Aftonbladet
Dagens namn: Natanael, Jonatan
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Sonnevi går rätt i hjärtat

Camilla Hammarström läser poetens svindlande bokslut med sig själv

Göran Sonnevi (1939) slog igenom som politisk poet med dikten Göran Sonnevi (1939) slog igenom som politisk poet med dikten "Om kriget i Vietnam". 1965. Hans bok "Det omöjliga" från 1975 är en av sveriges mest sålda diktsamlingar. Foto: ULLA MONTAN

Boken väger ett och ett halvt kilo, handlederna ömmar efter timmar med den i soffan. Den är en fysisk realitet som slukar tid.

Åttahundra sidor kondenserad poesi.

Jag läser hela dagen, tar en paus, läser några timmar till innan sängdags. Vaknar och läser.


Orden är så starka och tunga. Så insisterande. Anspråksfulla. Texten äter sig in i hjärnan, blandar sig med mina egna tankar. Var och en som fördjupar sig i dessa blad, skall omöjligen kunna släppa dem från sina ögon, utan läsa och läsa tills han går förlorad, lyder bokens motto av Carl Jonas Love Almqvist.

Jo då, poeten har fått mig dit han vill. Visserligen brukar Göran Sonnevi alltid med stor auktoritet ta läsaren i nackskinnet och få henne att stanna upp. Men denna gång är det med ett större allvar och en mer intensiv skönhet. Poeten har inte längre all tid i världen. Och läsaren måste ta av sin egen tid för att försöka förstå vad detta innebär, vad det innebär att vara i tiden och kanske snart vid dess slut. Att åldras.

Boken utan namn är en samling texter från 1959 till i dag, samt en nyskriven långdikt ”Disparate sin nombre” som bygger på material från 1957 och framåt. Det är ett återbruk av gamla ord som vävs samman med de nya på ett fullständigt självklart sätt. Inga skarvar eller missljud, bara en enda lång textväv där allt går in i vartannat.


Sonnevis avancerade metaforer kan vara knepiga för den som inte är bevandrad i den högre matematiken. Men bilderna kan förstås rent intuitivt, om man släpper taget och låter dem svindla som resten av texten. Den här gången är det lättare, för allt bärs av ett ljuvligt hymniskt tilltal som går rätt i hjärtat. Sonnevis poesi handlar inte bara om ordens innebörder utan i högsta grad om deras musik. Dikterna svingar sig mellan den vardagliga prosan, det poetiskt såriga och fackuttryckens skarpa definitionsvilja. Det är en rörelse utåt och inåt, en andning. På ett högre mer abstrakt plan finns världsrymdens utvidgning och sammandragning under eonerna. I den omedelbart närvarande orgasmens konvulsioner i det konkreta näste i evigheten som är kärlekens.

Långt borta och nära ställs bredvid vartannat, jag skulle vilja säga brutalt hos Sonnevi. Jag har tidigare reagerat på den snabba rörelsen från bombkrevaderna till den älskades sköte i hans diktning. Från krigsscener till den intima värmen i det lilla livet. Har funnit något moraliskt tveksamt i detta. I boken utan namn kvarstår inte längre det problemet för mig. Här känns rörelsen mellan det lilla och stora fullkomligt självklar. Och det säger inte lite om vad det är Sonnevi lyckats åstadkomma.

Boken andra motto kommer från Bertolt Brecht som anför den realistiska konsten mot ideologierna. Med realism menas här det som får oss att känna, tänka och handla realistiskt. Det stämmer väl med Sonnevis poetik, att likt Brecht bryta den borgerliga konstens identifikatoriska inkänning. Att ha sönder illusionen om ett intakt lyriskt rum utanför verkligheten.


Det politiska är
en kamp om att kunna säga något. Sonnevi är bränd av tidigare ställningstaganden. Visserligen hade han rätt om Vietnamkriget, men när det gäller Kampuchea och Kina har han fått göra avbön. Ändå vill han inte ge upp, men försiktighet råder. Ibland blir det bara till referat om de konflikter som för tillfället pågår. I palestinafrågan kan han på grund av Hamas och på grund av Irans antisemitism inte ta ställning för den uppenbart svagare och mest utsatta parten. Hans vänsterintellektuella omgivning klandrar honom för att sakna sinne för proportioner, och man kan inte annat än hålla med.

Poeten gör bokslut med sig själv och sin poesi. Har den överhuvud någon betydelse för det som händer i realiteten? Vad är det för mening med alla dessa ord mot förintelsen Jag kan/ inte ens veta om de hejdar, eller påskyndar, något litet/ Orden är ohjälpliga. Det är något heroiskt över att fortsätta tala trots att man inget säkert kan veta. Och hjältemodigt, faktiskt, att framhärda i att vara poet. Människan delar hjälplösheten med orden. Och det är på svagheten allt beror. Ur mänskans bräcklighet stiger hymnen. Hon behöver bara vara i den, är Sonnevis ljusa budskap. Och sjunga.

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler