”svenska” gemenskapen. Partiets principprogram slår tydligt fast att man ”skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska ­nationen”.

Därför blir det närmast tragikomiskt när Almqvist ursäktar sitt påstående att Soran Isamil inte är svensk med förklaringen att han var full, när det påstådda fyllesnacket i själva verket till punkt och pricka överensstämmer med partiets ideologi. Enligt Sverigedemokraternas världsbild kan en person som Soran ­Ismail inte bli en del av den ”svenska ­nationen”, oavsett om han är född i Sverige eller svensk medborgare. Och enligt partiets handlingsprogram går ­invandrarskapet dessutom i arv, från g­eneration till generation, från barn till barnbarn, där vissa aldrig kommer att kunna bli riktiga svenskar, hur mycket de än försöker, eftersom ”assimilering är en lång och svår process som inte ­alltid lyckas och som i vissa fall kan ta flera generationer att fullborda”.

I synen på svenskhet lämnar partiet kulturrasismen, som hävdar att olika kulturer inte kan samsas, och glider över till den biologiskt betingade och definierade rasismen.

Och därmed blir också dubbelspelet nödvändigt. Partiledningen vet att ett alltför uttalat rasistiskt färgat budskap inte lockar några större väljarskaror, därför gäller det att förmedla en bild som kan attra­hera både den hårda kärnan – och dra nya mittenväljare. Det dubbla budskapet ses därför inte som en anomali, eller självmotsägelse, utan blir snarare partiets själ och livsluft som aktivisterna andas och lever. Det är därför Åkesson inte ser några problem med att ena stunden framhäva vikten av politiskt ­ansvar, för att i nästa, vilket radio­programmet Kaliber avslöjade, glatt sjunga med i groteska nidvisor med sina skrålande partivänner: ”Lisbet såg pistolen blänka, strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann … tjalalalala!”.

Den dubbla bokföringen fungerade ­relativt väl så länge medierna inte granskade partiet alltför närgånget och så länge partiledningen höll sig till spelets regler. Frågan är därför om Åkesson förstod vilka krafter han satte igång när han för några veckor sedan, troligen över­modig av partiets ökande opinionssiffror, meddelade sin nya nollvision mot rasism. För därmed bröt han också det informella kontraktet om dubbelspelets helgd, med såväl sina aktivister som de mittenväljare han så hett åstundar.

Ekeroths film demaskerade inte bara den kluvna tungans politik, den visade i lika hög grad, och med förfärande tydlighet: Det är inte bara de som Sverigedemokraterna kategoriserar som ”invandrare” som bör ”passa sig”, utan också exempelvis homosexuella, som partisekreteraren Björn Söder jämfört med pedofiler, eller helt enkelt var och en som i likhet med ”den där lilla horan”, för att använda ­Almqvists ordval, har civilkurage nog att konfrontera och säga emot Sverige­demokraterna.

De tillhör alla den kategori som Kent Ekeroth, Sverigedemokraternas rätts­politiske talesman, avser när han med ­kameran i ena handen och järnröret i den andra, hånskrattande sammanfattar sitt budskap:

”Med vår politik blir det inga fler s­åna …!”

SENASTE NYTT

Visa fler