ÅSIKT

En ond lektion - för den som pallar

Massmordstema och sångnummer i ”The Act of killing” kan få dig att spy

The act of killing.
The act of killing.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

TEMPOFESTIVALEN Att iscensätta politiska laddade händelser, människorättsbrott som tortyr och massmord, för att skildra dem som hjältedåd, borde vara helt mot dokumentärfilmens idé och tradition. Att låta mördarna och torterarna spela sig själva och klä sig och bete sig som om de vore coola gangstertyper ur amerikanska populärfilmer borde vara totalt no-no. Oetiskt, vidrigt.

Ändå kan man se en spektakulär dokumentärfilm som iscensätter och samtidigt följer inspelningsprocessen av en sån hårresande kitschig film, med sångnummer(!). Klarar man av att se Joshua Oppenheimers The Act of killing utan att spy eller springa ut ur salongen kan man lära sig något om ondskan man nog inte kunnat förställa sig.

Indonesien har en blodig historia. Under 1900-talet växte ett starkt motstånd mot kolonialmakterna fram med nationalistiska, kommunistiska och muslimska partier och efter självständigheten 1949 började deras maktstrider. 1965, efter en misslyckad statskupp, startade general Suharto en massaker på misstänkta kommunister och kommunistsympatisörer och indoneser av kinesisk härkomst. Paramilitärer och kriminella hyrdes in. Mellan två och tre miljoner människor mördades.

Hur det gick till får vi se i The Act of killing. Den aldrig straffade gamle gangsterledaren Anwar Kongo skämtar om sin huvudroll. Sen börjar det hända något med honom…