ÅSIKT

Döden på jobbet

Anneli Jordahl om livsfarliga arbetsplatser som äntligen syns i medierna och fiktionen

1 av 2
Saltsjö‧banan 15 januari.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På natten, vid halv tre, skenar ett tåg på Saltsjöbanan. Det brakar rakt in i ett bostadshus i överklassområdet Saltsjöbaden. De boende – som chockades men klarade sig i övrigt – säger till Dagens Nyheter (16 jan): ”Det värsta var att höra hennes skrik. Det kommer vi aldrig att glömma”.

Den 22-åriga städerskan anklagades omedelbart av arbetsgivarna SL och Arriva för att ha stulit tåget och orsakat olyckan. Hon misstänktes för allmänfarlig ödeläggelse. Medan hon låg medvetslös på Karolinska sjukhuset utbröt hatfulla kommentarer på nätet. Snacka om klassymbolik, en städerska som i vargtimman självbombar sig in i överklassens boning!

Tre dagar senare friades hon från brottsmisstankar. Allt var en olyckshändelse som inträffade på grund av att säkerhetsföreskrifterna inte följts.

Kraschen har högprioriterats i medierna och blev omskriven internationellt. Det var längesen som fackliga företrädare blev så nerringda av journalister. Gott så. Men måste arbetsplatsolyckor ta sig de mest spektakulära, närmast katastroffilmdramaturgiska, uttryck för att över huvud taget få sin rättmätiga uppmärksamhet? En kätting brister, en stege faller, en flera ton tung järnbalk rasar över en arbetare, en grävskopa fastnar på tågrälsen.

År 2010 miste 57 arbetare livet, i fjol var siffran 37 personer. Minskningen sägs bero på lågkonjunkturen, färre arbetar i riskabla jobb. Tragedierna har naturligtvis bevakats av fackförbundspress, men i övrigt tilldelas de snålt utrymme. I lokala medier brukar en ihjälklämd arbetare resultera i en notis. I lokal-tv kan en påkörd omkommen banarbetare ägnas en halv minut.

Hur många stockholmare vet att tre arbetare hittills gått förlorade under bygget av Citybanan? De har snarare läst längre texter om hur klenoderna i Riddarholmskyrkan skulle klara sprängningarna inför sjunktunneln som ska gå från Söder Mälarstrand till Riddarholmen.

Tågolyckan med den unga städerskan var en av många olyckor där banarbetare omkommit eller invalidiserats när arbetsgivarna tagit stora risker och spelat med liv. Jag ringer till Juwanro Haddad, klubbordförande i Seko, lokalbaneklubben, och själv tunnelbaneförare. Jag frågar varför städerskan arbetade ensam mitt i natten. Var det ett undantag?

– Nej, man städar de här tågen ensam, säger Haddad. Men man är inte ensam på själva området, där finns också en rangerare.

Haddad säger luttrat att den snabba skuldbeläggelsen av städerskan är typisk för SL, som är ytterst ansvarig.

– De är duktiga på att skylla på alla andra när en olycka inträffar.

Jag frågar vad han anser är den huvudsakliga orsaken till olyckan. Han vill inte diskutera tekniska detaljer så länge utredning pågår. Men det finns en sak som definitivt skulle ha förhindrat kraschen:

– Seko har länge försökt få SL att investera i ett ATC-system (automatic train control) som finns på alla tåg i Stockholm, utom just på Saltsjöbanan och Nockebybanan.

Med ett ATC-system hade man nämligen kunnat stoppa tåget. Man hade kunnat förhindra en tragedi.

Fackförbunden har under många år försökt att med mer eller mindre dramatiska medel nå ut i medierna vad gäller dödshoten på arbetsplatserna. Byggnads har burit likkistor i 1 maj–tågen. Man har tillsammans med IF Metall hållit en tyst minut för döda arbetskamrater på byggarbetsplatser i hela Sverige. Men för den – vad ämnet beträffar – blaserade mediemedelklassen tycks siffrorna bli abstrakta. Statistik förmedlas pliktskyldigt.

Jag gissar att ointresset delvis handlar om att övre medel– och medelklassen som dominerar medierna aldrig träffar och umgås med arbetare. Men när övre medelklassen blir utsatt i en olycka så piggnar de till, och som en bieffekt förmedlas något av den utsatthet som råder för förare och arbetare på bangårdar.

Jag hoppas på en vändpunkt. Kanske kan 20-årige Gustaf Seppelin Solli – som nyligen stoiskt klev fram med sitt svårt brännskadade ansikte – lyfta frågan ur medieskuggan. Ett viktigt kliv mot den nollvision mot dödsolyckor på arbetsplatsen som IF Metall krävde när de häromdan överlämnade en namninsamling med 30 000 underskrifter till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. För två år sen uttalade hon sig i LO-tidningen med den enfaldiges blinda tro på individens valmöjlighet att det är upp till arbetaren att ”välja arbetsgivare med god arbetsmiljö”.

