”Krigets unga hjärtan” naiva politiska blåbär
SVT visar i dag sista delen av den hyllade tyska krigsserien
Jorå, östfronten var ett rätt ruggigt ställe. Mycket snö. Och inte gick det att röka i skyttegraven heller, för då kom ju Röde Ivan – ditlockad av glöden – och började storbomba direkt. Arkebuseringar? Jo, ryska sjalettgummor på rad i morgondimman. Kändes tufft, ibland.
Å andra sidan: fältlasarettet i Smolensk. Korridorerna där – rena catwalken. Nej, jag överdriver inte. Vilken anblick när alla långbenta sköterskor gled förbi i sina vita rockar. Och jag: Syster Morfin, ge mig en kyss för jag fyller år i dag. Och hon: ska bli, sergeant.
För tilltaget att göra Hollywoodmelodram av några naziofficerares öden på östfronten har den tyska tv-serien Krigets unga hjärtan fått blandad kritik i hemlandet och stående ovationer i Sverige.
Här hemma har superlativen smattrat som champagnekorkar, både i tv:s morgonsoffor, på kultursidorna och på Flashback.
Alla har varit överens om att detta inte bara är lysande tv, utan också den hittills mest autentiska skildringen av tyskt soldatliv under Hitler.
Dessutom ska detta vara första gången kriget skildras ur ett renodlat ”tyskt” perspektiv.
Vilket, enligt samma hyllningskörer, innebär att en sjuttioårig tystnad bryts.
Det södra grannfolket har nämligen sen 1945 levt med sammanpressade läppar. Helt vanliga tyskar har tigit om sina upplevelser vid fronten eller i Dresdens ruiner. Barn och barnbarn har inget fått veta om hur Mutti upplevde vardagen eller vad Vati tänkte när han osäkrade handgranaten.
Säger de svenska recensenterna.
För oss som vuxit upp med Böll, Grass och Fassbinder är det där obegripligt.
Vilken tystnad? Vem har inte berättat vad? Och vad har då tysk litteratur och film efter 1945 handlat om?
Men visst, det finns ett inslag i Krigets unga hjärtan som är omisskännligt nytt.
Och det är att detta är den första skildringen av nazismen och kriget som är gjord av och för en generation som vuxit upp med Wikipedia som främsta informationskälla.
Vad vi ser i tv-rutan är därför en febril uppvisning i copy and paste. Allt ska med: gamla journalfilmer, Hitlers radiotal och de senaste forskningsrönen om behandlingen av krigsfångar. Men också sånt som manusförfattaren snappat upp på annat håll: exempelvis intrigen i Fassbinders Lili Marleen och några lösryckta kapitel ur Roberto Bolaños 2666.
Att på det viset blanda dokumentärt material med scener ur fiktiva personers liv kräver fingertoppskänsla och estetisk lyhördhet. Här skaver elementen oavlåtligt mot varandra.
Seriens anspråk är monumentala – på tyska heter den ”Unsere Mütter, unsere Väter”, vilket betyder att den utger sig för att handla om alla tyskar. Men när det som ska visas upp är den Stora Slutgiltiga Sanningen om kriget blir också det som utlämnats väldigt stort. Ibland så stort att det skymmer sikten.
Min huvudinvändning är att de fem huvudpersonerna när serien börjar alla är politiska oskulder. De är omkring tjugo och de bor, bokstavligen, i hjärtat av Berlin. Ändå tycks de aldrig ha träffat en tvättäkta nazist och de vet ungefär lika mycket om nazismens idéinnehåll som en svensk tjugoåring vet om Kirgizistans inrikespolitik.
Vilket kanske inte är så konstigt.
Det charmiga med tredje riket tycks ju ha varit frånvaron av nazister.
I verkligheten var de där årskullarna, födda omkring 1920, Hitlers gyllene generation. På sätt och vis var det för deras skulle kriget fördes – åtminstone var det de som efter en tänkt slutseger skulle administrera resten av Europa.
När tv-serien tar sin början, sommaren 1941, har de levt åtta och ett halvt år under vajande hakkorsfanor. De måste, rimligen, ha haft nazistiska lärare i skolan och på fritiden suttit kring Hitler-Jugends lägereldar.
Men nej, i serien är de inte det minsta indoktrinerade utan umgås glatt med judiska vänner och dansar till förbjuden amerikansk swingmusik.
Den oskuldsfulla idyllen fortsätter, paradoxalt nog, i skyttegravarna.
Allt är lite jobbigt, för ”kriget plockar fram det sämsta” inom människan. Men det är först i tredje och sista delen som nazismen på allvar marscherar in. Och det är i senaste laget.
Bara för tydlighetens skull: när jag växte upp hade min far en gulnad tändsticksask på skrivbordet. I den låg några förkolnade bitar som han ibland tog fram och visade. De svarta klumparna var allt som återstod av hans barndomshem efter ett bombanfall mot Berlin 1943. Jag tycker visst att tyskars umbäranden under krigsåren ska belysas. Men det måste göras på ett sätt så att även vi som ärvde där tändsticksaskarna känner igen själva grundberättelsen.
Fotnot: ”Krigets unga hjärtan” finns på SVT Play.
