Aftonbladet
Dagens namn: Edit, Edgar
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Julkalendern - en riktigt tillgjord jul

En pilsnerfilm i december - för barnen

Saga Petersson och Axel Pulander med spöken i årets julkalender ”Mysteriet på Greveholm”. Foto: Andreas Hillergren   Saga Petersson och Axel Pulander med spöken i årets julkalender ”Mysteriet på Greveholm”. Foto: Andreas Hillergren

En pilsnerfilm spökar i årets julkalender.

Nu spelar Sven Alhström visserligen en munsnörpande 1700-talspreciös som går igen och Pierre Lindstedt gör en gastande jovialisk munk, men humorn de bollar mellan sig kunde vara hämtad ur Pensionat Paradiset från 1937. Att deras vålnader sedan manifesterar sig i flimrande svartvitt bidrar till intrycket.

Det är ett vackert radarpar som många säkert också minns från succékalendern från 1996, Mysteriet på Greveholm, på vilken årets är en uppföljare. Den här gången spökar de dock för en ny familj som flyttat in i slottet Canterville, förlåt Greveholm.

 

Det är mamma Kicki (Sanna Andersson Halapi) som genast börjar renovera och måla fondväggar, och menar att pappa Stig (Rikard Ulvshammar) borde klä sig mera ståndsmässigt. Denne vill dock helst bara kura framför skrivmaskinen, som Jack Torrance i The Shining. Dottern Saga (Saga Peterson) sätter upp Twilight-affischer och gläds sig över närvaron av gengångare, medan lillebror Benny (Axel Paulander) är mörkrädd och orolig över sin ökenråtta som försvunnit i byggnaden.

 Fyndet av ett alkemiskt laboratorium inhyst i ett lönnrum, samt doften av fis som sprider sig i slottet, får dock mammans förnäma fasad att rämna. Mörka krafter är i rörelse, och när också jultomten finner sin färdväg kontaminerad av rymdskrot tyder allt på att det blir en skitjul i slottet.

 

Det är som det ska vara i denna genuint trevliga men menlösa julkalender. Åttaåringen vid min sida är förtjust, men själv får jag snart andnöd av av att vistas bland Greveholms renodlade och yvigt överdrivna karaktärer, av en typ som under minst ett decennium dominerat den svenska dramaproduktionen för barn.

Häromveckan återsåg jag till exempel Bo Widebergs Fimpen från 1974, och vid en jämförelse framstår denna enkla fotbollssaga som rena syrgaschocken. Lilla försagda Fimpen får knappt fram ett begripligt ord, men öppnar ändå upp mot det mänskliga på sätt som inte Mysteriet på Greveholm kommer i närheten av.

 

Så därför, snälla SVT, önskar jag mig mera realism i personregin till nästa jul. Det skulle göra oss alla gott.

Petter Lindgren

SENASTE NYTT

Visa fler