ÅSIKT

Vit välvillig rasism

Lidija Praizovic kritiserar Johanna Langhorsts skildring av förorten

1 av 4
KOMMENTERAR SAMTIDEN Johanna Langhorst nämner bland annat Makode Lindes tårta, Tintin och självmordsbombaren i centrala Stockholm som exempel på händelser som skapat debatt om rasism och utanförskap i Sverige.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag får krupp av Johanna Langhorsts bok Förortshat. Till exempel när hon berättar om den gången i Tensta som hon varit mest rädd: ”Våra grannar mittemot hade ett namn med ändelsen -ic och Anna Lindh hade nyligen blivit ihjälstucken av en Mijailovic. /…/ Snart knöt jag ihop min nattskräck med de nya grannarna. Jag fick för mig att sönerna var krigsskadade medicinmissbrukare och livsfarliga. En natt skulle någon av dem få en psykos, bryta sig in och knivmörda oss allihop.” Det spelar ingen roll att Langhorst i slutet på sidan kommer fram till: ”Våra grannar var inte alls farliga. De var inte psykotiska, bara blyga”. Jag avskyr det!

Kanske tycker Langhorst att hon ärligt synliggör sin väg från rasistisk fördom till antirasistisk insikt, men jag har inte tålamod att följa svenskar på deras terapeutiska väg mot att möta ”den andre”.

Flera sidor ägnar Langhorst åt att tolka människor från Somalia: ”Det var något med deras blickar. De tittade hela tiden åt sidan och verkade överdrivet nonchalanta /…/ Det var som om de försökte dölja bristen på tapeter och möbler genom att inte se sig runt i sitt eget hem. De skämdes. /…/ Men är man uppväxt i en miljö där barnen tillverkar sina egna leksaker av återvinningsmaterial så kanske man bryr sig mindre om tapeter och bonader och nöjer sig med god mat på bordet”, svamlar hon utifrån sitt totala utifrånperspektiv men självklara tolkningsföreträde. Svenskar skriver om invandrare för andra svenskar - i Förortshat är det extremt tydligt att Langhorst beskriver Tensta och dess underklassinvandrare för innerstadseliten som aldrig satt sin fot där.

Förutom att dra slutsatser kring juggar och somalier hon inte känner, ägnar sig Langhorst åt att kommentera allt som hänt i rasistväg sen jag föddes: Lasermannen, Birgit Friggebos försök till allsång i Rinkeby, Peter Mangs, SD i riksdagen, självmordsbombaren på Drottninggatan, Breivik, Ruben Östlunds Play, Agendas ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, Makode Lindes tårta, Lilla hjärtat, Tintin, muslimsk fundamentalism och hedersvåld. Överallt ska hon visa sin välvilja, överallt ska hon göra gott.

Alla invandrarunderklassare i Tensta beskrivs som varma, vänliga och generösa, de bringar liv, rörelse och glädje till svenskarna. Langhorsts syfte är att avdemonisera de stigmatiserade Tenstaborna, men det blir inte bra: genom att snällifiera dem till max tar hon också ifrån dem all motståndskraft och revolutionspotential. Alla hennes invandrare är mycket vänligt inställda till Sverige och svensk kultur: ”Vår granne Imad älskar Tensta. Han säger att han älskar Sverige för att det finns demokrati här. Och fred”.

Tensta ska på alla sätt - i motsats till Sverigedemokraternas och mediernas bild av ”en samhällsfientlig och hotfull förort” - ofarliggöras. Vi serveras idel Carl Larssons motiv. Tensta beskrivs som ”Bullerbyn”. Men just genom att Langhorst har Sverigedemokraterna som orienteringspunkt och i alla lägen försöker kontra dem, hamnar hon också i deras knä: Sverigedemokraterna vill ju ha ett harmoniskt, idylliskt Sverige där alla anammar den svenska kulturen och sköter sig - där hamnar Langhorst också.

Men. Det finns några Tenstabor som inte passar in i idyllen, och dessa kallar hon för ”de trettio individerna”. Det är killarna som rånat hennes son två gånger på två månader. Familjen Langhorst ”tvingas” flytta från ”vårt älskade hem” Tensta.

Men hur mycket har de egentligen varit del av den rasifierade underklassen som bor där?

Langhorst berättar att hon är uppväxt i en intellektuell svensk medelklassfamilj, att hon gått Södra Latins teaterlinje på gymnasiet där hon knöt kontakter ”som jag skulle kunna dra nytta av resten av livet”, och sen hamnade på Dramatiska Institutets radiolinje: ”Jag blev officiellt medlem av landets kulturelit”. Innan de 1990 flyttade till Tensta så bodde de i villa i Bromma. Sonen som blev rånad har ”isblå ögon” och ”utpräglat nordiska” drag. De tar med sig grannen Imads barn till sitt lantställe en sommar, medan ”i Tensta gick Imad och vattnade våra blommor”. Boken är på många sätt en berättelse om Langhorsts skillnad och överlägsenhet gentemot Tenstaborna, utan att det politiskt problematiseras.

Här finns hyckel: Langhorst utgjuter sig om hur öppna och givmilda de bosniska och somaliska barnen är mot hennes lille son, till skillnad från de svenska som bara håller hårt i den egna hinken i sandlådan, men likförbannat placerar hon båda sina söner på Waldorfskolan i villaområdet Spånga ”där nästan alla barn var blonda och blåögda”, för ”våra barn skulle ha det bästa”. Tensta är något som hela tiden är valbart för Langhorst: hon kan använda sig av det när det passar (till exempel som material till bok), och välja bort det när det inte passar.

Langhorsts primära tes i boken är att ”de trettio individerna” ligger bakom alla oroligheter i Tensta, vilket sedan alla skötsamma Tenstabor får lida för. De trettio individerna omfattas inte av hennes strukturella vänsteranalys, utan blir rättslösa, en soptipp där hon kan stjälpa av allt sitt klasshat och rasism. Killarna kallas för ”de små storkäftade förortsborna” och sägs ”terrorisera” området. Langhorst konstaterar: ”De bråk som i medierna beskrivits som upplopp och jämförts med de franska och brittiska förorternas ungdomsprotester, var orsakade av ett litet asocialt grabbgäng”. Skulle hon säga detsamma om Husbyupploppen nu? Klart är att Langhorst är mest intresserad av ”positiva motbilder”, och här får vi alltså otaliga invandrarnissar som dansar efter svennarnas pipa - inte förstör ett skit.

En kväll går hon med mikrofonen och bandspelaren i högsta hugg på jakt efter dessa killar för att dokumentera dem. Hon hittar dem vid centrum och trycker upp mikrofonen i ansiktet på dem, vill att de ska prata. Killen som säger ifrån kallar hon för ”den ilskna skrikhalsen”, och mot deras vilja spelar hon in dem för att presentera för oss - den vita kultureliten - i sin bok.

Ingenstans är skillnaden mellan Langhorst och Tenstaborna större än här: hon är auktoriteten som gör vad hon vill, de tvingas på hennes tolkningar av dem. Dessa killar framställs som små uppblåsta primitiva alfahannar, för vilka allt handlar om att inte tappa ansiktet och vinna tuppstriderna. Som att de inte alls har några verkliga intressen att kämpa för och försvara.

Vad skulle hon säga om göteborgarna Flames, Black Ghosts, Prince Alis, Lani Mos och Wordsilahs hiphoplåt och musikvideo Tro Hopp & Utanförskap från skivan Maktskiftet? Ska de också avskrivas som bråkstakar och skrikhalsar? Deras video är inte alls lika tvättad som Langhorsts bok, men den beskriver en verklighet som Langhorst inte ens förmår snudda vid. Om den vita medelklassen är de som ska formulera och föra förortskampen kommer den onekligen att hamna fel och vara irrelevant för de människor den säger sig gälla. Gräsrotsrörelsen Megafonen nämner hon i exakt två meningar - den är inte viktig. Här är det Langhorst som håller i tyglarna.

Efter att ha jagat grabbgänget i cent-rum beger hon sig med mikrofonen och bandspelaren till en högstadieskola i Tensta för att ”höra vad vanliga, ickekriminella Tenstaungdomar tänkte”. På skolan samlar hon ihop ett gäng mestadels bestående av fina invandrarflickor som hon här ställer mot de utlevande invandrarpojkarna. Dessa flickor gör det jag själv skulle gjort i nian om en vit kvinna med bandspelare och mikrofon kom till min skola och frågade mig: ”Vad tänker du om de här bråkiga killarna då?” Flickan svarar: ”Jag tänker att de är dumma i huvudet”. Det är fult av Langhorst att på detta sätt skapa ett scenario där invandrartjejerna ska fördöma invandrarkillarna, offentligt, inför en vit publiks blickar. Langhorst beskriver andra journalister som oetiska, men är blind för vad hon själv håller på med.

I våras gick jag en kurs som riktade sig till skrivande människor med erfarenhet av rasifiering, men på dag ett var klassrummet ändå fullt av vita svenskar. Då var vi ett par som sa ifrån: att det finns ett avgrundsdjupt glapp mellan att enbart ha ideologiskt intresse för antirasism och ha livslång, kroppslig erfarenhet av rasism. Vi genomdrev en separering. Flera kände sig sårade.

Jag önskar att Langhorst hade varit med den dagen. Då hade hon kanske förstått att vitas välvilliga antirasism lätt kan slå över till den obehagligaste rasismen. Att det att göra gott som vit svensk just kan vara att låta bli att ta upp den antirasistiska klasskampsmegafonen och bröla.

I sista kapitlet formulerar Langhorst sin dröm: ”Att de traditionella svenskarna låter de icketraditionella få bollen ibland.” Detta bollinväntande är jag mycket ointresserad av. Jag är faktiskt ointresserad av de traditionella svenskarnas boll överhuvudtaget.

Kan inte ett förlag kontakta systernätverket StreetGäris och förortsorganisation Megafonen och höra om de skulle vilja sammanställa en bok om Husbyupploppen? Jag tänker mig att det skulle vara en bok från ortens horisont till andra som delar denna horisont. Lita på att utopin som där formuleras har en radikalitet och attack som på riktigt kan kallas förortskamp.

Sakprosa

» Förortshat

Johanna Langhorst

Ordfront

Lidija Praizovic