Aftonbladet
Dagens namn: Malte
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.
Startsidan / Kultur

Becksvart Sverige

Åsa Linderborg läser Sjöwall & Wahlöös banbrytande kriminalsvit: Sexistiskt och gnälligt – men fortfarande oöverträffat

Per Wahlöö och Maj Sjöwall i Köpenhamn 1973. Samhällskritiken i Beck-böckerna svämmar över i hat mot socialdemokratin, skriver Åsa Linderborg. Mikael Persbrandt och Peter Haber som Gunvald Larsson och Martin Beck.   Per Wahlöö och Maj Sjöwall i Köpenhamn 1973. Samhällskritiken i Beck-böckerna svämmar över i hat mot socialdemokratin, skriver Åsa Linderborg. Mikael Persbrandt och Peter Haber som Gunvald Larsson och Martin Beck. Foto: CH/Politikens Pressefoto/SCANPIX och Columbia tristar

Jag hade just börjat få bröst när jag första gången läste Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker om Martin Beck. Jag minns det väl, för jag jämförde mina ömmande små knoppar med de många sorters bröstvårtor som där beskrevs.

Roseanna, kvinnan som blir mördad i boken med samma namn, hade små och slappa bröst med mörka vårtor. I Mannen som gick upp i rök förekommer en kvinna med ”bröstvårtorna stora och ljusröda och cylindriska, som landfasta sjömärken”. Teresa Camarao, som mördas i Den skrattande polisen, har ”bröstvårtor som brännvinskapsyler”.

32 år senare läser jag tiobandssviten Roman om ett brott för tredje gången, och stöter återigen på alla bröstvårtor. Först nu ser jag kvinnorna i helfigur.

De öppnar gärna dörren iklädd enbart en skjorta eller handduk. De kan inte förhöras utan att bjuda ut sig. En kvinna är inte fullt beskriven innan hennes könsorgan eller bröst värderats. Martin Beck tittar på sin kollega Åsa Torell och ser ”en mycket löftesrik konstitution, med fin bredd mellan ljumskarna. Samtidigt smäcker och stadig.” Kollbergs sensuella hustru har tjockt svart könshår.

Hur Beck och Kollberg ser ut i skreven får vi aldrig veta. Hänger, putar, bultar det? Finns där ”en löftesrik konstitution”?

 

Kvinnorna har en egen sexualitet, och de är alltid villiga. Det är – trots allt – en underbart kulturradikal brytning med den äldre sippa detektivromanen. Den nya tiden kom med Sjöwall/Wahlöö; könssaften rinner mellan fingrarna på Kollberg när han smeker sin Gun. Problemet är att kvinnorna i första hand är sin kåthet.

Prostituerade förklaras sälja sin kropp helt enkelt för att de är nymfomaner. Teresa Camarao bedrar sin man, får tjugo orgasmer på en natt och bestämmer sig förlöst för att bli fnask. Prostituerade kallas just fnask, horor, slampor. De är fräcka och fula. Det är först i sista boken, Terroristerna, som författarna visar medkänsla med en flicka som tvingats medverka i en porrfilm. Det är också först då som kvinnofrågor – lika lön – alls nämns i detta genomgående vänsterpolitiska romanprojekt.

 

Beck-sviten skrevs mellan 1965 och 1975, när hela världens blickar var riktade mot Sverige som ett mönsterland. Sjöwall/Wahlöö, som internationellt bildade skola med sina böcker, beskrev dock ett land som varken var Bullerbyn eller ett blandekonomiskt paradis. Välfärdsstaten är bara för de välbärgade, skriver de. Det är därför så många rånar banker.

Sverige ”gangstrifieras” i snabb takt; överallt är det knarkare och utslagna. Pensionärerna äter kattmat, folk har ingenstans att bo, det finns inga vettiga jobb, i skolan lär man sig bara borgerliga dumheter. Går du ut på kvällen blir du rånad. Hela Stockholm förfulas av alla rivningar. SJ funkar inte alls, inte heller Televerket. Sjukvården är som ”en förbandsplats under Krimkriget”. Till och med vädret är alltid dåligt.

I efterhand är det lätt att romantisera folkhemmet. För den som lever i ljuset av nyliberalismens härjningar är dock Sjöwall/Wahlöös kritik provocerande gnällig. Den är också problematisk ur ett marxistiskt perspektiv. Sociala och demokratiska framsteg – resultatet av arbetarklassens kamp i många generationer – tas för givna. Eller underkänns: hela folkhemmet är ett lurendrejeri iscensatt av socialdemokratin och kapitalet. Av tidens alla vilda strejker som ledde fram till en rad viktiga reformer, Malmfälten var ju bara den första, märks inget.

De första fem delarna har en i huvudsak satirisk udd, sen blommar samhällskritiken ut – och över.

 

Det är alltså inte svårt att hålla med Magnus Eriksson som nyligen riktade en rejäl bredsida mot Sjöwall/Wahlöö i Svenska Dagbladet (3 dec 2012). ”Den politiska analysen i romanerna är undermålig”, skriver han ilsket.

