ÅSIKT

Spökerier & draperier

Frans Josef Petersson ser en dramatiskt iscensatt utställning av Tova Mozard

1 av 2
En förkroppsligad klichéMozard har tagit flera bilder på nattklubbssångerskan Leona Babette, här i Westwood i Los Angeles, 2002.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En av Tova Mozards bilder visar en man och en kvinna som sitter nakna på en säng med svartmålade ansikten, som två bortglömda dockor i väntan på att bli aktiverade och levandegjorda i leken.

Verkets titel liknar dem vid syskonen i Jean Cocteaus De förskräckliga barnen, som också kan läsas som en grundmodell för Mozards bildvärld. Precis som romanens ungdomar rör sig in och ut ur ”spelet”, så återkommer hon till de stunder då verkligheten och teatern, eller leken, närmar sig och glider över i varandra.

Utställningen är dramatiskt iscensatt, en lång gång med draperier föregår två stora rum, där bilderna har installerats i dunkel belysning mot djupblå väggar. Att Kulturhuset gör en retrospektiv med Mozard, och att SAK:s årsbok helt ägnas hennes konstnärskap, känns inte oväntat. Utställningar med samtida fotografi drar ju numera storpublik, och Mozards existentiella allvar, och referenser till amerikansk populärkultur, motsvarar vad jag föreställer mig att många tilltalas av och söker i konstupplevelsen.

Men Mozard anses också bidra till förnyelse av den fotografiska konsten. Hennes retrospektiv på Hasselblad Center förra året hyllades av Aftonbladets kritiker Fredrik Svensk för sin inblick i bildernas och fiktionernas eget liv, vid sidan av livet hos de människor som skapat dem. Men ”fiktionen och den fotografiska teknologin står aldrig i vägen för verkligheten, utan utgör dess nödvändiga medium”, menar Svensk, och uppmärksammar vad som får beskrivas som konstnärens grundidé: att en bild, paradoxalt nog, är som mest vital när den har åldrats och blivit vad vi kallar en kliché.

Det vill säga: på samma sätt som ett medium blir synligt som kulturellt objekt först när ett annat medium har tagit dess plats, så är det först när en bild tillhör det förflutna som vi kan studera dess verkliga inflytande i nuet. Till skillnad från människor är bilder mer levande efter sin död, tycks Mozard mena, och det slår mig att hennes värld inte bara är anakronistisk utan helt igenom befolkad av spöken. Inte minst själva idén om Hollywood som en drömfabrik är ju i dag en kliché som kommer till oss från det förflutna.

Filosofen Giorgio Agamben menar att de vuxna och de döda tillhör samma oföränderliga kategori, i kontrast till barnet och spöket, vars instabila identiteter placerar dem i övergången mellan det förflutna och framtiden. De är ”ren tid” vilket Mozard också är inne på i en bild där hon själv agerar i den dubbla rollen som liten flicka och spöke svävande i ett evigt nu (Pure Time, White as Bone, 2010). Samma instabilitet kännetecknar nattklubbsångerskan Leon Babette, som återkommer i flera verk, och som med sin förmåga att leka med och förkroppsliga en kulturell kliché, kan sägas praktisera konsten att leva i dödens närhet utan att själv vara död. Det är teaterns, eller lekens, möjlighet mitt i livet.

Som ämne för SAK:s årsbok hamnar Mozard i sällskap med Lena Cronqvist, Torsten Andersson och Dick Bengtsson. Själv har jag svårt att se henne på samma nivå som dem, hennes konstnärskap är alltför ojämnt. Men enstaka bilder, som Weird Tales (2005), med det äldre paret som håller upp varsin fantasy-bok framför ansiktet, har fortfarande framtiden för sig.

Kanske ser vi här de förskräckliga barnen i åldrad form, nu med genrelitteraturen som skydd mot vuxenlivets stelnade former och konventioner. Framför allt finns här en humor, ett oväntat infall, som är kännetecknande för flera Mozards mest lyckade bilder.

FAKTA

KONST

Verklighetens afton

Tova Mozard

Kulturhuset, Stockholm t o m 26 maj

SAKPROSA

Tova Mozard

Ghost light

Sveriges allmänna konstförenings årsbok 2013