ÅSIKT

Monika Rincks översättare måste ha skrattat ihjäl sig

Monika Rincks översättare måste ha skrattat ihjäl sig

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mediespråkets metaforflora blir allt torftigare. Sanningssökandets verktyg tycks till exempel numera blott var två: spaden och okularet. Men undrandets trevande sanning då, och undrets? Den tyska poeten Monika Rinck undersöker genom att förundra. Hon tar något helt vardagligt, till exempel sötningsmedlet honung och ställer så till en undersökning i sötmans tecken som leder ned i historia och mytologi, ut i sägandets ljuvaste smaker, in i språkets små beståndsdelar och vidare genom det helt alldagliga.

Jag kan bara påminna mig en enda poet som odlar ett likartat skrivsätt: kanadensiskan Anne Carson, och hon är underligt nog också aktuell med en bok på svenska (Makens skönhet). Liksom Carson är Rinck upp till pannan nedsänkt i litteratur och liksom Carson tycks hon ha himlen under fötterna. Världen framträder i hennes poesi som vore den upp och ner, liksom överrealistiskt under.

Den titel med vilken Rinck nu introduceras på svenska, Till omfamningens frånvaro (originalet 2007), är poetens andra diktsamling och tredje bok (hon skriver också essäer). Översättarna Cecilia Hansson och Anna Lindberg har löst till synes hopplösa svårigheter med poetiskt geni och mycket gott humör. De måste ha skrattat ihjäl sig ibland, till exempel när de översatte dikten ”Das kapitale schaf” - med dess bräkande läten, och fåraktiga förnuft. Ge dem guldbollen, eller nåt!

För att beskriva Rincks poesi duger dock bara exempel. Dikten ”Romantikens undernoll” lyder:

”detta var den högsta isen. coolt, caspar david. / en katedral, snidad rakt in i mitten, det töar / nedför dess våta klyfta. tar andan ur en. / en lodrät glaciär, flaskhals, där inne / kammare och salar. nedanför vatten, svart / av kyla. mycket kallt. mycket svart. hönorna / skrider. och det är bara kärnan som syns. / som en kaffeböna i rörelse, men man / får inte missta sig. hönan är fortfarande här. /bara det att hon inte syns. det hela är fatalt. ”

Dikten kan läsas som grundrecept för författarskapet: Ta någon gammal målare eller poet, knåda dennes verk språksensualistiskt närgånget, beakta särskilt sånt som saknas, krydda med kritisk ironi, talspråk och häll allt i en rytmiskt koncis form. Ställ anrättningen inför läsarens blick och låt slå ut i förundran.

Det är njutbart, komiskt och briljant. Men också lärorikt. Sanningen finns inte i det fördolda, utan i det uppenbara. Spadar och linser båtar föga. Ta istället tag i en tråd och dra så står du snart med hela klädnaden i famnen. Allt är naket under. Wunderbar!

FAKTA

POESI

Till omfamningens frånvaro

Monika Rinck

Tolkning: Cecilia Hansson coh Anna Lindberg

Rámus