ÅSIKT

Det egyptiska dramat

Andreas Malm om en historisk revolution av episka dimensioner

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

De första massdemonstrationerna på Tahrir-torget 2011 hade kunnat sälla sig till raden av välartade uppror i den nyliberala eran - östblocket 1989, Georgien 2003, Libanon 2005 - som nått formell demokrati, hållit val och gått hem. Egyptierna förväntades hålla sig till det manuset. Washington, EU, Muslimska Brödraskapet, affärsmännen, armén, alla världens och Egyptens makter räknade med att det nu skulle vara över.

Men så inträffade det ofattbara, den 30 juni 2013: Tahrir-torget fylldes igen, med ännu fler människor än första gången. Ut på gatorna strömmade bortåt 20 miljoner, nästan var fjärde invånare, i de största massdemonstrationerna i Egyptens historia - ja, frågan är om något land upplevt en motsvarighet.

När nu den andra presidenten störtats står det klart att det rör sig om ett drama som räcker över år, inte dagar; om en revolution av episka dimensioner, i paritet med den iranska och kanske till sist, om dynamiken snurrar vidare, med den franska eller den ryska. Inte den första utan den andra chocken konstituerar händelsen i hela dess storhet. Maktpyramiderna rasar, världen häpnar.

Som sina föregångare har också denna revolution sitt spel av förräderier, skiftande allianser och smuts, sina massakrer och urspårningstendenser: sina unika motsättningar. Hur ska vi förstå dem? De ringas in med imponerande precision av den iranske sociologen Asef Bayat i essän ”Revolution in bad times” i förra numret av New Left Review.

Den egyptiska revolutionen har inte - detta är det grundläggande problemet - skapat sina egna maktorgan. Den har inga rådsstrukturer av bestående kraft, ingen dubbelmakt vid sidan om den gamla staten, inga jakobiner eller bosjeviker eller för den delen CNT-brigader. Vad den har är ett folk i ständig rörelse. Vem ska driva igenom dess vilja?

I februari 2011 väntade Tahrir-torget på att armén skulle avsätta Hosni Mubarak. När det blev dags för val och folkomröstningar hade revolutionärerna ingen egen plattform, inget organisatoriskt maskineri för att vinna makten: in i tomrummet klev det väloljade Muslimska Brödraskapet. Så kom det sig att den egyptiska revolutionen ”åtnjöt enorm social prestige, men saknade administrativa befogenheter; den uppnådde enastående hegemoni, men utövade inget verkligt styre”, med Bayats ord. Först härskade armén, i form av officersjuntan SCAF; sedan regerade Brödraskapet, genom Muhammad Mursis presidentskap. Båda var gjorda för att förråda revolutionen.

Mursi, som med viss trovärdighet kunde framställa sig som en mångårig frihetskämpe, och vars Bröder förvisso hade försvarat Tahrir-torget mot Mubaraks kamelburna horder, bröt mot varje krav revolutionen skrivit på sin dagordning. Han gav inte bröd åt de fattiga; han förhandlade med IMF om ett nytt lån i utbyte mot hävda subventioner på bröd och bränsle. Han säkrade inte de demokratiska friheterna; han satte munkavle på pressen, ströp NGOs, lät gripa komiker som häcklade honom, lovordade den polis som fortsatte tortera fångar. Han slet sig inte ur USA:s ledband; han fyllde Gazas tunnlar med vatten.

I stället för att agera hela det egyptiska folkets president, som han själv lovat, tillsatte han sina Bröder på nyckelposterna och spred sekteristisk retorik mot religiösa minoriteter.

Demonstranterna på Tahrir-torget och alla dess satellittorg i Egypten tvingades återigen sätta sin tillit till armén - samma armé som tyngt landet med sin byråkrati i decennier, profiterat på sitt affärsimperium, amputerade revolutionen under juntastyrets år och, i största allmänhet, tjänar som den yttersta garanten för allt egyptiskt tyranni.

Den ledarlösa revolutionen har gjort sig beroende av den gamla staten för att uppfylla sina önskemål. Revolutionärerna har inte tagit makten; de utövar makt via den maktapparat de bekämpar. Bayat använder begreppet ’’revoluform’ för att beskriva den bastardhybrid som första Tahrir födde fram, medan en annan briljant Mellanösternvetare, Juan Cole, myntade ’evokupption’ för det andra Tahrir: paradoxer som sliter landet i bitar.

Så följdes militärkuppen av demokratiaktivisternas hycklande hyllningar till den armé som kastade Brödraskapets kadrer i fängelse, enbart för deras politiska tillhörighet, och frossade i stängning av oberoende tevekanaler. Sedan följde dödsstöten för fantasin om armén som folkets beskyddare: massakern på obeväpnade Mursi-anhängare natten till måndagen.

Nu står portarna till inbördeskrig på vid gavel. Logiken borde inte vara svår att urskilja: den gamla militärstaten, som sadlat revolutionens andra våg och ridit tillbaka till makten, tar chansen att slakta sin ärkefiende.

Det faktum att Mursi var folkvald - ett symptom på samma maktlösa revolution - och behållit sitt stöd hos trogna islamister gör Egypten till en högexplosiv oljetanker som i värsta fall redan har antänts.

Men varför har de egyptiska gaturevolutionärerna aldrig tagit makten? Varför har de inte omsatt sitt grepp om folksjälen i valsegrar - varför bröt de inte ner den gamla staten och byggde en ny? Ett skäl, framhåller Bayat, är det ideologiska klimatet sedan 1989 och Sovjetunionens sammanbrott.

De unga aktivistgenerationer som växt upp sedan dess - de som driver offensiverna på Egyptens gator - är skolade i skräck för auktoritära strukturer: de är helt enkelt inte intresserade av att styra. Anarkismen har vunnit mark, inte minst i det gångna årets protester mot Mursi.

Det egyptiska dramat formar sig till en kulmen för det aktivistparadigm som rått under de senaste två decennierna och spritt sig över världen som aldrig förr sedan finanskrisen: horisontella, spontana vredesutbrott, utan organisatorisk stadga eller ideologisk ledning. De visar sig vara ett recept inte på den egna makten, utan på fiendens.

Om den ryska revolutionen lärde oss vilka extrema faror som lurar i makthunger ger den egyptiska lärdomar i det omvända - med den avgörande skillnaden, förstås, att den egyptiska är i högsta grad oavslutad. Än kan fler pyramider rasa.

Men den omedelbara faran just nu är att olika delar av det folk som aldrig lyckades störta den gamla staten börjar ha ihjäl varandra.