ÅSIKT

Seriemonstret Bamse fyller 40 år

Världens starkaste björn kommer att överleva oss alla

1 av 2 | Foto: Teckning: RUNE ANDRÉASSON
Tidningen ”Bamse – världens starkaste björn” firar 40 år i år.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bamse nr 1 1973.
Bamse nr 1 1973.

Det är trångt på de svenska serietidningarnas kyrkogård.

Vem minns väl i dag Anderssonskans Kalle eller Tiffany?

Frid över deras minne.

Frid också över Buster och 47:an Löken. Frid över Lilla Fridolf.

Tänk att en liten björn förfäktande ett kollektivistiskt budskap om allas lika värde har spöat dem alla, med decenniers marginal. Utan hjälp av dunderhonung eller statligt stöd.

Det är förstås hoppfullt, men också gåtfullt.

Själv har jag många gånger önskat nallen ner i graven, detta efter att med Olof Thunbergs knarrande stämma ha högläst Bamse i stort sett dagligen sedan 2000-talets inledning.

Mina väggar och möbler är nerlusade av Bamse-klistermärken från folktandvården, och mina fotsulor märkta av alla de Bamse-pusselbitar jag trampat på genom åren. I sak (men inte i argument) är jag helt överens med de muffare som klagade så högljutt när Carl Bildt langade fram en Bamse-slips som present till Bill Clinton.

I år firar tidningen Bamse – världens starkaste björn 40 år, och kanske kan det vara nog nu, tänker jag.

Att barn inte upplever världen på samma sätt som vuxna konstaterade förstås Bamse-imperiets grundare Rune Andréasson redan 1966: ”Det är klart att det har sina begränsning i ämnesval att arbeta för de yngre, men i gengäld har det den fördelen att kundkretsen förnyas sådär vart sjunde år, så då har man liksom fått börja om från början igen.”

Eftersom jag inte har haft förmånen att förnyas är det väl inte så konstigt att jag reagerar negativt på tidningens tunna, omtuggande och i mitt tycke alltför ofta repriserade berättelser.

En fara hotar, hemma eller i främmande land, och den städse rättrådige Bamse ger sig ut med sina djurvänner för att möta denna fara.

Som aldrig är någon fara, eftersom Bamse alltid kan äta en burk dunderhonung och bli superstark, och eftersom Skalman alltid kan trolla fram någon häpnadsväckande uppfinning ur skalet, en tidsmaskin eller en flaska ”XYZ-saft” som hjälper mot allt.

Upprepningen och igenkännandet är förvisso en del av poängen, och nog finns det en infantil njutning i att veta att äventyret kommer att sluta med pannkakor hemma hos farmor på Höga berget, lika visst som att Storön följer på Kemi fyr i Sjörapporten.

Möjligen har Lille Skutt blivit mera räddhågsen och ogin med åren, men det är slående hur färdigt och effektivt seriens persongalleri var redan vid starten.

Den vänlige Bamse är förstås en tämligen slät figur, en luden Tintin eller en honungssörplande Musse Pigg, men utan tvekan är det Lille Skutt, Skalman, Vargen och de andra figurerna som burit produkten på sina axlar genom åren, och som är den största bidragande orsaken till dess framgång.

Under delar av åttiotalet brädade tidningen till och med självaste Kalle Anka & C:o i upplaga och försäljning. Samtidigt har inflytandet från Disney alltid varit generande tydligt i Bamse, som vid en jämförelse framstår som den amerikanska konkurrentens antites och parasit i ett.

Vem är väl kapitalistskurken Krösus Sork om inte Joakim von Anka i gnagarhamn, komplett med cylinderhatt, pincené och damasker. ”Vadå!? Inget fusk? Hur ska man då kunna tjäna några pengar?”

Oppfinnar-Jockes gängliga gestalt spökar i det sävliga geniet Skalman, seriens mest vitala karaktär vars dramaturgiskt suspekta mat-och-sov-klocka säkerligen lär ha irriterat läsaren redan 1973, och irriterar ännu.

Skalman är den sanne aristokraten, framlevande sina dagar i en fullkomligt egocentrisk tidsordning dikterad av den egna uppfinningen som bara ringer när det är dags för en lur, aldrig när det är tid att vakna.

Ska man knäcka Bamse måste man först knäcka Skalman, och det synes mig vara mer eller mindre ogörligt. Han vakar över de grönskande kullarna och Höga berget som Gandalf över Fylke, och han har all tid i världen. ”Skynda, usch vilket fult ord!”

Kanske har Der Untergang des Bamsenlandes aldrig varit så nära som när Skalman knarkade ner sig, i äventyret ”Trollkarlens röda blomma” från 1988. Här syns han lycklig sväva fram på rosa moln, men mot slutet bränner han ändå ner de fält på vilka figurerna och palindromen Eragord, Nifrom och Nioreh odlar sina magiska blommor.

En skälvning gick också genom Bamsevärlden 2011, när vännerna tillsammans med Migrationsverket gav en förskönande bild av Sveriges hantering av asylsökande barn. Aldrig har väl Bamses moraliska kompass pekat mera fel, men förmodligen rörde det sig bara om en banal 40-årskris.

Allt tyder dessvärre på att Rune Andréassons monster kommer att överleva oss alla.