Aftonbladet
Dagens namn: Israel, Moses
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Förföljd av hatet

Åsa Linderborg om att leva under hot efter Aftonbladets granskning av extremsajterna

hot och sextrakasserier Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg hotas via sms, brev och nätet i samband med granskningen av de högerextrema hatsajterna.   hot och sextrakasserier Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg hotas via sms, brev och nätet i samband med granskningen av de högerextrema hatsajterna. Foto: FELIPE MORALES

Först kom hatet.

”Kan den äckliga horan Lindeborg bara sluta, lägga sig ned och dö?” ”En så otroligt misslyckad sköka till person. Den där subban verkar fullständigt sjuk i huvudet. Lås in ludret på anstalt och kasta bort nyckeln.” ”Svenskarna hatar dig din feministiska kommunist jävel.”

Sen kom hotet.

”Det skulle inte förvåna mig om denna sköka snart får ett pris på sitt huvud.” ”Åsa Linderborg är den som borde stoppas. Permanent.” ”Det har ju visat sig förut att någon känt igen en propagandaspridande kackerlacka eller ett svenskfientligt svin på gatan eller i ett varuhus”.

Det är inte svårt att leta rätt på henne, skriver en annan och lägger ut min adress: Här bor hon.

Det är fredagen den 30 november. Aftonbladet Kulturs granskning av de högerextremistiska sajterna – Nationell.nu, Nationell idag, Patriot.nu, Avpixlat, Nordfront, Fria tider, Realisten – är inne på sitt andra dygn av trettio och det här är svaret.

Mina chefer uppmanar mig att åka hem och packa. Jag säger till sonen att vi inte kan bo hemma på ett tag. Vi tar varsin väska och går hem till A. Jag lämnar barnet hos hans pappa och går vidare till P.

På natten drömmer jag att sonen är stympad. Han sitter i en fåtölj och jag lägger försiktigt tillbaka kroppsdelen i hopp om att den ska smälta tillbaka innan nån ser nåt. Han är tyst, bortom medvetande eller ordlöst i samförstånd.


Jag väcks av ett sms från ett kontantkort: ”Ärligt gumman, när var det sist du pullade dig själv i fittan?”

Jag går in i på sajterna igen. Kommentarerna är hundratals: ”Din äckliga lilla fitta hoppas en kongoneger våldtar och mördar dig omgående. Du är värd mindre en silverfisk på toalettgolvet.” En skriver att hela Aftonbladets redaktion borde sprängas i luften.

Säkerhetschefen säger det jag redan vet. De som skriver på nätsajterna, mejlar, ringer och skickar sms behöver man inte vara rädd för. De går aldrig från ord till handling. Det är den tysta svansen man inte vet nåt om. Allvaret i hotbilden går inte att bedöma, det kan vara från noll till hundra.

Jag får säkerhetsfönster. Jag jobbar på en tidning där man tar seriöst på alla hot och där det finns resurser att skydda sina anställda. Jag är inte en ensam frilansare, och jag jobbar inte på en fattig tidskrift.

Mamma ringer. Hon har läst på en av sajterna att nån hoppas vargen ska äta upp henne där hon bor på landet. Hon skrattar, det finns nättroll med humor, men ändå – hon är kartlagd.

På natten kommer ett nytt sms: ”Jag hoppas att du är rakad där nere eftersom jag gärna vill komma och knulla dig hårt både i din stora röv och din skrynkliga fitta.”


Det går dagar
när jag inte orkar prata om hoten, för jag känner mig löjlig och kanske lite dum. Jag vill inte göra mig till martyr. Det går dagar när jag behöver älta och älta min ångest över att mitt barn och jag fortfarande är separerade. Att nån vill skada oss. Att nån ska skada oss.

För att lugna mig, och kanske sig själva, säger mina vänner att man inte behöver vara rädd för de där människorna, eftersom de inte är särskilt smarta. Jag svarar att jag inte vill kategorisera folk i termer av intelligens, att resonemanget rymmer klassförakt. Våldet som politisk metod har aldrig varit en fråga om bildning eller social bakgrund – det handlar om övertygelse. De som tror på våldet som en lösning är få, men de kan göra stor skada.

När jag säger det där skäms jag lite, jag tänker att nån ska tro att jag har en släng av storhetsvansinne. Jag vet ju att mörkermännen kyligt kalkylerar, att nej, den där kommunistfittan är inte tillräckligt viktig, inte värd att ta några risker för.

P. trålar sajterna, det mesta visar han mig inte, men hoten om våld måste rapporteras vidare till polis: ”Här i Ryssland hade vi också likadan journalist … Hon hette Politkovskaja. Nu är hon död. Dödades med patrioters hand.” Vi väcks av ett nytt sms på natten: ”Jag antar att det är ett tag sedan du sist fick en kuk i dig med tanke på din ålder. Säg gärna till så kommer jag och knullar dig ordentligt.”


