ÅSIKT

Juntans man i Vatikanen

Franciscus förflutna och samröret med militärdiktaturen kommer ikapp den nyutnämnde påven

1 av 3 | Foto: REUTERS
Påve Franciskus.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Säga vad man vill om Franciscus, men för att vara påve har han i svenska medier fått förhållandevis god publicitet. ”Samvetets påve” omtalas han som i Svenska Dagbladet, och ”nye påven hyllas som hjälte”, rapporterar SVT.

Visst säger det något om Jorge Bergoglios personlighet att han inledde sin ämbetsperiod med ett skämt (”de fick gå till världens ände för att hitta en ny påve”). Bergoglio åker buss i stället för limousine, han går på fotbollsmatcher, han driver på prästerna för att de måste predika i slummen. Mycket lite tyder på att han valt sin karriär för att han gillar pompa och ståt, än mindre för att berika sig. Han är en samvetsgrann och hängiven kämpe – för djupt reaktionära mål.

Sitt omtalade engagemang för de fattiga upptäckte han under Nestor Kirchners regering, den mest framgångsrika i fattigdomsbekämpning på många årtionden.

Han kritiserade regeringen som ”oresonlig” när den trots storböndernas protester försökte höja exportskatten på soja – men sa inget om jordägarna, som stängt ned hela landet med sina vägblockader.

Att borgmästaren i hans eget stift Buenos Aires, högermannen och abortmotståndaren Mauricio Macri, vräker familjer från ockuperade hus och skapar en parapolisiär styrka för att köra bort uteliggare har han aldrig upprörts över.

Riktigt på kant med Kirchners änka och efterträdare Cristina kom han när hennes regering legaliserade samkönade äktenskap 2011. ”Var inte naiva … detta är inte ett vanligt lagförslag, utan ett verktyg för Lögnens furste för att förvirra och lura Guds barn”, förklarade han då. Att anklaga meningsmotståndare för att företräda djävulen är sällan en bra strategi för en ”öppning”, något som ju en del hoppas på från Franciscus.

De verkligt mörka kapitlen i Bergoglios historia hittar man dock längre tillbaka, när han ledde den argentinska Jesuitorden under militärdiktaturens dagar. ”Han tog bestämt ställning mot befriel­seteologin, när det var nödvändigt”, som webbtidningen Info Católica nöjt konstaterar.

Den katolska kyrkan stod bakom generalerna och gav syndernas förlåtelse till de soldater som kastade regimmotståndare i Rio de la Plata. ”Vi står bakom processen att omorganisera landet … ett misslyckande skulle med stor sannolikhet leda till att marxismen segrar”, förklarade den högsta kyrkliga ledningen i möte med juntan – rader som Bergoglio själv suddade bort i en vitbok om händelserna, där han förfalskade avskriften av protokollet.

Han hade kunskap om morden på dissidenter och stölderna av spädbarn (där han själv förefaller ha ordnat pappersarbetet i minst ett fall) medan de inträffade, vilket han senare ljugit om, och han har två gånger vägrat att vittna inför domstol om människorättsbrotten. En rad vittnesmål, samlade av journalisten Horacio Verbitsky, anklagar honom för direkt inblandning i kidnappningen och tortyren av två progressiva jesuitpräster.

Med utnämningen av Bergoglio har den katolska kyrkan knappast visat att den vill förändras. Den har bara visat att den förstår vikten av bra pr.