Solli och några arbetskamrater skulle i november 2011 rengöra en kalkugn för Nordkalks räkning på SSAB:s industriområde i Luleå. En explosion uppstod med frätande kalk och glödhet ånga. Solli förlorade åtta fingrar och har nedsatt syn. Arbetskamraten omkom.

En 18-årig ugnsanerare fick 50-procentiga brännskador. Vilka men den 22-åriga städerskan får vet vi ännu inte. De båda blev offer för arbetsgivarnas snålhet och slarv.

Där politiker och medier inte hänger med, är konstnärerna tydliga. Livsfarliga arbetsplatser har blivit litterärt, sceniskt och filmiskt hett stoff.

I Axel Peterséns psykologiska filmthriller Avalon finns en symbolladdad scen som säger allt om arbetarens utsatthet. Den flippade festfixaren i Båstad (Guldbaggebelönade Johannes Brost) råkar backa på en byggnadsställning och en ung svartjobbande öststatsarbetare rasar ned och omkommer. Hans kropp skyfflas undan som saknade han människovärde.

Gissningsvis kommer vi att få se och läsa många liknande scener i fiktionen framöver. I en central scen i italienska Silvia Avallones hyllade debutroman Stål omkommer en ung arbetare på stålverket. För att orka med stressen och uthärda värken går arbetarna på droger.

I Isaac Rosas uppmärksammade roman Den osynliga handen står det okvalificerade arbetet i centrum. I ett avsnitt, som utspelar sig på ett slakteri, höjs produktionstakten. En ekvilibristiskt snabb styckare har klarat sig undan skador, medan arbetskamrater blivit av med ”ett finger efter ett knivhugg, hela handen när handsken fastnat i flåmaskinens vals och halva underarmen krossats, och det tack vare att någon var snabb att stänga av maskinen, annars skulle hela han ha blivit krossad”.

Olycksfallsdetaljerna blir allt groteskare i en scen som påminner om Èmile Zolas 1800-talsromaner från gruvor och fabriker. I den mardrömmen tvingas många arbeta i dagens Europa.

Varannan byggnadsarbetare är rädd för att gå till jobbet, visade en undersökning som Byggnads gjorde i fjol. 2012 anmäldes 24 396 arbetsplatsolyckor till Arbetsmiljöverket. Det är en minskning jämfört med tidigare år (lågkonjunkturen igen).

I svensk litteratur är Magnus Dahlström den som ihärdigt skrivit om riskabla arbetsplatser där maktkamper pågår. I den kusliga novellen ”Hangar” i debuten Papperskorg ligger en arbetare fastklämd. Blodet droppar ned på arbetsledarens vita skjorta strax före en inspektion. När den kom 1986 läste jag den som en stiliserad mardröm, där moralfrågor om ansvar och skuld, ställdes på sin spets. I dag har min läsning förändrats, novellen är ren och skär brutalrealism. En stor del av Magnus Dahlströms författarskap är i sin avskalade svala enkelhet ett lågande samtidsvrål vad gäller utsatthet på jobbet. I fjolårets Sken försöker en äldrevårdare förgäves anmäla akuta brister på arbetsplatsen som drabbade både äldre och anställda. Vad Dahlström skildrar är hur all medmänsklighet är förbi, förlorad, borta.

Haverikommissionen som utreder olyckan på Saltsjöbanan beräknas behöva ett år. Redan nu har den blivit en turistattraktion. Mitt i Nacka rapporterar att platsen besöks av hundratals nyfikna varje dag. I veckan kom en busslast turister från Asien.

Dessvärre är det få arbetsgivare som får fällande domar för arbetsmiljöbrott. De som fälls betalar ofta ut skamligt lågt skadestånd. Hur ska SL och Arriva, som lovat göra allt för att upprätta städerskans heder igen, ersätta henne?

– Om inte städerskan får ett skadestånd kommer jag tappa all tro och respekt för rättssäkerheten i Sverige, säger Juwanro Haddad på Seko.

Alliansen har sedan den tillträdde 2006 systematiskt försvagat arbetarnas ställning. Först lade de ned Arbetsmiljöinstitutet, viktig forskning gick förlorad. Arbetsmiljöverket har sen 2006 fått minskade anslag med 115 miljoner. Inspektörerna är färre, hinner med färre besök.

Men tonen är annorlunda nu. Inga cyniska tips om att välja bort en dålig arbetsgivare. På Regeringskansliets hemsida står det att man ”tagit fram en handlingsplan för arbetsmiljöarbetet de kommande fem åren.”

Man är väl så illa tvungen. Det är val nästa år. Och arbetarklassen utgör nästan hälften av befolkningen. Alltför många liv har gått till spillo i det tysta. Folkupproren i Europa har visat att individuell sorg lätt går över i kollektiv vrede.