ÅSIKT

Var är brudarna? De är döda

Billie Holiday, Whitney Houston och Florence Ballard.
Billie Holiday, Whitney Houston och Florence Ballard.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Svensk musikjournalistik kan för tillfället sammanfattas i sju ord:

Han är tillbaka!

Hon är död, RIP!

En följd av att popmusiken snart fyller pensionär, men också en följd av en redaktionell miljö som lägger mycket lite kraft på den musikjournalistik som inte går medelålderns ärenden.

De artister som förr ansågs vara för poppiga – hej David Bowie, det är dig jag talar med – renderar i dag långa artiklar på svenska kultursidor. Så blir musikjournalistiken en institution uråldrig nog att inta kultursidorna med samma grace som P O Enquist.

Men den tryckta musikjournalistiken 2013 är också en konsekvens av de ruttna delar av samhällskroppen som systematiskt avpolletterar brudar till förmån för comebackande snubbar.

Billie Holiday dog 1959 med 70 cent på fickan. Supremessångerskan Florence Ballard dog utblottad vid 32 års ålder. Reggaeartisten Jean Adebambo jobbade som hälsoinspektör vid tiden för sitt självmord 2009. Whitney Houston gick bort i ett badrum — samtidigt som hennes exmake Bobby Brown for på återföreningsturné – en vinterdag 2012.

Så underbyggs en ordning där Suede, Blur och Bowie kan göra comeback samtidigt som vi skriver pliktskyldiga hyllningar till utblottade kvinnor som har dött i förtid medan näsan växer. Sanningen är att vi inte brydde oss ett skit.

För det är så här: Som vi beskriver marginalen beskriver vi stormens öga. De traditionella subkulturerna har förvandlats till futtiga hemslöjdsrörelser proppfulla med tusen ton av konservatism. Konsekvent undviker de att erkänna dem som skiter i lagboken.

Bye, bye brudar. Tjipp och hej alla bögar.

Om vi fortsätter att återvinna urvattnade subkulturella regelverk för hur bra kultur ska se ut kommer vi också att reproducera samma stagnerade värld. Då blir musiken aldrig mer subversiv än när David Bowie i en intervju med Rolling Stone kallade sig själv för ett ”garderobshetero”.

I en krönika i Sydsvenskan (1 mars) beskriver skribenten Kajsa Haidl Malmös oberoende skivbolagsscen som en inrökt herrklubb. ”De senaste åren har en rad mindre skivbolag poppat upp på den lokala musikscenen med gemensamma drag: De drivs av män”.

Det är en korrekt, men inte tillräcklig, beskrivning.

Malmö kryllar av tjejer som använder kulturen på sina egna villkor: Cecilia Paisley Flink, Gnucci, Ida Börjel, Cindy Lee – som också drivit ett kassettbolag – och Sandra Mosh. Den tidigare Malmöbon Johanna Knutssons beats mullrar över hela Berlin.

Jag hade tänkt att fråga varför musikjournalistiken inte handlar om dem, men jag är rädd att jag redan vet svaret.

Kristofer Andersson

Författare till boken DIY och musikkritiker, bland annat på bloggen Throw me away

UPPDATERING: I en tidigare version av artikeln illustrerades den med en bild föreställande Cindy Birdsong istället för Florence Ballard. Birdsong ersatte Ballard i The Supremes under 1967.