Aftonbladet
Dagens namn: Peter, Petra
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Skrivgruppen Pantrarna: Till en nation som brinner

Försök att förstå handen som kastar sten på polisen

  "DET ÄR EN REVOLT" Flera nätter i rad har bilar brunnit i Husby. Idag ger skrivgruppen Pantrarna för upprustning av förirten sitt stöd till de unga i Stockholmsförorten – och uppmanar till krafttag mot polisens övervåld. Foto: PER-OLOF SÄNNÄS

Vi skriver först och främst till våra syskon i Megafonen. Nyss pratade vi i telefon och ni avbröt er mitt i en mening för att säga:

“Det brinner en bil till, vi måste dra”.

Ni står mitt i stormen. Er värld brinner. Och vi skriver till er för att säga att vi vet vad ni går igenom, och att vi beundrar hur ni har hanterat de senaste dagarnas händelser.

För några år sedan brann bilar i Biskopsgården. Polisen gjorde som de ville de där nätterna och när morgonen kom sa politikerna vad de ville om oss.

Ni vet: de sotiga vraken, det krossade glaset på gatan: det verkar så enkelt att fördöma det när man ser det utifrån. Och det är vad som nu krävs av er när ni försöker säga något om revolten: att ni inte förklarar utan istället bara stämmer in i kören av fördömanden, kören som säger att det är oförlåtligt att bränna en bil, att krossa en ruta. Men vad ni än säger kommer det aldrig att räcka. Ni kommer aldrig kunna säga och skriva tillräckligt många gånger det som ni redan tydligt har skrivit och sagt: att ni inte tror att våld är rätt metod för att förändra samhället.

Ni gör rätt som gång på gång, i nyhetssoffor och debattprogram och på nätet insisterar på att förklara varför det brinner istället för att bara fördöma de unga. Den som bara fördömer en handling utan att förklara den fördömer ju också de känslor och erfarenheter som har gett upphov till handlingen.

 

Till dig som ser händelserna utifrån…

skriver vi för att fråga: kan du förstå den hand som kastar en sten på en polisbil? Kan du försöka förstå?

Tänk dig att du som barn blir mobbad för din brytning och ditt utseende. Utanförskapet du känner. Meningslösa lärare som sitter bakom sin kateder och tjänar sin meningslösa lön. För att bli populär tänder du din cigarett när du börjar på mellanstadiet. Du skaffar dig kompisar som flyter med dig i svängarna. Du formas av det du ser.

Det är svårt att vara stark om det inte finns förebilder runt dig. Du kanske inte har den bästa kontakten till din familj. Du kanske förlorade din mamma eller pappa under kriget i Irak. Du kanske förlorade dina syskon under kriget i Afghanistan. Krigsskadad i Palestina.

Under alla dina år som tonåring lyssnar ingen på dig. Du har ingen att vända dig till. Du försöker bygga upp din vardag men det finns ingen sysselsättning. Du söker jobb men Daniel Svensson fick jobbet innan dig varje jävla gång. Du tappar hoppet. Söker andra vägar. Vissa hamnar på fel banor, andra klarar sig.

Många säger att du ska kämpa själv, men det är inte så lätt. Grisarna hänger över din axel dagligen. Hoppet om att klara sig försvinner. Weed runt dig. Frestelsen kliar i handen. Ska du testa eller backa? Grupptrycket ökar, du blir pressad till att göra saker du kanske aldrig hade gjort ensam. Det känns som att det inte finns en framtid. Du står där med en sten i handen. Du står där med ditt liv i handen. Ska du kasta?

Megafonen. Vi anser att ni gör rätt som kallar den här veckans skeenden i era kvarter för en förortsrevolt. Vi tror att det är korrekt att poängtera att det inte handlar om ungdomskravaller eller opolitiska upplopp utan om just en revolt, det vill säga en reaktion, vilket ni också skriver i ert senaste pressmeddelande: ”arbetslöshet, bristfälliga skolor och strukturell rasism är bakomliggande orsaker till det som sker idag”.

När ert mod vacklar, ställ då denna fråga: om inte ni hade funnits, vad hade då hänt den här veckan? Kanske en pensionär hade skjutits till döds i en förortslägenhet utan att någon hade brytt sig. Kanske. Det är ett svar: att om inte ni hade fotat liksäcken som bars ut mitt i natten, trots att polisen påstod att mannen hade dött på sjukhus flera timmar tidigare – då kanske ingen hade brytt sig, och allt hade fortsatt som vanligt.

Men det är rätt att bry sig när någon dör. Det är rätt att kräva att polisen inte ljuger för media om en död kropp.

Ni gjorde rätt som anordnade den manifestation som vissa anklagande röster nu kallar för den gnista som tände revoltens brand i förorterna.

Fråga er detta: vilken koppling har Hässelby eller Fittja – där det också brinner dessa sommarnätter – till den man som sköts ihjäl i en lägenhet i Husby? Ingen, kanske. Vilken koppling har ni i Megafonen till den döde? Det finns inga vänskapsband, inga släktband. Men det finns ett band mellan alla människor. Vi sörjer varandra när vi dör. Vi är solidariska med varandra. Vi lever tillsammans, i samhället.

Vi stödjer er på varje sätt. Vi vet att det känns omöjligt att stå kvar där ni står, på platsen där ni förklarar istället för att fördöma.

I Hammarkullen står polishästar ibland på torget. I Biskopsgården filmar kameror innergårdarna. I Frölunda kommer denna kväll rapporter om oroligheter – samtal och sms som viskar om att revolten kanske kommer sprida sig till Göteborg, där vi brottas med samma problem som ni i Stockholm: militarisering av förorterna, polistrakasserier, social nedrustning. Sommaren är på väg, ännu ett år. Mopederna surrar mellan husen. Förorterna svämmar alltid över av den här känslan. Ni vet. Känslan. Att ingen lyssnar, att ingen vill höra berättelserna om rasistiska poliser, trakasserier, övervåld. Att det kanske måste brinna för att någon ska höra vissa röster.

Nu brinner det. Här står vi, tillsammans. Pantrarna och Megafonen.

Om inte vi fanns, vem hade då tagit ansvar för att försöka förstå skuggorna som rör sig på våra gator med stenar i händerna? Dessa skuggor som föddes på svenska sjukhus och blev registrerade hos de svenska skattemyndigheterna och som har gått i svenskar skolor och hängt på svenska fritidsgårdar och som vill jobba i det här landet och betala skatt och dö här men som vår statsminister ändå kan göra till främlingar genom att säga att deras handlingar är resultatet av att det finns ”kulturella trösklar”– som ni i Megafonen vet är det där den enda förklaring han har gett på förortsrevolten: att det handlar om arga, unga män som måste komma över vissa kulturella trösklar och ta sig in i samhället.

Vi orkar inte påpeka för någon hur banalt och rasistiskt det uttalandet är.

Skuggorna rör sig i nationen.

 

Till alla Sveriges politiker…

skriver vi istället följande:

Ni är folkvalda. Folket är vi alla, tillsammans. Polisen missbrukar sin makt och ser oss som saknar uniform som smuts. Det är därför vi kallar dem för grisar. Enkelt. Vi är trötta på att höra makten säga ett fåtal ord som inte betyder något alls. Agera istället för att prata. Gör nytta. Inrätta till exempel en separat myndighet som utreder polisen.

Det är fortfarande ni som har makten i era händer, så gör då något för att hjälpa folket som har valt er till att sitta där och dra in miljoner till era konton. Skitlönen som lärarna får gör att de tappar hoppet. De sitter bakom sin kateder och skiter i. Och så vidare. Orsak och verkan. Om ni insisterar på att reducera varenda politisk fråga till en polisiär fråga får vi väl helt enkelt börja välja poliser istället för politiker.

Ännu en del av samhället dog i den där lägenheten i Husby. Det är därför det brinner.

Men det vet ni redan.

 

Till sist. Till alla förortsbarn.

Alla våra syskon. Bara var lugna. Media kommer förstås sluta rapportera när det har lugnat ner sig i era områden. De kommer packa ihop och försvinna för den här gången. De vill inte höra era röster tala om polisvåld, om dåliga skolor, om bostäder som behöver renoveras, om nedlagda fritidsgårdar, om diskriminering. De vill se brinnande bilar, krossade rutor. Så när revolten är över för den här gången måste ni fortsätta rapportera om era liv själva.

Media kommer smutskasta era områden och skriva felrapporter.

Kräv rättelser.

Det är en sak vi kan lära oss. Våra röster räknas. Vi får tala med varandra om ingen annan lyssnar.

SD kommer kanske få ytterligare några röster, men tystna aldrig. Vi ska inte vara tysta, vi ska tala, tillsammans. Om de syr ihop era munnar får ni sprätta upp stygnen med era röster.

Våra fickor är fattiga men våra ögon är rika.

All makt åt folket.

 

Homa Badpa

Murat Solmaz

Pantrarna för upprustning av förorten

 

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet