Aftonbladet
Dagens namn: Inga, Ingalill
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Hippa Hitler

Martin Aagård om hur nazisymboler blir popkultur

populär symbol Bruna Ganz som Hitler i filmen ”Undergången”.   populär symbol Bruna Ganz som Hitler i filmen ”Undergången”. Foto: scanpix
Serietecknaren Martin Kellerman skojar om förintelsen i ”Rocky”.   Serietecknaren Martin Kellerman skojar om förintelsen i ”Rocky”.

Det amerikanska bandet Residents släppte 1976 plattan Third Reich and Roll med låtarna Swastikas on Parade och Hitler Was a Vegetarian. Två märkliga medleyn på kommersiell 60-talsmusik.

I den Fritz Lang-inspirerade videon ägnar sig bandet åt någon sorts trumritual i Ku Klux Klan-kostymer innan alla dör och två entrecôter börjar bekämpa ett stort hakkors. Till slut dyker självaste Hitler upp.

Skivan hade vissa problem att lanseras i Tyskland.

Residents hävdar att de var det allra första punkbandet. Det stämmer inte. Men en sak hade de rätt i – från och med 1976 skulle svastikorna gå på parad. I alla fall i punken. 


 

Sid Vicious hakkorströja blev berömd. Siouxie Siouxs naziarmbindel likaså. Bandet Dead Boys kom till studion i nazi­uniformer. ”I’m a nazi, schaze, you know I fight for the fatherland” sjöng judiske Joey Ramone trots sin judiske skivbolagsdirektör Seymour Steins protester.

Tio år senare skulle Joey mycket upprörd skriva en protestsång mot Ronald Reagans kyrkogårdsbesök på SS-kyrkogården i Kolmeshöhe i Västtyskland, men i punkens gryning var nazitexter inget som bekymrade honom. Nästan varje gest, varje pose i punken var nämligen en motgest till hippiegenerationens löften om en ny era av fred genom individens och samhällets andliga utveckling. En motkraft till 60-talets själsliga expansion som vände sig till den rena antihumanismen för att hitta sitt uttryck.

Där Jim Morrison dyrkade sitt könsorgan klädde sig punkarna i bondagekläder och sjöng om sexuell underkastelse. Där blomsterbarnen predikade batikfärgad frigörelse svarade punken med uniformerat människoförakt. Slagordet ”Never trust a hippie” formulerades av Sex Pistols omslagsmakare Jamie Reid. Självklart på en affisch med ett hakkors av marijuanablad.

Kopplingen mellan punkens poserande självförakt och nazismen blev kanske mest explicit i Cleveland-bandet Per Ubus Final solution från 1976. En sång om självmord och förintelsen i ett.

 

Sid Vicious med hakkors-tröja i filmen ”The Great Rock ’n’ Roll Swindle” från 1980.   Sid Vicious med hakkors-tröja i filmen ”The Great Rock ’n’ Roll Swindle” från 1980. Popmusiken är kanske den konstform som bäst har utforskat vår skräckblandade förtjusning för nazismens estetik och retorik. Den har bearbetat den ur alla vinklar. Politiskt. Estetiskt. Sexuellt. Metafysiskt. Det är kraftfull kulturell rekvisita som fortfarande används i såväl vit makt-rock som svartmetall.

Därför blir jag lite förvånad att musiken – med ett enstaka undantag – saknas i den färska antologin Hitler für alle, en bok som granskar hur minnet av nazismen och förintelsen manifesterar sig i populärkulturen.

Boken är resultatet av en workshop av forskarna Tanja Schult och Eva King­sepp som doktorerat på just detta ämne.

Forskningsfältet är i sin linda och det märks. Själva definitionen av ”populärkultur” är häpnadsväckande primitiv. I ett försök att precisera sig konstaterar Kingsepp att finkulturen kort och gott är lite ”bättre” än populärkulturen.

Kom igen nu, kulturforskarna. Det är 2012. Filmen är över hundra år gammal. Rockmusiken åtminstone sextio. Det här håller inte längre. Kategoriseringen ”populärkultur” börjar bli helt meningslös. Det är en kvardröjande rest från 1900-talets eurocentristiska kulturteorier som såg utomeuropeiska kulturyttringar som ett hot. Att dessutom kvällstidningar räknas in i den så kallade populärkulturen känns inte heller seriöst.

Problemet är att den usla definitionen saboterar analyserna. Utgångspunkten att populärkulturen är mer eller mindre banal gör att man ständigt läser dess berättelser som förenklade ”myter”. Man blundar medvetet för mycket av den komplexitet som ryms i den.

Men trots alla sura teoretiska invändningar är det här en unik bok.

Här analyseras för första gången referenser till förintelsen i svenska deckare, serien Rocky och i namn på leder för bergsklättrare (!). Här granskas den enorma andra världskrigsfilmsindustrin och hur nazistskildringar relativiserar förintelsen och smyger på oss antisemitiskt tankegods.

Det viktigaste kapitlet handlar om hur skolundervisningen om förintelsen blivit oerhört problematisk för de generationer som tack vare film och dataspel tror sig ha en förförståelse om vad som utspelade sig i lägren. Pedagogikforskaren Ylva Wibaeus föreslår att eleverna måste få identifiera sig med medlöparna i stället för offren för att fördjupa deras förståelse av antisemitismen.

 

Doktorn i skandinavistik Tanja Schult anstränger sig för att förstå sig på gatukonstnären Dan Park som blivit fälld för hets mot folkgrupp. Det är imponerande. Schult brottas med sitt projekt, inte minst när hon inser att Park låtit tatuera in ett förfalskat ”lägernummer” på underarmen.

Att Dan Park numera är en rasistisk agitator på Twitter är inget hon uppmärksammar, men försöken att förstå hans provocerande konst visar vägen för hur de senaste 35 årens popkulturella besatthet av fascistiska provokationer och nazireferenser kan begripas. Park ingår i en kulturströmning som frikopplat nazismens symbolspråk från antisemitismen och rasbiologin och använder den i något sorts perverterat antiauktoritärt syfte.

 

Det är nog ingen slump att denna antologi kommer samtidigt som snart sagt varje nyhetshändelse kommenteras med en Hitlervideo på Youtube. Ni vet, de där filmerna där Bruno Ganz får ett utbrott över olika saker.

För i takt med att minnet av Auschwitz bleknar så börjar de kulturella skildringarna av naziårens förbrytelser allt mer leva sitt eget liv. Samtidigt har vårt behov att begripa fascismens mekanismer aldrig varit större.

Jag tror att många, inte minst lärare, kan vända sig till Hitler für alle för att hitta vägledning till detta dilemma.

Och det var en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler