Aftonbladet
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Dokumentären har fått spel

Filmgenren som flirtar med fiktion – och kan få Stora journalistpriset i kväll

Fredrik Sahlin   Fredrik Sahlin

Det var enklare förr. Stefan Jarl gjorde dokumentär, alla andra hittade på.

Eller ännu längre sedan: dokumentarister tog kamera och världssamvetet under armen och gav sig ut för att skildra orättvisor. Resten stannade hemma och gjorde Åsa-Nisse.

Nu är det lite knepigare. Det har varit så ett bra tag men efter en höst med dokumentärer som Searching for sugar man, The imposter och för all del den just nu hårt debatterade fiktionen Call girl är dokumentärbegreppet i större svang än någonsin.

Om vi ska hårdra det rejält har vår definition på en dokumentär gått från att ha varit ett långt vederhäftigt reportage till något som i många fall liknar det som vi historiskt brukar kalla spelfilm.

Vi har på senare tid sett en stadig rörelse från förment objektiva dokument till mer narrativt drivna dramer med tydlig berättarbåge, klipphängare och dramatiska vändningar.

Dels som i den mer traditionella Big Boys gone bananas!*, där Fredrik Gertten efter suggestiv uppbyggnad ger makten en rak patosvänster, dels de som snarare utgår från en god historia än en politisk övertygelse, som exempelvis Malik Bendjellouls ovan nämnda sökande efter musikern Sixto ”Sugar man” Rodriguez.

För denna sin debutfilm är Malik Bendjelloul nominerad till Stora journalistpriset som delas ut i kväll. Searching for sugar man är onekligen värd alla möjliga utmärkelser, men samtidigt har en del kollegor påpekat att regissören kanske inte borde få just det här priset, och det på grund av att det inte var Malik Bendjelloul eller hans team som utförde det grundläggande journalistiska grävarbetet, det gjorde i stället några sydafrikanska fans på 1990-talet. Searching for sugar man återberättar sökandet.

Det ska påpekas att det inte föreligger några tveksamheter, Malik Bendjelloul & co har inte duperat någon, bara gjort en begåvad film.

Det intressanta är att den upprördhet som nomineringen ändå väckte i vissa kretsar visar att det fortfarande finns en tanke om den ”rena” och objektiva journalistiken.

Nåväl. Autenticitet. Verklighet. Sanning. Det är handfasta, rediga begrepp som tyvärr har en väldigt flyktig innebörd. En människas sanning är en annans lögn. Ja, ni känner till det där. Man behöver inte vara lektor i dekonstruktiv kulturanalys för att intuitivt inse denna självklarhet.

Ändå hänger vi kvar vid dokumentärbegreppet som vore det vår sista stående bastion i en värdeeroderande samtid. Myten om dokumentärens objektivitet verkar vara så hårt rotad i oss att det räcker med några få verklighetsmarkörer i en film för att vi ska tillskriva den ett större värde och viktighetsgrad.

Illusionen är filmmediets absoluta livsnerv och existensberättigande, alltså illusionen av verklighet, att det vi ser på duk eller skärm skulle kunna hända, att det har hänt. Det är det som sätter nerverna i riktig dallring, och den känslan är ju sedan länge nedprioriterad när det gäller de stora Hollywoodproduktionerna som i stället riktar in sig på, den minst lika mänskliga, längtan efter vardagsflykt.

Dokumentärens framgångar på senare år tyder dock på att eskapismen för många är en alltför lättviktig drog. När datorgrafiken kan skapa precis vilka bilder och fonder som helst blir publiken lätt blasé, och vänder sig till de som, åtminstone i teorin, kan erbjuda äkta vara, och kanske till och med berättar något som egentligen borde vara förborgat.

Men dokumentärens framgångar på senare år förklaras nog inte så enkelt, det är fortfarande lättare att kränga fibergröt utanför McDonalds än att få gemene biobesökare att välja en dokumentär framför Spiderman eller Möhippan.

Det är alltså inte främst publikens preferenser som har ändrat sig, snarare har dokumentärmakarna gått dem till mötes genom att välja spektakulära ämnen och okonventionella berättargrepp.

