ÅSIKT

Förbud hotar fransk rapmusik

”Uppmanar till våld mot staten och hat mot polisen”

Kool Shen och Joey Starr i NTM - impopulära bland beslutsfattarna.
Kool Shen och Joey Starr i NTM - impopulära bland beslutsfattarna.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I Frankrike är rapmusiken politikernas ständiga syndabock, oavsett vem som sitter vid makten.

Socialisternas inrikesminister Manuel Valls öppnar nu för ett förbud mot en viss typ av aggressiv rapmusik som förolämpar republikens symboler och är nedvärderande mot kvinnor. Det var svaret som inrikesministern gav på senator Nathalie Goulets interpellation, där hon framhöll att rapartister uppmanar till våld mot franska staten och hat mot polisen.

Valls betonade inledningsvis att rapmusiken är en del av kulturen i franska städer, särskilt i förorter, och att han inte vill äventyra yttrandefrihet eller kreativitet. Men han tillade att han vill göra allt som går för att stoppa de aggressiva texterna och speciellt videoklipp som sprids på nätet. Senaten har redan börjat diskutera en revidering av lagen om pressfriheten från 1881 för att anpassa den till nya medier, som internet.

Raptexter som har orsakat politikernas ilska är bland annat NTM:s ”Nique la police!” (knulla polisen), ”Våra fiender är männen i blått” vilket syftar på den blå polisuniformen, Monsieur R:s ”Frankrike är en slyna, knulla henne tills hon är utmattad, behandla henne som en slampa”, Morsays ”Jag har 40 brudar”.

Att franska politiker inte tycker om rapmusik är nästan förståeligt, och ogillandet är ömsesidigt. Det gäller inte bara i Frankrike. Men att politiker vill bannlysa raptexter, hur aggressiva de än är, är svårt att försvara utan att trampa på yttrandefriheten. Om man nu skulle inskränka pressfriheten så som Manuel Valls föreslår, är det allvarligare än något annat under den snart tjugoåriga kampen mellan politik och rapmusik.

År 1995 hamnade den första dispyten mellan politiker och rappare i domstol: Jean-Louis Debré (fd inrikesminister) mot rapgruppen Ministère A.M.E.R, som fick böta 250 000 franc för sin låt Sacrifice de poulet (kycklingens offrande). ”Poulet” är slang för polis. Efter det har en rad domstolstvister följt, varav de flesta har slutat i frikännande, några i bötfällningar.

Trots de ibland vulgära orden fördömer många regeringens tal om bannlysning av vissa aggressiva texter och betraktar ingripanden som censur. Raptexterna är i grund och botten symptom på missförhållanden i samhället och att radera ut dem löser inte de problem som de är uttryck för. Dessutom är det inte politikernas sak att vara smakväktare. Och, om man börjar slå till mot sångtexter, var går då gränsen? Det finns det troligen de som betraktar till exempel Brassens och Gainsbourgs texter som olämpliga.

FAKTA

Cirka 20 år av kamp mellan rapmusik och politik:

1995: Jean-Louis Debré (inrikesminister) mot Ministère A.M.E.R

1996: Polisfacket mot NTM

2002: Nicolas Sarkozy mot La Rumeur

2003: Nicolas Sarkozy mot Sniper

2005: 201 parlamentariker mot 7 rapgrupper: Ministèr A.M.E.R, Fabe, Salif, Lunatic, Smala, Monsieur R och Le 113

2006: Francois Grosdidier (parlamentariker) mot Monsieur R

2009: Segolène Royal (fd minister), Valérie Létard (solidaritetsminister) och Christine Albanel (kultur och kommunikationsminister) mot Orelsan

2009: Frédéric Mitterand (kulturminister) mot Morsay

2010: Brice Hortefeux (inrikesminister) mot AbdulX

2011: Michel Raison (parlamentariker) mot ” rap som har sitt ursprung från invandring”