ÅSIKT

Musiken förenar det som kriget skiljde

Châabi-musiker på varsin sida om Medelhavet spelar tillsammans igen efter 50 år

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

FILM I sin filmdokumentär El Gusto, som visades i Stockholm inför Cinema Africa Filmfestival (mars 13-17), lyckas algeriskan Safinez Bousbia förena en grupp musiker från Alger med deras judiska vänner i Frankrike efter mer än 50 år av separation. Hon kunde efter många år av research hitta musikerna på norra och södra kusten av Medelhavet och lyckas inte bara återuppväcka en vänskap där religion, klass och etnicitet saknar betydelse. Hon fick dem också att börja spela och sjunga tillsammans igen i en orkester som de döpte till El Gusto, på algeriska ”god stämning”. Filmen är en historia om musikerna och deras skilda världar, men också en berättelse om hopp och kärlek.

I den fattiga, äldsta delen av Alger, Kasbahn, bodde arbetarklassens algerier eller de infödda, indigènes, som de kallades på franska. Det var på Kasbahns barer och kaféer som châabimusiken föddes under 1930-talet. Châabi betyder folklig och innefattade många slags melodier – berbiska, flamenco-andalusiska och lite orientaliska.

Att algeriska judar skulle känna för den var inte överraskande. Judarna bodde nära Kasbahn, medan de europeiska kvarteren låg längre bort. Men det var inte bara det fysiska grannskapet som drog judarna till châabi, de kunde språket (den algeriska dialekten), musiken och de delade kultur och traditioner med algerierna.

Algeriet inledde sitt befrielsekrig mot Frankrike på 50-talet och när självständigheten närmade sig var judarna tvungna att fly landet till Frankrike. Själva valde de aldrig sida i det fransk-algeriska kriget (1954-1962) men sprickan hade redan öppnats när det franska dekretet Crémieux år 1870 gjorde Algeriets judar till franska medborgare medan algerier förblev indigènes.

De båda gruppernas vägar skildes definitivt när Algeriet blev självständigt 1962. De algeriska musikerna var tvungna att söka annat jobb för att tjäna sitt levebröd. För judarna som måste lämna Alger, bleknade châabimusiken och repertoaren med tiden. De börjar också tappa språket och deras barn och barnbarn är nu långt borta från den musikgenre som ändå levde kvar hos deras farfäder.

Musikerna är nu mellan 72 och 98 år gamla. De heter sådant som Mohamed och Robert, Mustafa och Maurice. Många har dött, en del under inspelning av filmen, och ersatts i orkestern av sina söner. Det som från början var tänkt att bli en enstaka återföreningskonsert i Marseille har blivit en framgångsrik världsturné.

Ännu återstår att se om El Gusto kommer att kunna utmana historien, ödet och politikerna i hemlandet och om musikerna kommer att leva så länge att orkestern en gång får uppträda i châabis hjärta och vagga, i Alger La Blanche, det vita Alger, som staden kallas.