Den humoristiske hämnaren Michael Moore var kanske inte först men har ändå blivit något av en galjonsfigur för den publikvinnande dokumentären. Med sin slagkraftiga mix av Uppdrag granskning och Dolda kameran drog han med Bowling for Columbine och Fahrenheit 9/11 ner brallorna på amerikansk stockkonservatism i allmänhet och George W Bush i synnerhet. Det här var tidigt 2000-tal och sedan dess har det rasat in ett gäng likartat braskande dokumentärer.

The cove (delfinslakt), Supersize me (hamburgerorgie), Waltz with Bashir (animerat om Israel-Libanon-kriget) och Capturing the Friedmans (incestdrama) är bara några av många dokumentära verk som sedan dess hamnat på diverse topplistor världen över.

Vi har kort sagt blivit autenticitetsknarkare – som på samma gång älskar och omhuldar illusionen. Det är en knepig kombination som utnyttjas till fullo av film- och tv-makare. I allt från reality-showerna och alla de tröttsamma pratprogrammen (som förment ger oss tillgång till kändisars inre), till rena fiktioner som klär sig i dokumentkostym.

För att inte tala om alla dessa mockumentärer som till fullo utnyttjar vår förvirring.

Filmtittandet blir rena hjärngympan, ett ständigt inre resonerande om vad som är sant eller ej.

Höstens två mest talande exempel torde vara den fiktionaliserade dokumentären The Imposter och den dokumentliknande fiktionen Call girl.

Den senare är en politisk thriller om den så kallade Geijer-affären. Spännande och välgjord, utan tvekan, men också hårt kritiserad för att den indirekt anklagar dåvarande statsministern Olof Palme för att ha köpt sex av minderårig. Det sägs inte rent ut men Call girl ligger med sina många historiska markörer så nära det verkliga skeendet att en annan tolkning är svår att göra. Regissören Mikael Marcimain och manusförfattaren Marietta von Hauswolff von Baumgarten har uppvisat oväntat krökta ryggar, vägrat erkänna problemet eller eventuellt uppsåt. Hänvisar via mejl till den konstnärliga friheten.

Nå, jurister lär diskutera saken i detta nu, men självklart är att Call girl flirtar intensivt med (alternativt: skamlöst utnyttjar) vårt behov av vetskap (alternativt: skvaller) och vår stigande törst efter autenticitet.

The imposter, av britten Bart Layton bjuder i sin tur på en fullständigt osannolik historia. Den 13-årige amerikanske pojken Nicolas försvinner, tre år senare dyker det upp en ung man i Spanien som hävdar att han är Nicolas. Trots att han är för gammal, har bruna i stället för blå ögon och dessutom talar med bruten engelska, accepterar föräldrarna att de fått tillbaka sin son. Det är en galen berättelse som vi aldrig skulle köpa om det vore en spelfilm; vetskapen om att det har (eller påstås ha) hänt utgör filmens själva existensberättigande.

Alltså dokumentärstämpeln som en intäkt för saklighet.

I The imposter är de två, nu kanske förlegade, begreppen fiktion och fakta helt sammansmälta, här vet inte ens filmmakarna vad som är vad – en stor del av historien återges nämligen av bedragaren själv, Frédéric Bourdin, som visar sig vara en notorisk identitetstjuv och mytoman. En annan, naturlig konsekvens av att inget längre anses vara ”verkligt” och att ”sanningen” bara är en av många möjliga tolkningar är att vi i Sverige på senare år nästan fått lika många självterapeutiska dokumentärer som vi har polisfilmer (bara under det senaste året: Pojktanten, För dig naken, Våga minnas, Alla är äldre än jag, Han tror han är bäst). Filmmakarna låter i de bästa fallen visserligen sina verk vidga sig till att ge den större bilden, men historierna tar alla avstamp i det egna jaget, det egna universumet. Och där är ju allt sant.

Om vi då ska summera detta försök att fånga dokumentärens allt mer flyende karaktär:

Den logiska följden av det uppluckrade sanningsbegreppet gör inledningsvis att spelfilmen hamnar i rättssalen och dokumentären, som baxats in en klassisk dramaturgisk modell, tappar i vederhäftighet. Sedan, snart, kommer dock de stukade gamla kontrahenterna ingå ett registrerat partnerskap med fria roller, där den ena parten utan friktion kan kliva in i den andras ställe.

Eller med Woody Allens ord: ”Tänk om allt är en illusion och ingenting existerar? I så fall har jag verkligen betalat för mycket för min nya matta.”

SENASTE NYTT

Visa fler