Aftonbladet
Dagens namn: Petronella, Pernilla
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Uppdrag granskning borde ha läst på

SVT:s Janne Josefsson granskar barnfattigdomen i Sverige. Foto: Sofia Sabel/SVT SVT:s Janne Josefsson granskar barnfattigdomen i Sverige. Foto: Sofia Sabel/SVT

Uppdrag granskning ifrågasatte i går att det finns barnfattigdom i Sverige. "Beviset" var att Rädda barnen rapporterar ”tveksamma siffror” om barnfattigdom.

Men det är inte sant. Det finns ingen anledning att tvivla på de siffror som Rädda barnens utredare Tapio Salonen, professor i socialt arbete, har tagit fram. Enligt dem levde 242 000 barn i ekonomiskt utsatta hushåll år 2010, och såvitt jag kan bedöma har Salonen rejält på fötterna.

 

Vad som är sant är att Rädda barnen överdrev när de i en kampanj 2011 påstod att barn som hamnar inom denna definition av fattigdom "fryser och svälter". De två andra organisationerna som i går ställdes till svars av en stilenligt indignerad Janne Josefsson har gjort sig skyldiga till liknande excesser. Majblomman har friserat siffror och dragit egendomliga slutsatser av sina rapporter. Bris har mer eller mindre likställt fattiga barn i Moçambique med fattiga barn i Sverige.

Detta har organisationerna naturligtvis gjort för att motivera sin existens och sätta sin verksamhet på den politiska och mediala kartan. Det är bra att det kommer fram. Begreppet barnfattigdom har missbrukats. Men det har skett i marknadsföringskampanjer – inte i Rädda barnens rapport.

Att Uppdrag granskning inte skiljer på en reklamfilm och forskning är milt sagt ohederligt. Redaktionen borde åtminstone ha kontaktat Tapio Salonen så att han kunde reda ut begreppen. Eller så kunde de ha gjort som jag: läst på.

 

Ofattbart nog verkade inte heller de som medverkade i programmet ha satt sig in i fattigdomsforskningen. Cheferna på Majblomman, Bris och Rädda barnen var som sittande ankor när Janne Josefsson fyrade av sin hagelbössa. Susanna Alakoski blev svarslös när han bad om siffror och belägg. Resultatet var att Janne Josefsson liksom ”bevisade” att det inte finns någon fattigdom att tala om i Sverige, eftersom ingen kunde presentera något frysande och svältande barn.

Det är bedrövligt, eftersom forskningen faktiskt visar att fattigdomen ökar. Man kan räkna på olika sätt, men oavsett metod blir fattigdomstalen stora. Exempel: Enligt Statistiska centralbyrån var 280 000 barn i Sverige ekonomiskt utsatta år 2008. Rädda barnens beräkningar var 220 000 barn.

Tapio Salonen har laborerat med vad som kallas fasta fattigdomsbegrepp. Han har utgått dels från andelen familjer med försörjningsstöd, dels från vad som kallas låg inkomststandard. Det senare är ett inkomstmått utifrån vad som kan betraktas som existensminimum i ett samhälle.

SCB däremot utgår till stor del ifrån vad som kallas relativ fattigdom. Det är en norm som tagits fram inom EU. Enligt den riskerar alla som har inkomster lägre än 60 procent av medianinkomsten i ett land att vara ekonomiskt utsatta.

 

Relativ fattigdom är alltså ett mått på ojämlikheten i ett samhälle – och den har ökat drastiskt i Sverige. Även om hushållens inkomster de senaste åren har stigit generellt, så har klyftorna mellan den fattigaste tiondelen och övriga grupper blivit allt större. Om detta är SCB och Rädda barnen/Tapio Salonen överens.

Fattigdom är mer än siffror. En heltäckande bild som innefattar de mellanmänskliga aspekterna får man i den nyutkomna antologin Fattigdom utan gränser (Carlsson). I ett klargörande kapitel berättar Hans Swärd, professor i socialt arbete, om olika fattigdomsdefinitioner, synen på de fattiga, om forskning, orsaker och åtgärder.

 

Swärd diskuterar bland annat skillnaden som gjorts mellan värdiga och ovärdiga fattiga – mellan de lata, odugliga och de kämpande, duktiga. Kanske kan begreppet barnfattigdom härledas hit, för vilka är värdigare offer än barnen? Fattiga barn har fattiga föräldrar.

Historiskt har man fruktat att de fattiga ska göra uppror eller bli kriminella. Staten/makten har svarat på olika sätt. Swärd skiljer grovt mellan vad han kallar tvångsperspektivet och frihetsperspektivet.

Frihetsperspektivet är ”välfärdsoptimistiskt” och siktar på förebyggande insatser, socialpolitik och ekonomisk utjämning. Det dominerade i Sverige under några decennier. Sedan 1990-talet har vi, menar Swärd, sett en övergång till mer av ett tvångsperspektiv. De fattiga ska kontrolleras, det ska ställas krav. Tiggeriförbud diskuteras, och på de nybyggda tågstationerna i Malmö är bänkarna konstruerade så att hemlösa inte ska kunna sova på dem. Det blir allt vanligare med krav på motprestationer för försörjningsstöd.

 

En modern paternalism, kallar Swärd denna nygamla anda. Vi såg exempel på den i Uppdrag granskning, när Janne Josefsson ifrågasatte en mamma som inte kunde betala sitt barns skolresa samtidigt som hon själv rökte en ask cigaretter om dagen. Och Laila Bagge är upprörd över att en hemlös äger en mobiltelefon.

Men fattigdom handlar också om risken att bli utestängd från ett normalt liv. I dagens Sverige måste nog ett barn ha tillgång till en dator och internet, och en mobiltelefon får betraktas som nödvändig rent socialt. För att kunna göra läxorna måste du ha en dator.

I Västberga pratar Janne Josefsson med en kvinna, vars familj med små barn lever på försörjningsstöd. Det täcker precis vad de behöver säger hon, men det räcker inte ”för att vi ska känna att vi är normala människor”. Det svaret intresserar inte Uppdrag granskning.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet