ÅSIKT

Huu!…sby

Anders Johansson om svartmålande medier i förortsdjungeln

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När förorten debatteras utkristalliserar sig i regel två former av auktoritet.

Å ena sidan den som bygger på autentisk erfarenhet (”Jag har minsann bott trettio år i …”, ”Under gårdagen var jag på plats i Husby och talade med invånarna och polisen …”). Å andra sidan det teoretiserande eller politiserande urskiljandet av strukturer och patentsvar (”Det är arbetslösheten / utanförskapet / segregeringen / nedskärningarna / invandringen / manligheten / kapitalismen…”).

I bägge fallen reduceras och mystifieras det som tolkningsstriden handlar om – ”Förorten” –till en underlig plats där andra lagar gäller än i resten av samhället, där en nedbränd skola är något annat än en nedbränd skola, där tillvaron är svartvitt endimensionell och alla människor kan dras över en kam.
 

Tendensen blir skriande tydlig i de inlägg om förortsbränderna som gjorts på den här sidan av Petter Larsson (23 maj), Daniel Strand (23 maj) och Homa Badpa & Murat Solmaz (24 maj). Det är inget fel på deras analyser. (Nej, det senaste decenniets skattesänkarpolitik har inte direkt förbättrat situationen på platser som Husby och Tensta. Jo, segregationen blir bara värre och värre – allt i enlighet med Stockholmsväljarnas vilja, helt i linje med regeringens politik och alla dessa direktiv från ECB, IMF och så vidare.)

Så varför blir jag så provocerad av deras artiklar? Hur kommer det sig att jag för en gångs skull snarare håller med Hanne Kjöller i Dagens Nyheter (24 maj) och Jens Liljestrand i Expressen (27 maj)?

Ett problem med texterna i Aftonbladet Kultur är att de gör sig skyldiga till just det de anklagar andra för. Larsson, Badpa & Solmaz ondgör sig över massmedias svartmålning av förorterna – bara för att skriva in sig i samma genre. Strand rapporterar från Facebook och kritiserar dem som ”på bekvämt avstånd från förortens realiteter moraliserar över upploppen”. Jag kan inte minnas när jag läste ett lika bekvämt moraliserande debattinlägg.
 

Men det är ändå inte där skon klämmer. Det som stör mig är auktoriteten, tonfallet, tolkningsanspråken. Medan Strand betraktar händelserna som postpolitiska protester, och Larsson ser oroligheterna som ”ett slags självförsvar”, serverar Badpa & Solmaz ett impressionistiskt krigsreportage från, som jag förstår det, Förorten i allmänhet: ”Nu brinner det. Här står vi, tillsammans. Pantrarna och Megafonen”. Jaha. Så bra.

Vad ska förortsborna göra med den informationen? I Rissne brändes den kommunala skolan ner till hälften för ett par månader sedan. Ska vi som bor här förstå och bejaka även det som en postpolitisk protest? Eller är den sortens analyserande förbehållet dem som bor någon annanstans?
 

Allt vi kan göra är kanske, om man ska tro Strand, Badpa & Somaz, att röka på och försöka hitta några ”grisar” att kasta sten på? Tråkigt nog verkar folk vara upptagna med annat: sköta sitt, gå till skolan, spela fotboll, hänga på torget, vänta på bussen, nattvandra för att undvika att bilbrännandet sprids också hit. Leva sina liv.

Eller om man vänder på perspektivet: i söndags, efter cupfinalen i fotboll, blev det bråk mellan fotbollssupportrar och polis. Jag har ännu inte hört någon tala om vikten av att förstå det våldet, se det som en revolt framkallad av polisens rasism, eller som ett försök att återerövra ”sig själva som handlande subjekt” med Larssons formulering. Varför inte? Kort sagt: för att Förorten är Förorten. Friends Arena ligger på en annan planet, tydligen.
 

Kanske ligger det något i Larssons tal om att återerövra sig själv, men i så fall undrar jag om nyckelordet inte är identitet snarare än subjektivitet: allt handlar om att vara någon. Betyda något. Fylla tomheten med något. På Friends precis som i Husby. Agensen och subjektiviteten finns någon annanstans.

Anders Johansson