ÅSIKT

Populismens nya mening

Vad tar vi till för ord när allt blivit populistiskt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I förra veckan publicerades en debattartikel i Upsala Nya Tidning om historiestudenternas dåliga språkkunskaper. Inte i latin och grekiska utan i svenska. Studenterna kan inte uttrycka sig begripligt i text, vilket förklaras bland annat med grund- och gymnasieskolans nedmontering. Men självklart finns flera andra orsaker. Anglicismer i snart sagt alla tidningar, slarvigt korrekturlästa artiklar och böcker. Språkvård på undantag.

I offentligheten förändras språket, tunnas ur och förenklas. En sak som irriterat ett tag är den alltmer svepande, och felaktiga, användningen av det lilla ordet populism. I höstas avslutade Marianne Lindberg De Geer en debatt om Lars Vilks konst genom att kalla sin meningsmotståndare (undertecknad) för populist. Nu senast använde Expressens chefredaktör uttrycket om de som kritiserat att tidningens krönikör Ulf Nilson medverkat i ett nummer av den antimuslimska tidningen Dispatch International.

Populism, i den klassiska betydelsen, refererar till populus, folk, och betecknar en tankeriktning som säger sig företräda folket mot makteliten. Ett missnöjestänkande som söker enkla svar, svar som också är tänkta att tilltala breda, stora folkgrupper. Den ”förfördelade” majoriteten. Exempel på populistiska idéer är förstås att stoppa invandring, eller sänka skatter, eller förbjuda ”organiserat tiggeri”.

När populistordet nu klistras på debattörer som kritiserar en skribent, eller en konstnär, som stryker populismen medhårs, förstår man att ordet fått ny mening. Populism betyder rätt och slätt något som för stunden omfattas av många, som i ett drev på Twitter. Det har inte längre med tankeinnehåll att göra. Vad populism ska kallas när allt blivit populistiskt är en fråga för gudarna.