Aftonbladet
Dagens namn: Tomas
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Nyliberal kulturpolitik katastrof för konsten

Uppmuntrar till tvångsinlösen av allt bångstyrigt levande

Sakine Madon (Expressen 10 november) och Fredrik Segerfeldt (Newsmill 10 november) uttalar sig gärna om kultur och finansiering av kultur. Ofta handlar det om att piska upp populistiska stämningar mot ”kultureliten” över vilken det påstås strösslas med skattepengar. En elit som samtidigt framställs som självöverskattande klåpare som lever på bidrag. Mer sällan diskuterar dessa skribenter de faktiska förutsättningarna för dagens nyliberala kulturpolitik och de verkningar för kulturen som den skapar.

I samband med Kulturutredningen 2009 upphörde nämligen kulturen att betraktas som en samhällssektor i egen rätt. I stället beskrevs den som en aspekt av det övriga samhällslivet, till vars uppdrag det bland annat hör att skapa ekonomisk tillväxt. De offentliga medlen till kulturen används i dag på samma sätt som andra pengar i den så kallade välfärdsekonomin.

 

Konkret innebär detta att också kulturens pengar används för att upphandla tjänster

av pr-byråer, kommunikations- och eventföretag – på samma sätt som våra skattepengar till vårdsektorn skapar vinster hos privata aktörer och riskkapitalister. Det är alltså mycket möjligt att vår skattefinansier­ade kultur är lika lukrativ för pr- och kommunikationsnäringslivet som övriga

välfärdssektorn blivit för privata välfärdsföretag.

Detta innebär dock inte att de för kulturen avsatta medlen når fram till kulturarbetarna och deras verksamheter.

Särskilt inte eftersom kulturen kommit att underordnas en morot-och-piska-premiss, som även den känns igen från andra offentligt finansierade områden: för att tilldelas ekonomiskt stöd ska ens verksamhet helst bära sig ekonomiskt. Ju bättre ens verksamhet bär sig, desto mer pengar anslås. Åt den som har ska vara givet. Och om inte detta fungerar är den nyliberala medicin som skrivs ut sponsring, så kallad ”crowdfunding”.

I Stockholms stad lanseras crowdfunding via webbföretaget Funded by me,

i samarbete med kommunikationsföretaget Innovation Impact AB som 2008 vann upphandlingen av stadens resurscenter ”Innovativ Kultur”. Till detta center kan alla vända sig ”som arbetar med nyskapande konst- och kulturprojekt, utforskande experiment och idéer som skapar samarbeten mellan kultur, näringsliv och akademi” för att bidra till ”att öka den kreativa kraften och sysselsättningen i regionen”. Det handlar alltså om en kommersiellt iscensatt variant av do it yourself-kulturen, kombinerad med önskningar om att ersättning via skattefinansierade medel ska minskas, samtidigt som sponsringen från näringsliv och civilsamhälle bör öka.

Segerfeldt talar sig varm (Newsmill 22 september) för ”crowdsourcing” och berättar att han via en insamling på webben lyckades skrapa ihop runt 70 000 kronor för att skriva en bok. Kanske inte så svårt för någon som umgås med högerpolitiker och näringsliv. På Funded by me:s hemsida (www.fundedbyme.com) existerar inte ens kategorin ”Litteratur” – däremot till exempel ”social entrepreneurship”, ”event”, ”travel” och ”business” – och de allra flesta projekt har mottagit sponsring på någon hundralapp upp till ett par tusen.

Både Madon och Segerfeldt verkar nöjda med ekonomiseringen av kulturen, liksom med kulturaliseringen av samhället i stort. Ekonomiseringen innebär att kulturen ska bära sig själv och bidra till den ekonomiska tillväxten. Kulturaliseringen av samhället medför att i stort sett allt kan räknas som kultur som handlar om ”upplevelser”, ”konsumtion”, ”kreativitet”, ”event”, ”entreprenörsskap” och ”innovation” – kodord som importerats från new public management-teorin.

 

Problemet med den nyliberalt genom­syrade synen på kulturen är förstås de

effekter den genererar för demokratin, medborgarna och för kulturen. I det

offentliga tilltalas medborgarna endast som konsumenter, och kulturen blir en allt mer likriktad och urvattnad McDonalds-mittfåra som endast ska drivas av kommers.

De som tjänar på denna kulturpolitik är varken skattebetalarna, medborgarna eller kulturarbetarna. I stället skapas en ”kulturmarknad”, understödd av offentliga medel, för de företag (pr-byråer, kommunikations- och eventföretag) som verkar i den nyliberala politikens tjänst. De nyliberala ideologerna arbetar genom en hård politisk styrning som underminerar förutsättningarna för kultur som inte skapas antingen genom kommersiella drivkrafter eller i kommersiella sammanhang.

Varför? Ja, troligen för att det samhälle som endast byggs på den fria marknadens grundvalar inte kan hantera vare sig kritiska medborgare eller samhällskritisk konst. I stället måste det konstruera konsumenter och ekonomiskt utsatta och solitära entreprenörer. Fredrik Segerfeldt hävdar till och med att all kultur som inte bär sig ekonomiskt ska betraktas som hobbyverksamhet.

 

Anno 2012 är det hög tid för nyliberalerna att ta ansvar för den förödande samhällsutveckling som deras ideologi drivit fram genom flera årtionden. Mot bakgrund av det högexplosiva politiska läget i Europa vore det klädsamt med en vitbok – en självuppgörelse med nyliberalismens ödeläggelse av demokrati och yttrandefrihet i allmänhet, och dess härjningar inom alla samhällssfärer genom det grumliga universalmedlet new public management i synnerhet.

Kulturen är förstås bara en av dessa sfärer, men troligen en sällsynt bråkig hjärtesfär. Dels för att delar av denna kultur befinner sig bortom den kapitalistiska gripklon – medel som inte finns kan helt enkelt inte strypas. Och dels för att det verkar finnas en politisk besatthet av att tukta och korrigera andra människors uttrycksmedel. Ingen visslar ostraffat på fel melodi.

 

Att föreställa sig det intellektuella och känslomässiga armod som nyliberalen dväljs i är plågsamt. Detta eftersom hen uppmuntrar en politisk styrform som inte anser sig ha råd att härbärgera vare sig kritiskt tänkande medborgare eller experimenterande kulturutövare, utan exproprierar allt bråkigt levande.

Alla ska vara konsumenter, alla ska vara entreprenörer. För en sådan politik betalar vi i valutorna demokrati, yttrandefrihet, visionskraft och hopp.

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler