ÅSIKT

Förrädiskt om det tyska förflutna

”Lore” bär på ett politiskt och problematiskt budskap

Saskia Rosendahl spelar titelrollen i ”Lore”.
Saskia Rosendahl spelar titelrollen i ”Lore”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ibland finns inget annat val än att bli vuxen. Filmen Lore – som i dagarna går upp på de svenska biograferna – inleds med det nazityska krigsnederlaget 1945. Två högborgerliga och övertygade nazister fängslas av de allierade. Under föga ärorika former överger de sina barn. Tonårsdottern Lore lämnas ensam med fyra småsyskon och en uppmaning att ta sig till mormor vid nordkusten, tvärs igenom ett Tyskland i materiella och mentala ruiner.

Den australiensiska regissören Cate Shortland har hyllats och festivalprisats för sin film, inte utan fog. Hon återskapar undantagstillståndets rädslor; den ständigt närvarande osäkerheten i ett samhälle som saknar struktur och utstakad framtid. Obehagskänslorna pulserar mästerligt och Saskia Rosendahls gestaltning av Lores forcerade vuxenblivande är bitvis briljant.

Genom att väva samman tonårsflickans geografiska och kroppsliga resa med en inre dito vill Shortland adressera frågor om arvssynd och avnazifiering. Lore har impregnerats ideologiskt sedan födseln. Övertygelsen om det ariska arvets överlägsenhet hjälper henne förvisso att överleva men flykten genom det förödda landet, konfrontationen med nazismens konsekvenser och en ohelig allians på vägen föder tvivel. Slutscenen går att se som ett slags markering mot föräldrarnas fascistiska föreställningsvärld.

Ändå bär filmen på politiskt problematiska budskap. Berättelsens barnperspektiv gör det svårt att förstå och förhålla sig till Tysklands förintande förflutna. De karikerade föräldrarna främjar bilden av ett fåtal ondskefulla förövare, vilka förde folkflertalet (barnen) bakom ljuset. Den breda uppslutningen bakom nazismen – de miljontals människor som beredvilligt bortsåg från människovärdet i utbyte mot eget välstånd – förträngs. Vi vanliga hade inget med saken att göra.

Under färden bemöts barnen fientligt. Tillsammans med estetiskt effektsökande antydningar om våldtäkter och ruskiga ryssar stöps förövare om till offer. Shortland hamnar därmed i en allt stridare ström av konstverk som betonar det tyska folkets lidande under krigets utdragna slutskede. Många talar om tabubrott, att man tidigare tvingats tiga om fördrivning och övergrepp.

Det är inte sant. Litteraturhistorien lär oss att tyska författare – också senare sanningssägare som Siegfried Lenz och Heinrich Böll – länge enbart beskrev krigets allmänna vedervärdighet. Förövarna förblev ansiktslösa. Först i Günter Grass Blecktrumman (1959) anades den ansvarstagande hållning som kom att prägla 60- och 70-talens generationsuppror; och i dag är ett tyskt adelsmärke.

De som med skrik om slutstreck motsätter sig denna modiga historiska självprövning brukar samtidigt vara mest måna om att måla fram tyskarna som offer. Lore är en mångbottnad och på många vis utmärkt film, men också mycket förrädisk.

FAKTA

FILM Lore

Regi: Cate Shortland

Njuta Films

Fredrik Persson Lahusen