ÅSIKT

Fotboll utan försvar

Åsa Linderborg om ett författarlandslag som lirar med Israels förtryck

1 av 5
Den palestinske fotbollsspelaren Mahmud Sarsak släpptes efter tre år av tortyr i israeliskt fängelse. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mahmud Sarsak från Gaza var en av Palestinas mest lovande fotbollsspelare när han den 23 juli 2009 greps av israelisk militär vid en gränspostering på Västbanken. I tre år satt han fängslad utan rättegång. När Sarsak släpptes var karriären som fotbollsspelare över; kroppen var förbrukad efter tre år av tortyr.

Omar Abu Rouis är 23 år och målvakt i det palestinska landslaget. Han greps den 20 februari 2012 och sitter fortfarande fängslad, utan rättegång. Lagkamraten Mohammed Nemer, 22 år, arresterades ungefär samtidigt, också han utan rättegång.

Abdallah al Hasanat, 15 år och målvakt i juniorlaget Al Fawar, fängslades utan dom i maj i fjol.

Fler namn nämns i den pinfärska norska skriften Rødt kort til Israel (Palestinakomiteen i Norge, red. Ebba Wergeland). Systematiskt förhindrar Israel palestinierna att spela fotboll.

Den 1 april 2006 bombade Israel fotbollsstadion i Gaza. Sen gjorde man om samma sak i november 2012.

Dessemellan, under Gaza-kriget 2009, ödelade israelerna Rafah-stadion och det palestinska fotbollsförbundets kontor.

Man nekade det palestinska landslaget utresetillstånd 2006, 2007 (VM-kvalificering mot Singapore) och 2008. Cupfinalen mellan Gaza och Västbanken 2011 ställdes in då Israel inte tillät nåt av lagen att resa åt nåt håll.

Hade omvärlden inte engagerat sig skulle jag dött, säger Mahmud Sarsak. Han blev frigiven efter påtryckningar från bland andra Fifas ordförande Sepp Blatter. Blatter har också lovat att bygga upp Gazastadion som bombades till grus. Nån måste ju och Israel tänker inte göra det.

2010 hotade Uefas ordförande Michel Platini Israel med uteslutning om de inte slutade med sina övergrepp mot palestinska fotbollsspelare.

Trots detta – trots att Israel fängslar palestinier bara för att de inte ska kunna representera sitt land utomlands, trots att de bombar omklädningsrum så att tonåringar dör, trots att de låter en prickskytt döda en tolvåring som inte hanterar nåt farligare än en boll på en gräsplan – trots allt detta står Israel värd för U21-EM i sommar.

Det är som vanligt. Israel kan fortsätta sin politik utan att någon straffar dem.

Eric Cantona har protesterat högljutt. Drogba, Diaby och Hazard är bara några av en rad namnkunniga fotbollsspelare som undertecknat ett upprop där man även finner namn som Desmond Tutu, författaren Alice Walker och filmaren Ken Loach. Kravet är att England ska bojkotta U21-EM. (Svenska U21-landslaget är inte kvalificerat.)

Gazakriget var en propagandamässig katastrof för Israel. För att lindra skadan skickar man kulturambassadörer världen runt.

Parallellt med det prestigefyllda U21-arrangemanget står Israel också värd för en författarturnering i fotboll.

Den svenska lagkaptenen Fredrik Ekelund skriver att han är emot ockupationen men att Sverige ändå ska delta: ”att få prata om sådant på plats med författarkolleger som lever mitt i denna verklighet ser jag som en oslagbar möjlighet till att få utvidgad kunskap” (Aftonbladet Kultur 27 feb).

Problemet är bara att de israeliska fotbollsspelarna inte lever mitt i den verklighet som palestinierna lever i. Deras erfarenheter av ockupationen är i

jämförelse starkt begränsade. Om det är ”kunskap” de svenska författarna behöver, varför inte besöka de ockuperade områdena? Man kan spela fotboll där också, fråga Sarsak som hade värvats till ett bra lag på Västbanken när han fängslades.

Argumentet att en fotbollsplan kan vara en arena för dialog håller inte, menar Jo Eggen och Ebba Wergeland, som är med i AKULBI, den norska gruppen for kulturell och akademisk bojkott av Israel, när jag talar med dem. Både Norge och Sverige har i 45 år haft ett livligt kulturutbyte, forskningsarbete och handel med Israel – oberörda av ockupation och övergrepp. Det har inte saknats samtalsmöjligheter, men dessa samtal har uppenbart inte ändrat Israels ockupationspolitik.

Palestinierna ber om en kulturell och idrottslig bojkott på samma sätt som Sydafrika en gång bojkottades. Kravet kommer också inifrån den israeliska fredsrörelsen. Oppositionella israeler som filmskaparen Raanan Alexandrowicz menar att en kulturbojkott tvingar det israelska samhället att ”se sig själv i spegeln”. Roger Waters, Elvis Costello och Vanessa Paradis har alla ställt in konserter i Tel Aviv.

Sånt svider.

Det är förbluffande att Fredrik Ekelund och hans tio grabbar måste åka till Israel och spela fotboll för att lära sig nåt om en ockupation som pågått sedan 1967 och som anses vara olaglig av nästan alla världens länder inklusive Sverige.

Andra resonerar annorlunda.

Det norska författarlandslaget stannar hemma. Det gör det brittiska laget också. De följer uppmaningen från Drogba och alla de andra som protesterar i solidaritet med de palestinska fotbollsspelare som rutinmässigt fängslas och torteras av ockupationsmakten.

Det borde det svenska författarlandslaget också göra.

FAKTA

Debatten hittills