ÅSIKT

Lyrisk memoar

Hanna Nordenhök läser odynamisk poesi av Pia Tafdrup

Danska författaren Pia Tafdrup är aktuell med ”Salamandersol”. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX
Danska författaren Pia Tafdrup är aktuell med ”Salamandersol”. Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX
KULTUR

Poesi

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

» Salamandersol

Pia Tafdrup Övers. Jonas Rasmussen

Danska författaren Pia Tafdrup är aktuell med ”Salamandersol”.

Ellerströms

Hanna Nordenhök
Hanna Nordenhök

Det finns ”en eld som inget hällregn släcker”, och den elden liknar livet självt. I Pia Tafdrups senaste diktbok Salamandersol, överförd till svenska av Jonas Rasmussen, går elden som en röd stubintråd genom ett poetiskt narrativ indelat i sextio stationer, ett för poetens varje levnadsår.

Bokens struktur kan få en att komma att tänka på den amerikanska poeten Lyn Hejinians monumentala diktverk My life, en prosalyrisk självbiografi vars första version (1980) skrevs då Hejinian var trettiosju år, och då i trettiosju kapitel bestående av trettiosju meningar. Vid fyrtiofem och vid sextio skrev hon nya versioner utifrån samma princip.

Men där Hejinian skriver fram en segmenterad tid genom att stapla fragment och utsagor på varandra utifrån en sinnlig och anti-kronologisk logik arbetar Tafdrup betydligt mera konventionellt. Salamandersol, som tillsammans med de tre senaste diktböckerna bildar en kvartett, gestaltar en livslinje som börjar i barndom och slutar i sen medelålder. Dikterna bildar på så vis ett slags lyrisk memoar, där givna hållpunkter stakas ut.

I bokens första halva skildras barndomens tidiga taktiliteter och ljus; mörka lador, leksaker, blommors ”doftorgier”. Smaken av järn i munnen vid en första tappad tand. En grå försvunnen katt och en dödfödd bror återvänder som traumatiska spår genom dikterna, ”[v]ita blommor som flyter ut / i mörkret”. De bildar ett slags ursprungliga förluster omvandlade till poetisk grund i en Tafdrupskt orfisk estetik. De förlorade är några som ska kallas tillbaka upp i ljuset från sin underjord, ut ur detta ”onamngivna / som bara väntar på att få namn”.

Men det finns något odynamiskt över bokens komposition, som i all sin uttänkthet och trohet till kronologin inte alltid lämnar utrymme åt ambivalenser. Och är detta nordeuropeiska femtiotalistliv som flimrar förbi, skildrat på det här sättet, egentligen tillräckligt intressant för att leva som berättande dikt?

Jag rodnar en smula över Tafdrups gestaltning av sin egen hippietids haschkakor, joints och ”knepiga smekningar”, interfolierad med The Doors-citat. Eller av den unga poeten i spe som i en utkyld första lägenhet läser Ho Chi Minh, Camus och de Beauvoir - betraktad med den något åldrades obligatoriskt överseende blick. Marxistiska grundcirklar gör sig inte heller strålande i diktform. Och de historiens stora händelser som i dikten följer levnadsloppet - Tjernobyl, Glasnost, murens och tvillingtornens fall - blir mest ett slags avbockade föreskrivna artefakter.

Ändå märks det bildsprakande lyriska språk som Tafdrup tidigare gjort till sitt kännemärke, kanske mest fulländad i Dronningeporten från 1998. Till exempel i dikten Salamandersjälens dröm, där elden kommer tillbaka med sina förtärande och livgivande lågor. Här är Tafdrup som mest i sitt element, genom pulserande och storslaget elegiska bilder av det att ”[d]ö för att få leva, / självförglömmande sätta ryggmärgsfärger / på spel / i källklart ljus”.