Jag drömmer återigen om mitt barn. Att vi går på en snöbetäckt väg, framför oss ligger ett höghus i funkis. En av våningarna är genombruten, det hänger herbarier i taket. Jag bor här nu, säger han. Vi är båda ledsna att jag inte kan följa med upp, men vi säger inget om det. Det är som det är.

Jag får säkerhetslarm. Nästan allt politiskt våld sker i anslutning till hemmet. Björn Söderberg mördades i sitt trapphus. Ett journalistpar fick en bomb placerad i sin bil på hemmaparkeringen. I söderförort för fyra år sedan, fick en barnfamilj en brandbomb i brevlådan. De räddade sig genom att klättra över till grannens balkong. Samtidigt brände de ner kulturhuset Cyklopen, eftersom det var ett tillhål för kulturmarxister.

Jag har stor byline och är fredad på ett annat sätt, de ger sig bara på journalister och fackligt aktiva som arbetar i det tysta. När jag säger det högt, triggar jag dem. Säger jag att jag är rädd, triggar jag dem också.

Polisen uppmanar mig att ta bort sonens efternamn från dörren. Det händer att de går på ungarna på väg hem från plugget, berömmer deras ryggsäck och ber dem hälsa hem till mamma. Eller lägger ut foton på nätet.

Jag har kollegor som lever under samma eller mycket större hot än jag, men det är inget vi pratar med varandra om. Alla bär det inom sig. Man vill inte göra sig märkvärdig, ingen av oss är nån Salman Rushdie eller Roberto Saviano. Eller ­Politkovskaja. Kanske vill man heller inte visa sig svag eller peta i skuldkänslorna över att man utsätter sina barn för fara.

Det här är ett machoyrke, men vi är ändå känsliga käril.

Vi tänker nog också att inte bara hatet, utan även hotet, tillhör yrket. Men det drabbar inte bara oss enskilda – hotet mot journalister och politiker är ett hot mot demokratin.


Det kommer ett anonymt brev, poststämplat i Malmö: ”När får svenska folket läsa / höra om det första mordet på en svensk mediaJournalist?”

Jag lär mig att ta olika vägar till och från jobbet, att inte dricka alkohol på krogen, att inte prata i mobilen utomhus, att aldrig sova med öppet fönster. Jag måste ha full kontroll.

Jag flyttar hem igen på prov. Väcks av ett nytt sms på natten: ”Hur mår din slappa fitta? Är du rakad eller har du buske där nere just nu? Kyss på fittan”. Jag går upp och kissar, plågad av att mitt underliv inte längre är mitt. Det är en yta för våldsamma nationalistiska fantasier. De som dagarna i ända påstår att alla muslimer är våldtäktsmän, är helt besatta av att trasa sönder min kropp.

Avpixlat drar i gång en motkampanj: De ska registrera varenda PK-journalist. ”Vi”, skriver de med ett kollektivistiskt imperativ som gör mig avundsjuk: det är ”vi mot dom”. Jag önskar att deras ”dom” verkligen var ett ”vi”, att det finns en stark uppslutning mot den högerextremism som alla humanister och demokrater måste börja ta på allvar. Jag förstår inte varför inte fler känner oro; fascismen lever på sociala konflikter som inget parlament förmår lösa. Sverige börjar bli fullt av såna motsättningar. Kanske beror tamheten i att de sociala orättvisorna sällan drabbar välavlönade opinionsbildare.


Sonen kommer hem. Vi tittar på fönstren, de ser ut som vanliga rutor. Han lär sig larma av och larma på. Vi pratar om att våga vara radikal även om det kan vara farligt.

Ju fler artiklar jag publicerar, desto fler hot om våld: ”Sådana som Åsa vill jag se med bakbundna händer, hukandes framför ett dike.” ”Shabbos goyerskan borde, behandlas med slö kniv. Denna äckliga rasförrädiska, kulturmarxist, och judehora (dvs horar åt judarna), förtjänar att få bli avsläppt naken, av en helikopter mitt i ugga-bugga-djungeln i Kongo.”

P. skrattar utmattad och jag blir förbannad. Sen kommer gråten. Vi börjar bli avtrubbade. Kulturmarxist, feminist, kommunist, rasförrädare. Det breivikska bildar en språklig varp som börjar bli så bekant, att vi snart har vant oss.

Granskningen ska löpa i trettio dagar, månaden rinner snabbt ut. Jag samlar ihop mina JK-anmälningar mot järnrörssajterna, ett dussintal exempel som torde vara hets mot folkgrupp.

Nytt sms på natten, samma nummer som förut: ”Jag är hård som fan nu och vill pumpa sönder dig där bak riktigt ordentligt. Är du med?” Jag vinklar upp persiennerna och tittar snabbt ut genom vintermörkret. Inga fotspår i snön.

 

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler