ÅSIKT

Missbruket av "men det får man väl inte säga…" har gått för långt

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Roland Poirier Martinson, ledarskribent i SvD
Roland Poirier Martinson, ledarskribent i SvD

I Svenska Dagbladet skriver i dag Roland Poirier Martinsson en ledarkolumn om takhöjden i svensk debatt. Han kallar sig ”meta-herren på täppan”, en träffande beskrivning eftersom inget är nytt i hans resonemang, bara det faktum att han för tillfället skriver det och alltså befinner sig högst upp.

Men var?

Det finns olika åsikter om allt.

I vissa frågor råder dock en rätt stor enighet, oftast frågor som debatterats länge och väl och nyligen följts av lagändringar. Som samkönade äktenskap. Det finns frågor som de flesta inte är så himla intresserade av, men där många ändå har en åsikt. Dit hör invandring och integration.

Dessa frågor, och några till, klumpar meta-herren nu ihop i ett kluster som han anser kännetecknas av att det finns en dominerande konsensus som inte får ifrågasättas. Därför att den som ifrågasätter blir inföst i ett hörn och tillskriven åsikter.

Där har Poirier Martinsson en poäng. Debattklimatet är uruselt, fullt av hån- och kärnfullheter som inte leder någonvart utom till debattörernas eget varumärkesbyggande.

Men Poirier Martinsson är märkligt hemmablind när han tror att detta bara skulle drabba de som ifrågasätter det han kallar ”den förment åsiktsliberala majoriteten”. Den som hånar ”men det får man väl inte säga i det här landet”-uttrycket.

Tydligt i kolumnen är att missbruket av ”men det får man ju inte säga…” har gått för långt.

För det som är så komiskt med uttrycket är ju att man just sagt detta något, och därmed motbevisat sig själv.

Självmotsägelsen beror på att uttrycket egentligen betyder något annat. Nämligen ”jag vill inte bli motsagd och därför slår jag i förväg undan benen på alla som inte tycker som jag”.

Det är inte lika kärnfullt, det medges.

Men lågt i tak blir det.