Aftonbladet
Dagens namn: Sune
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Heberlein blir ideologisk maktmänniska i Dramatens pjäs

Skildrar intelligentians förakt för en platt värld fulla av platta män

Ångest Melinda Kinnaman i Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” på Dramaten.   Ångest Melinda Kinnaman i Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” på Dramaten. Foto: Roger Stenberg /Dramaten

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva heter etikforskaren Ann Heberleins bok från 2009, som handlar om hennes diagnos, bipolär 2, och rent förgörande ångestattacker och självmordstankar.

Den fick sedan ett långt krångligt efterspel när förläggaren anklagades för dåligt omdöme som alls gav ut den, skildrat i uppföljaren Ett gott liv från 2011.

Jag såg Åsa Lindholms dramatisering av Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva på Göteborgs stadsteater 2009. Ett sardoniskt feministiskt skämt om överkrav mer än bokens tunga utmattningskrig inifrån diagnosen. Mia Höglund Melins regi införde psykbingo med typiska kvinnliga åkommor som ätstörningar och huvudvärk och när Lisa Lindgrens något åldrade Ann gled över i mani på sin egen julfest och ylade ”O helga natt” bland knallorange mandariner och doftande hyacinter bröt kvinnorna i publiken ihop av skratt när sången plötsligt klipptes av och värdinnan Ann landade på St Lars psykakut.

Sunil Munshi på Dramaten är inte så intresserad av bitter igenkänningshumor.

Melinda Kinnaman har inga leksaker, bara en mikrofon, tortyrhöga pumps, en designklänning helt öppen för en sårbart kritvit rygg och en blonderad peruk. En mer porträttlik Heberlein av någon anledning men också en kvinna med feminin högstatusrustning. Men inte bara rustning. Kinnamans ”Ann” är nog faktiskt elitist. Hennes krav på vård och framspottade bevis för att hennes lidande inte är någon allmän känsla av att må dåligt utan en dödlig sjukdom tillåter sig en viss högdragenhet. Mitt i våndan formuleras ett igenkännbart intelligentians förakt för en platt värld fulla av platta män och ansvarsflyende medborgare som aldrig riktigt kommer förstå vad det innebär när en hjärna på ständigt högvarv får kroppen att krypa på badrumsgolvet och banka pannan blodig.

Tolkningen blir lite intressant därför att pjäsens Ann får vara en ideologisk maktmänniska trots sin diagnos. Den blir lite ointressant därför att en sådan får den tilltalade att dra sig undan och gör monologen hård men kall.

SENASTE NYTT

Visa fler