ÅSIKT

Arméns imperium

Åsa Linderborg om ekonomin bakom den egyptiska militärkuppen

1 av 3
Beväpnad makthavare. De senaste åren har protester och strejker förekommit ofta i Egypten. De slås, i de flesta fall, tillbaka av den egyptiska armén.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ska man förstå 25-januarirevolutionen 2011 och nu sommarens militärkupp, måste man förstå Egyptens ekonomi.

1952 var zonen runt Suezkanalen fortfarande ockuperad av britterna. Efter långvariga strejker och protester, som kulminerade i att Kairo stod i lågor, genomförde ”De fria officerarna” ett maktövertagande lett av Nasser.

Nasserregimen var hårdförd - man slog ner såväl arbetarrörelsen som Muslimska Brödraskapet. Den fick dock folklig legitimitet då den byggde ett slags välfärdsstat.

Efter Nasser kom Anwar al Sadat, som bytte sida i Kalla kriget och krokade arm med USA och Israel. Sidbytet gjorde att Egypten övergav ”den arabiska socialismen” för en nyliberal doktrin som gradvis urholkade välfärden och gjorde landet beroende av bistånd från USA.

1980 kom Mubarak, och Egypten drogs ner i ett nyliberalt inferno.

Per Gahrton berättar historien i den utmärkta lilla boken Triangeldrama i Egypten - Militärstyre, islamism eller demokrati? utgiven på Leopard förlag.

Mubaraks ekonomiska politik, delvis beordrad av IMF, har skapat ohanterliga klassklyftor. Enligt Världsbankens beräkningar är 44 procent av alla egyptier fattiga. Det vill säga, de lever på två dollar per dag.

Av Egyptens 314 statliga företag har 189 sålts ut för en spottstyver. Försäljningarna gav 9,6 miljarder mot värderade 104. Tidigare vinster i statliga företag, hamnar nu i privata fickor. Antalet anställda har halverats. Det förklarar massarbetslösheten.

2003 avskaffades anställningstrygg-heten, liksom jobb-garantin för universitetsutbildade.

Efter påtryckningar från USA:s biståndsorgan USAID har jordbruket gjorts mer ”kapitalintensivt”. I praktiken betyder det att arrendena har flerdubblats. Bönder har tvingats lämna sina jordar och hittar inga nya.

Den fria hälsovården, utbildningen och subventionerna av basmat, el, kläder och vatten - allt hör historien till.

De huvudlösa privatiseringarna leddes av Mubaraks son Gamal Mubarak. Det var när Mubarak annonserade att hans makt skulle gå i arv till denne symbol för de grasserande orättvisorna, som folket fick nog.

Privatiseringarna och exploateringen av bönderna var 25-januarirevolutionens bränsle, konstaterar Per Gahrton. Samma sak visar Per Björklund i sin likaledes utmärkta historik Arvet efter Mubarak (Verbal förlag).

Åren 1998-2010 genomfördes mer än 34 000 strejker och protestaktioner på arbetsplatser runt om i Egypten. Flera miljoner människor deltog. Det var tolv år av utnötande klasskamp - inte två veckors twittrande - som fick Mubarak på fall.

Efter 25-januarirevolutionen granskades privatiseringspolitiken, och befanns vara ”stendöd”. Fyra viktiga företag åternationaliserades. Arbetare vid nedlagda privata näringar började kräva samma sak. Reformkraven slogs dock snabbt ner av IMF, som förklarat att de bara ger landet lån om man fortsätter ”Mubarakonomics”.

Det är i den rävsaxen som Egypten sitter. Revolutionen kan aldrig bli riktigt omvälvande - revolutionär i marxistisk mening - förrän den drabbar egendomsfördelningen, det vill säga den verkliga makten.

Intressant nog, är en av de största ekonomiska makthavarna militären. 1978 ingick Anwar al Sadat Camp David-avtalet med Israel. Den egyptiska militären var tvungen att kompenseras för förlusten av sin huvudfiende sen decennier. Sadat köpte deras lojalitet genom att bland annat ge dem stora markområden.

Med åren har militären byggt sig ett ekonomiskt imperium som omfattar 25-40 procent av hela samhällsekonomin, berättar Gahrton. Att siffran är svajig beror på att mycket är höljt i dunkel eftersom det varit tabu att ens nämna saken. Det finns inte med i statsbudgeten, men går att vaska fram från respektive företags hemsidor. Det betyder också att de flesta egyptier är ovetande.

Militärens ägande spänner över allt från omfattande hotellverksamhet och bygg- företag, till tvätterier, slakterier, bensinförsäljning, gas, produktion av olivolja, burkkonserver, pasta och mineralvattnet Safi (uppkallat efter general Meshaals dotter).

Militären ogillade Mubaraks nyliberala politik eftersom den ledde fram till arbetaroroligheter. Men framför allt så hotade privatiseringarna att drabba även deras näringsområden. Det är en viktig förklaring till varför man lät Mubarak falla.

Militären har med andra ord enorma ekonomiska privilegier som man nu, efter revolutionen, vill försvara mot varje försök till demokratisk insyn eller social reformiver. Mursis försäkran - militären får vara i fred på alla områden om den låter brödraskapet ha ideologisk hegemoni - var inte tillräcklig.

Det här är inte hela förklaringen till militärkuppen den 3 juli, men faktum kvarstår: Egyptens största företagsledare är beväpnad.

Juntan belönas nu med nya stridsflyg från USA.

Det är en tragedi, att 32 000 strejker och protester inte lett fram till en regeringsduglig arbetarrörelse som kan bryta med nyliberalismen och neutralisera armén. Och som med konkret välfärdspolitik löser knäckfrågan huruvida Egypten ska vara en religiös eller civil stat.