Så blev hon
Simone de Beauvoir

Hundra år har gått sedan Simone de Beauvoir föddes. Hennes liv innehöll många olyckor som kom eftervärlden till godo; de samverkade så att hon fick möjlighet att skapa en helt ny kvinnoroll. För mig blev hon tidigt en förebild, faktiskt så tidigt att jag inte vet hur det gick till. Det hände långt innan jag läst något av henne.

Jag var sjutton år 1965 när jag flyttade ihop med Tor-Ivan Odulf. Jag ville att vi skulle vara ett sådant par som Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre: fria, skapande, barnlösa, öppna för allt som hände i samhället.

Hur gärna hade jag inte senare, när jag 1968 blev en uppmärksammad 20-årig kolumnist i Aftonbladet, velat göra som Simone de Beauvoir: offentligt luta mig mot en stark man. Men det förbjöd Tor-Ivan. Jag fick allt stöd jag behövde i mitt arbete, och det var mycket, men jag fick inte låtsas om det utåt. Han var feminist och jag skulle vara en självständig kvinna! Jag fick inte ens säga ”vi”, eller antyda att jag levde i ett parförhållande. Vilken skillnad mot Simone de Beauvoirs deklaration inför Sartre, upprepad till besvärjelsens gräns: ”Nous ne sommes qu’un”, vi är en enda. På vilket han en gång i ett brev svarade: ”Même un demi”, till och med en halv.

Efter hennes död 1986 har det kommit många böcker, inte minst hennes egna brev och dagböcker, som avslöjar att hon inte förmådde leva upp till det ideal hon skapat. Många blev arga och besvikna, men själv blev jag lättad. Den levande människans brister är alltid mer spännande än idealbildens glatta yta.

Dessa brister började (förstås) hos hennes föräldrar. De var ett klassiskt franskt par, som Simone de Beauvoir skildrat i första delen av sina minnen, En familjeflickas memoarer, och i den bok hon skrev efter mammans död, Avled stilla. Pappan var statstjänsteman, född i den lägre aristokratin. Hans hustru hade en förmögenhet som placerades i ryska papper, värdelösa efter revolutionen.

Mamman var djupt troende och ägnade sig åt att övervaka sina döttrar. Familjens framtid var beroende av flickorna. Helst skulle de bli fint gifta, men ett fint gifte hade förutsatt en hemgift från brudens familj.

Man kan efteråt konstatera att pappans obegåvning för affärer och förvärvsarbete räddade döttrarna från ”äktenskapstvånget”. Familjen tvingades byta social position och flytta till en mindre och mörkare lägenhet. Mamman blev utan hemhjälp, vilket gav den uppmärksamma flickan Simone ett dubbelt perspektiv på hushållsarbete. Någon pigdebatt existerade inte, en vuxen kvinna hade antingen pigor eller också var hon var piga åt någon annan. Däremellan fanns ytterst få kvinnoliv. Françoise Bertrand de Beauvoir blev en av historiens första hemmafruar. Då var denna ställning en skam för en gift borgerlig kvinna.

Företeelsen ”hemmafru” skulle inte bli modern förrän ungefär trettio år senare, samtidigt som Simone de Beauvoirs nästan 600 sidor tjocka essä Le Deuxième sexe utkom och gjorde skandal i Frankrike 1949. När Det andra könet år 1973 äntligen kom på svenska var det ingen som klagade på att mer än hälften av originalet saknades. Själv blev jag hänförd över att den bland mycket annat innehöll en seriös betraktelse om hushållsarbete och dess meningslöshet, det var något helt nytt.

Resonemanget möjliggjordes nog av den unga Simones upplevelse av att hennes egen mamma degraderades genom att plötsligt tvingas utföra sådana sysslor i sitt eget hem. Mamman förvandlades från hemmets härskarinna till sin egen familjs hembiträde.

Det ekonomiska obeståndet upplevdes som en olycka. Flickorna led av jämförelser med förmögna släktingar, men bristen på pengar skulle bli de vuxna döttrarnas befrielse. Föräldrarna inpräntade tidigt att bildning och kultur var viktigare än pengar. Simone var äldst, hon var mycket duktig i skolan. Pappan var kluven, hans konservativa natur hade hellre sett att hon varit måttligt intellektuell och blivit fint gift.

