ÅSIKT

Ett justitiemord

Boken om barnläkaren som misstänktes för dråp blir en berättelse om ett samhälle med växande motsättningar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den 2 mars 2009 beslutade åklagaren Elisabeth Brandt att en narkosläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna var skäligen misstänkt för dråp. Någon timme senare greps läkaren på sin arbetsplats, inför häpna kollegor och patienter, och fördes till Solna polisstation. Det dröjde flera dygn innan hon fick reda på vad hon anklagades för och på vilka grunder.

Gripandet utgjorde upptakten till ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i modern tid. Varför denna debattstorm, kan man undra? Redan från början var åklagarens bevisföring svag och styrd av förutfattade meningar. Motivet framstod som gåtfullt. Vad hade narkosläkaren för anledning att ta livet av ett mycket sjukt, prematurt barn som redan stod i begrepp att dö?

Att fallet rörde upp starka känslor är i alla fall säkert. Vad går gränsen för när ett förtidigt barn ska räddas, hur förhåller sig medicinsk praxis till gällande lagstiftning och vad kan vi tolerera när det gäller smärtlindring i livets slutskede? Saken ventilerades i upprörda tonlägen, ofta utifrån moraliska och existentiella utgångspunkter.

Ingen rök utan eld, verkade många resonera sedan det blivit känt att man vid den rättsmedicinska obduktionen hittat stora mängder av narkosmedlet tiopental i den avlidna flickans blod. I boken 3 ml ger medicinreportern Sara Gunnarsdotter en saklig och neutral bild av vad som hände de här dygnen, bakgrunden till föräldrarnas agerade före och efter sitt barns födelse, och hur det som började som en klantig polisanmälan slutade i en idiotisk kraftmätning mellan Sveriges medicinska expertis och dess juridiska dito.

3 ml är inget vanligt reportage – och definitivt ingen rafflande privatspaning. De flesta av texterna har tidigare varit publicerade i Läkartidningen, som noga följde fallet. Till dem har Gunnarsdotter lagt intervjuer med de inblandade och några av de viktigaste debattörerna, professorer i juridik och medicin, filosofer och en eller annan politiker.

När man lägger ifrån sig boken känns det som om man har fått ta del av något oerhört.

Ett justitiemord.

När alla fakta ligger på bordet verkar bara en tolkning av händelseförloppet återstå. Det var aldrig frågan om dråp. Ingen stod beredd med en dödsbringande spruta tiopental, ingen försökte leka barmhärtig ängel. Den troligaste förklaringen till de överraskande höga halterna av narkosmedel i blodprovet är enligt Gunnarsdotter att medlet hade getts till barnet i flera omgångar dagarna innan, utan notering i journalerna. Vanligt slarv, alltså.

Narkosläkaren friades av tingsrätten i oktober 2011, men hennes rykte var vid det laget för nedsmutsat för att hon skulle kunna återgå till sin gamla arbetsplats. Hennes liv är slaget i spillror, hon har tvingats lämna Stockholm. Den bittra lärdomen är att bristande kommunikation mellan olika myndigheter, mellan vårdpersonal och patienter i kris, alltid resulterar i mänskligt lidande.

För mellan raderna kan man läsa 3 ml som en berättelse om ett samhälle med växande motsättningar. Där finns skarpa klassmotsättningar som till exempel visar sig i föräldrarnas skepsis och maktlöshet inför läkare och polisers förakt för kvinnliga akademiker. Dessutom avslöjas konkurrens mellan olika professioner, där prestige leder till katastrofala låsningar. Narkosläkarens advokat Björn Hurtig säger till Sara Gunnarsdotter att han tror att den massiva kritiken, till exempel från den kända barnläkaren Hugo Lagercrantz, mot åklagarens agerande kan ha fungerat som tändande gnista. Även när analyser och obduktionsresultat som visade att åklagarens anklagelser var ohållbara las fram, vägrade man tjurskalligt att lägga ned åtalet.

Ingen av de här maktkamperna gynnade föräldrarna som lämnades ensamma med sorgen och frustrationen efter deras barns bortgång. Positiva var de knappast heller för vårdpersonalen på landets intensivvårdsavdelningar som i framtiden behöver tänka sig för både en och två gånger innan de ger smärtlindring. Vad Astrid Lindgren-fallet kommer att innebära för kvaliteten på terminalvården kan vi bara spekulera. Men medan vi gör det kommer frågorna om medicin, etik och om juridikens yrvakna förhållningssätt till dessa två att väckas om och om igen.

FAKTA

SAKPROSA

3 ml

Om ett blodprov och ett åtal

Sara Gunnarsdotter

Läkartidningen förlag

ULRIKA KÄRNBORG