Kritiken mot socialdemokratin blir rent hatisk i de sista två volymerna och kulminerar med mordet på statsministern i den avslutande delen. En artonårig flicka trycker av en pistol mot regeringschefens huvud, motivet är sossarnas svek. Mordet skapar ingen större uppståndelse och ingen sörjer. I förhöret frågar flickan om Martin Beck finner henne omogen. Han svarar: ”Du tycks ha större ansvarskänsla än de flesta i din ålder.” Därefter säger hon: ”Hur kan en människa som är skurk och bedragare få sitta och bestämma över ett helt land. För det var han. En rutten bedragare.”

Cynismen – allt är becksvart – framstår som desto mer märklig då författarna stod stadigt med båda fötterna i den utvecklingsoptimistiska vänsterrörelsen: Allt är möjligt!

 

Det var inte alls så här jag mindes böckerna. Omläsningen gör ont.

Politiskt håller inte Beck i backspegeln, men betyder det att Magnus Eriksson har rätt som dömer ut hela romansviten även litterärt? Nej, absolut inte. De första sju böckerna är dramaturgiskt välkomponerade, men framför allt bygger Sjöwall/Wahlöö upp en trovärdig arbetsplats med karaktärer som stillsamt mejslas ut.

Martin Beck är född 1922. Han är lugn men ofta på dåligt humör. Mår alltid illa, avskyr bil och tunnelbana, kedjeröker Florida, står helst lutad mot ett arkivskåp. Han är olyckligt gift och blir ”stum som en fisk av politik”. Det är skickligt gjort; politiken som genomsyrar hela projektet passerar aldrig huvudpersonen, den formuleras av hans omgivning.

 

I sjunde boken träffar han Rhea. Hon är tretton år yngre och sätter upp en Mao-affisch ovanför hans säng utan att han protesterar. Där och då dör Martin Beck som en begriplig medelålders man. (Rheas bröst är runda och platta. I sista boken är hon nära att skjutas; hela kikarsiktet fylls av hennes vänstra bröstvårta.)

Becks närmaste kollega och bästa vän är Lennart Kollberg. Han är stor och fet, bohem, marxist, reciterar Ekelöf och älskar sin familj. Vapenvägrare, sanningssägare. Mysig, har jag i likhet med de flesta läsare tyckt tidigare. Nu ser jag delvis en annan. En pennalist som brutalt sätter sig på polisaspiranter. En smygsexist som alltid väger en kvinnas bröst med ögonen. Och även om han sympatiskt nog vägrar vapen, tar han ofta till nävarna.

Det är genom Kollberg som den ideologiska kritiken av poliskåren formuleras. Inkompetens, klanteri, lättja, högerextremism och karriärlystnad präglar en hel kår (utom Becks mordrotel). När polisen förstatligades 1964–1965, centraliserades våldsmonopolet och öppnade för rent fascistoida tendenser. Till sist lämnar han in sin avskedsansökan.

Satiren över rikspolisstyrelsen och Säpo är magnifikt rolig. (Och alls inte överdriven, om man får tro Leif GW Persson.)

 

Gunvald Larsson introduceras först i tredje delen. Han är gigantiskt stor. Han petar tänderna med papperskniven, rycker hår ur näsan som han betraktar med sina lite för tätt sittande blå ögon. Han har ”ett ansiktsuttryck som en mopedförare”. Han slår hellre in en dörr än ringer på, ett hej då blir ofta ett håll käften, av gammal vana.

Till en början framstår Gunvald Larsson som lite punschig. Trots att han varit i flottan är hans kunskaper om världen ringa – han yrar om Arabien – och ger ett allt annat än progressivt intryck. Han dricker inte, röker inte, sprejar sig under armarna och njuter bara när han sätter på sig nya kläder. Och han är asexuell. Endast vid ett tillfälle ser han åt en kvinna, en passage på femton ord som gärna hade kunnat utgå för att kittla fantasin om machomannens sexuella preferenser.

 

Förälskade i sin figur gör författarna Larsson allt rödare. Vi får veta att han är född på Östermalm, har brutit med sin militärfamilj och nu bor i det torftiga Bollmora. I Polis, polis, potatismos drivs han av att sätta dit ”en profitör” och ”utsugare” som handlar med Rhodesia. Han skrämmer sin förnäma syster med revolutionen som ska klabba till ”hela överklassbyken”.

På film är han nån annan. Kanske anses det stötande, att låta en polishjälte vara bolsjevik.

Gunvald Larsson är avskydd av alla, utom av den rödnäste Rönn. Även Rönn mumlar vid ett tillfälle att han är socialist. Den ende som är helt fri från åsikter om allting är den lätt aspergoide Melander. (Hans hustru Saga har hängbröst med ”vårtor små som radergummit på en blyertspenna”.)

 

Det nya med Maj Sjöwalls och Per Wahlöös romaner är att huvudpersonen inte längre är ett kufiskt geni eller en sval gentleman som löser brott i överklassmiljö. Huvudpersonen är en modern polisstation i ett samhälle under omvandling. Omvärldskritiken kunde vara sakligare, men ambitionen att teckna en struktur genom olika individuella brott är banbrytande. Böckerna for över hela världen och förändrade en hel litterär genre. Den anspråkslösa antihjälten Martin Beck har ännu inte överträffats, trots många försök.

I dag är Beck ett varumärke som inte har nåt med böckerna att göra. Tacknämligt därför, att Pirat förlag nu ger oss möjlighet att djupdyka i en omvälvande del av den svenska litteraturhistorien.

SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler