ÅSIKT

Ett smörgåsbord av Abba

Alice Kassius Eggers besöker ett välfyllt och interaktivt museum

1 av 3
Svenska storheter. Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Anni-Frid Lyngstad och Benny Andersson, 1979. Nu möter de sin publik via Abba-museet i Stockholm.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att traska genom en utställning om Abba är ett myller av konfrontationer. Jag hinner tänka på det friktionslösas attraktion, flickors flärdbegär, äkthetsfixering och ljudnörderi - och då kan jag som 80:a med vänsterföräldrar inte ens bli nostalgisk.

I maj öppnade ABBA The Museum i Swedish Music Hall of Fame på Djurgården. Det är en permanent utställning och marknadsförs som ett eget museum i museet. Inget av detta har väl undgått någon, reklamen - både den köpta och den redaktionella - har varit massiv.

Och till viss del är det begripligt, det är ett unikt museum på flera sätt. Dels genom utnyttjandet av tekniska landvinningar till interaktivitet: hologram, karaoke, Instagramkopplade bildlösningar, egna musikmixar skickade genom cyberspejs. Dels för att utställningen är så tydligt integrerad med Abba-medlemmarna själva, hur objekt och subjekt sammanfaller.

Anni-Frid, Björn, Benny och Agnetha guidar publiken genom sina liv med hjälp av små obegripliga lyssningsanordningar. Att göra dem i form av nåt slags sci-fi-dildo i stället för hörlurar kanske är flashigt men det finns ju en poäng med att lurar också stänger ljud ute. Några av attraktionerna går ett steg längre - ett piano som är kopplat till Bennys riktiga piano, en telefon som när som helst kan ringa från någon av Abborna och kittlingen av att någon besökare kommer att vara den som svarar.

Det är förstås en alldeles mysig generositet, medlemmarna bjuder på person- liga reflektioner och sig själva så att det står härliga till. Där finns berättelser om hur det skramlades till de första instrumenten, om hur Björn blev kär i Agnethas röst och en dagbok från resan till Eurovision i Brighton 1974. Jag kommer på mig själv med att tänka att alla dessa besökare som köpt dyra biljetter och i vissa fall åkt långt måste känna sig så mätta och belåtna när resan genom Abba-land är över.

Men att inte bara vara motivet utan även avsändare till materialet innebär också att Abba själva måste ta lite ansvar för historieskrivningen. Benny, som efter sina hedervärda donationer till Fi! och filmatiseringen av ungdomsromanen Cirkeln omhuldas av nån lös kulturvänster, borde väl ha en åsikt om hur Abba framstår som offer för den ondskefulla proggrörelsen på 70-talet? Enligt Leif Schulmans utställningstext använde vänstern Abba som slagpåsar.

Nåja, det gick väl ingen nöd på dem direkt. Visst blev de en orättvis symbol för produktartister. Det här är trots allt folk som ägnat hela sitt liv åt musik och komponerar allt själva, om nu någon fort- farande är intresserad av autenticitetskrav. Men att insinuera att de skulle vara något slags martyrer i kampen för kapitalismens överlevnad är kanske väl dramatiskt.

Magstarkt är också påståendet att Peps och Mikael Wiehe stod över politiken när vänstervågen ebbade ut och därmed behöll sin popularitet och rent av blev folkkära. Jag undrar om till exempel Wiehe, som senast 2010 sa att målsättningen med att delta i Allsång på Skansen - det folkkäras sinnebild - var att välta regeringen, skulle hålla med om den här beskrivningen av honom som ryggradslös opportunist?

Och hos Abba finns det fullt av musikaliska kattungar, små detaljer i låtar som är omöjliga att värja sig mot, som liksom är objektivt fint. Jag har aldrig träffat någon som kan lyssna på Everly Brothers Devoted to you och säga att det är fult till exempel. Och när Benny Andersson berättar om sin första hit, om hur han förstod att Sunny girl som han skrev till Hep stars inte alls var för seg utan en himla bestseller, tänker jag att det är där Abba uppstår. I samma primitiva del av mig som älskar schimpanser på enhjulingar och Nutella klättrade Knowing me, knowing you in redan första gången jag spelade in den på kassett hemma hos familjen Billinger på Eddavägen.

Fullt så bra är de förstås inte hela tiden. Det är tråkigt att The Visitors, deras musikaliskt mest intressanta skiva, blir reducerad till en symbol för uppbrottet. Även om den lilla installationen av ett kök och ett fönster, där Björn och Agnethas dotter Linda går iväg med sin skolväska, är bedårande. Precis som i Slipping through my fingers.

Men det finns ju böcker att läsa. Och säkert finns det någon på internet som grottat in sig i huruvida kompet i Like an angel passing through my room ska symbolisera en barnkammare och varför i så fall klockticket inte är ett trevligare sekundljud.

Och varför ville Björn mitt i deras kanske bästa låt, When all is said and done, skriva in en rad som ”not too old for sex” som får både barnet och poeten i mig att rodna?