Men äktenskap var det inte tal om när Simone de Beauvoir vid tjugo års ålder mötte sin första stora kärlek. Jean-Paul Sartre, 23, var en man som från början deklarerade att han vägrade vara trogen en och samma kvinna. Den berömda ”pakt” som han dikterade betydde att förhållandet skulle vara öppet och barnlöst. De båda skulle vara varandras nödvändiga kärlek, men det skulle också finnas plats för andra, tillfälliga kärlekar. Båda skulle berätta allt om sina andra relationer för den andra.

Så småningom skulle detta framträda som en ny samlevnadsmodell. Som äldre underströk Beauvoir att den inte kunde rekommenderas för andra: i en öppen relation får de ”tillfälliga” kärlekarna lida. I praktiken blev det ganska likt den klassiska dubbelmoral som präglat hennes föräldrars äktenskap, där pappan umgicks öppet med både älskarinnor och prostituerade.

Att pakten inte var smärtfri för den ”nödvändiga” kärleken heller blir uppenbart i Simone de Beauvoirs postumt publicerade dagböcker och brev. Där finns till exempel ett sorgset hål av total tystnad våren 1940. Då hade Sartre friat till en av sina tillfälliga kärlekar, en handling som han förklarade med att den tillfälliga behövde honom mer och att ett bröllop skulle ge honom extra permission från krigstjänsten som meteorolog.

I breven och dagböckerna framgår det som Beauvoir valde att dölja för offentligheten medan hon levde, inte minst hennes erotiska relationer med kvinnor. Grunden i förbindelsen med Sartre var inte erotisk, den var från början arbetet: de var filosofistudenter vid Sorbonne. Hon skulle hjälpa honom plugga. Han hade missat sin examen och behövde hjälp för att skärpa sin redan skarpa hjärna.

De gick ut som etta och tvåa. Filosofi var ett gemensamt intresse, men de förenades också av samma yrkesdröm: båda skulle bli berömda författare. Berömd var lika viktigt som författare, fixeringen vid berömmelse är inte ny. Vilken ung människa har någonsin drömt om att bli en oläst och okänd författare? Detta ledde till att både Beauvoir och Sartre tidigt skrev med tanke på evigheten, också i dagböcker och brev, och att allt sparades.

Sartre tilldelade sig själv rätten att öppet berätta om sina kvinnor, men han tålde inte att de diskuterade honom. Han hade ett rykte som dålig älskare. Han tycks ha varit lika hopplöst okänslig vid närmare kroppskontakt som han var betagande som samtalspartner. Kanske fick Simone de Beauvoir faktiskt det bästa av honom, när hon livet ut fick behålla arbetsgemenskapen och samtalsdelen? Deras sexuella relation var en kort historia.

Andra män fanns också, dock inte många. Claude Lanzmann var den ende hon bodde tillsammans med, under sju år på 50-talet, och han hävdade, när jag intervjuade honom för min bok Simone och jag (1996), att alla hennes kärlekshistorier då var kända.

Den mest omvälvande kärleken i Simone de Beauvoirs liv var den amerikanske författaren Nelson Algren som hon mötte under en föreläsningsturné i USA 1947. I romanen Les Mandarins 1954, berättade hon deras historia. Vår historia, men inte riktigt, som hon sa. Boken tillägnades Algren, som blev upprörd och offentligt utsatte Beauvoir för hård kritik.

Paret upprätthöll trots det sina privata kontakter i sjutton år. Man kan följa kärlekshistoriens upp- och nedgångar i hennes brev, som utkom 1998. De utgör en fantastisk tids- och skvallerkrönika. Observera att den engelskspråkiga utgåvan A Transatlantic Love Affair i detta fall utgör originalet. Algren ville gifta sig och få familj, Beauvoir ville gärna vara hans, men bara på deltid. Hon tillhörde Sartre och Paris.

Mandarinerna blev en omvälvande bok även i mitt liv. Den kom på svenska 1992, i översättning av Adam Inczèdy-Gombos och mig. Det samarbete som då inleddes övergick i en tolvårig kärleksrelation med fler översättningsprojekt, bland annat fem års samarbete med den framstående filosofen och idéhistorikern Eva Gothlin som avled för ett år sedan, 49 år gammal. Tillsammans fick vi efter tre år 2002 fram den första kompletta svenska utgåvan av Det andra könet.

