Aftonbladet
Dagens namn: Signe, Signhild
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Göran Sommardal om en greidersk poesivärld präglad av stillhet mitt i en vrålande pratkultur

Klarspråkaren Göran Greider (föd 1959) är författare, samhällsdebattör och chefredaktör fär Dala-Demokraten (s).   Klarspråkaren Göran Greider (föd 1959) är författare, samhällsdebattör och chefredaktör fär Dala-Demokraten (s). Foto: Sofia Runarsdotter

När jag som mest tanklös tänker på Göran Greider, tänker jag på det febrila, den oavvända och oupphörliga uppmärksamhet som inte snubblar vare sig på tankarna eller orden, när han dyker upp i de yttre skepnader som ändå inte har låst honom: poeten, medredaktören till tidskriften Thélème, paneldeltagaren, ledarskribenten, demonstranten, kulturdebattören, antologisten, kommunisten, socialdemokraten – febril, MEN inte här i de små dagarnas sekler, som jag oavlåtligt missminner hans nya diktsamling som.

I dessa kretsar av poesi från nästan halvannat årtionde är det från en inre exil han skriver dikter:

 

Detta är poesins privilegium,

det som de stora romanerna saknar:

idyllens möjlighet. Det djupa släktskapet

med musikinstrumenten i

stora fria lokaler tomma på folk.


Naturen är en
av de stora friytorna, där återhämtningen står att söka. Och det är den starka om inte alltid helt synliga närvaron av Greiders existentiella hörn – stenar som präglar också exilen i poesin: passionen, Pasolini, Mahler och Thales, filosofen som kanske var först med att hävda människornas förmåga att tänka själva. Här råder en realism som alltid uppmäts mot den medmänskliga utopin. Här finns klarspråket och den samtidiga anständigheten som Greider alltid förmått upprätthålla i en allt mer vrålande eller insinuerande pratkultur.

Och poesin uppstår som bäst när iakttagelsen betydelsebärande bestäms av iakttagarens belägenhet:

 

Hur ska det gå för bonden i byn?

De långa regnen har tagit hans skördar,

potatisen ruttnar, morötterna tog sig aldrig

och nu väntar mötet med banken.

.........

Sedan skiljs vi och jag cyklar

djupare in i den fina julikvällen.

Efter lite mer än hundra sidors läsning uppfattar jag allt starkare en stillhet som växer fram hos dikterna, hos poeten och hos själva tiden som både dikterna och han själv innehåller. Kanske för att livet klarnar, dottern växer upp, kanske för att Greider överger politiken, som han säger, utan att ha varit politisk eller politiker, kanske för att

 

Jag har inte så många förhoppningar.

Jag sover ganska dåligt och kan inte

riktigt se vad jag ska syssla med

alla de här åren som tornar upp sig:

det finns en meningslöshet här.


När stillheten är som allra bäst (fast det kan verka underligt att beskriva den så), snuddar det greiderska vid den finländske poeten Saarikoski, mer precist vid den Pentti som strövade omkring i dikterna i samlingen Jag går, där jag går, och fick varje steg och varje tanke och iakttagelse att både personligt sjunka in i och politiskt bära upp det diktade. Skillnaden är framförallt tidens: hos Saarikoski är kapitalismen fortfarande hungrig, krass och uppriktigt värd att bekämpa. I Greiders tid är den mest nyliberalt ödeläggande och intellektuellt sorg­lustig. Kampen är inte prisgiven men allt mer deterritorialiserad; global, jodå, men till sina enskilda verkningar allt mer inåtvänd:

 

Jag söker efter det som finns i det som finns:

icke-revolutionärt letande efter det omstörtande.


Till sist i sin bok blir poeten otålig, sammanfattande, uppfordrande: hoppfull?

 

GÖRAN SOMMARDAL

Göran Greider är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras hans bok av Göran Sommardal, kritiker på Sveriges radio.

SENASTE NYTT

Visa fler