Av Simone de Beauvoirs brev till Nelson Algren framgår att en viktig inspirationskälla till Det andra könet är Gunnar Myrdals An American Dilemma – The Negro Problem and Modern Democracy från 1944, en bok som hon inte upptäckte i USA utan i ett privat bibliotek i Frankrike.

Det andra könet är också inspirerad av själva landet USA och dess märkligt könsdiskriminerande kultur. Innan Simone de Beauvoir kom dit var hon inte medveten om att det fanns kvinnoförtryck. Själv hade hon inte upplevt några hinder, ansåg hon, även om hon senare insåg att hon gjort det. Hon uppfattade sig inte som feminist när hon skrev den, det blev hon först i början av 1970-talet.

Då blev hon en centralgestalt i den andra vågens feminism. En liten grupp aktivister möttes varje söndag hemma hos henne. Man planerade och genomförde spektakulära demonstrationer och aktioner, av vilka den mest kända är Le Manifest de 343 salopes, (De 343 slampornas manifest), publicerat i Le Nouvel Observateur 1971. Hon var en av de 343 kända och okända kvinnor som offentligt berättade att de genomgått en olaglig abort.

För Simone de Beauvoir var det en principiell bekännelse, någon egen abort hade hon inte upplevt. Men debatten var väckt och laglig abort blev möjlig.

Simone de Beauvoir debuterade med stor framgång som författare 1943 med den ännu oöversatta romanen L’Invitée (Den inbjudna). Hon skrev i alla genrer, och nästan allt har en märklig hållfasthet. Hon blandar skönlitteratur och essä, polemik och filosofi, reseskildring och debatt. Ibland tror jag att hon skrev allt hon ville ha sagt i minst tre versioner: en privat i form av brev eller dagböcker, så en filosofisk essä och slutligen en skönlitterär version.

Verken kan sägas höra ihop gruppvis, så att exempelvis Det andra könet 1949 utgör det filosofiska och idétekniska skelettet till den skönlitterära konstruktionen i Mandarinerna 1954, där de olika sätten att vara kvinna i ett modernt samhälle illustreras med levande exempel.

I Mandarinerna utvecklas också resonemang om våld och hämnd, som inte var teori utan blodig praktik i efterkrigstidens Paris. En del av krigets frågor hade Beauvoir tidigare behandlat i sitt enda teaterstycke Les Bouches inutiles (De onödiga munnarna) 1945, och i essän För en tvetydighetens moral 1947, en lysande text, som Beauvoir själv avfärdade med förklenande omdömen, kanske för att Sartre inte tyckte om den.

Han ville själv vara filosofen. Den intellektuella balansen i paret krävde att hon gick med på det. Själv skulle hon vara romanförfattare. Hon var en lysande sådan, men det har krävts en hel internationell kår av akademiker för att efter hennes död återupprätta hennes ställning som filosof. Där var Eva Gothlin en av de främsta.

1968 blev Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, dessa båda ”åldringar” (så minns jag att jag uppfattade dem), ungdomsidoler i hela västvärlden när de gav sitt stöd till studenterna som ockuperade sina universitet i Paris, och till Frankrikes strejkande arbetare. Beauvoir stödde dessutom utsatta kvinnor, såväl i ord och handling som ekonomiskt. Hon delade generöst med sig av sina stora bokinkomster, bara det inte framgick varifrån pengarna kom.

1963 hade hon mött den unga Sylvie Le Bon som senare blev hennes adoptivdotter. På bilder syns de ständigt sida vid sida. Under 70-talet gled Sartre bort, politiskt allt längre mot den yttersta vänstern, kroppsligt in i fysiska plågor. Han dog 1980.

Det var en fasa som Simone de Beauvoir inte hade trott att hon skulle överleva. Reslysten och äventyrslysten hade hon alltid varit, Sylvie tog henne nu med på en tur med Hurtigruten längs den norska atlantkusten. Hon fick rullas ombord i rullstol, men de norska fjordarna fungerade som livselixir: hon återfick livslusten. När hon avled 1986 begravdes hon vid Sartres sida, med Nelsons Algrens ring på fingret och fem tusen kvinnor i begravningsföljet.