ÅSIKT

Proffs på sadism

Jacob Lundström om Michael Hanekes attack på underhållningsvåldet

Som en örfil ”Funny games” (2007) är Hanekes egna amerikanska remake på filmen som först släpptes 1997.
Som en örfil ”Funny games” (2007) är Hanekes egna amerikanska remake på filmen som först släpptes 1997.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En gris skriker ut sin dödsångest när den släpas fram till avrättningsplatsen.

En slaktpistol sätts mot pannan, ett skott hörs och grisen faller till marken, sprattlar fortfarande. Plötsligt pausas bilden, bandet spolas tillbaka och vi får se samma sekvens en gång till i ultrarapid.

Pojkrummet i Bennys video från 1992 är precis som flera andra pojkrum i Michael Hanekes filmer fullt av skärmar. Men trots att nyheterna rapporterar om krig på Balkan och om fotbollshuliganer som attackerar invandrare är det som om bilderna gör händelserna overkliga. Bennys upptagna föräldrar föreslår förgäves att han ska vädra ur rummet. Konsekvensen är den för Haneke logiskt våldsamma.

Den österrikiske regissören, som i våras mottog en Oscar för sitt okaraktäristiskt försonande alzheimerdrama Amour, vill upplysa oss om att vårt avtrubbade bildsamhälle fungerar som Platons grotta. Och inte sällan med hjälp av olustframkallande bilder. För att fånga publiken måste man utsätta dem för en kroppslig reaktion, annars upplever de ingenting, som han själv säger.

Det är en avancerad operation Haneke försöker sig på – att med till buds stående estetiska medel desarmera filmmediet på dess egen hemmaplan. För hur ska han undvika att själv bli en del av problemet?

Men det är en självsäker regissör som möter oss i Die Zeit-redaktören Thomas Assheuers initierade intervjubok som nu finns översatt till svenska. Haneke lyssnar dock på medarbetares förslag om de innebär förbättringar (”Men det händer inte så ofta”), inser att det krävs gehör för hur människor pratar när man skriver dialog (”Jag tycker inte att det är svårt”) och tar del av kritiken mot honom (”Jag tycker inte att argumenten mot Kod okänd var särskilt välgrundade”).

Han medger också att han redan i tonåren tvingades inse att han inte var något geni.

Som ensambarn till två skådespelare var det ett hårt slag mot egot att inte bli antagen av scenskolan i Wien. Till teatern kom han i stället som regissör i början av 70-talet. Via ett antal tv-produktioner fick han sedan långfilmsdebutera år 1989 med Den sjunde kontintenten – en film som skildrar upprinnelsen till en barnfamiljs kollektiva självmord. Hanekes tidiga trilogi om vår känslomässiga nedisning, som förutom Den sjunde kontinenten och Bennys video även rymmer 71 fragment, cementerade hans rykte som kylig civilisationskritiker.

När den följdes upp med Funny games 1997 – en film han i boken själv liknar vid en örfil – fick Haneke finna sig i att bli kallad sadistisk domptör. Ja, vem var han att göra publiken till medbrottslingar i sin egen utstuderade kritik av underhållningsvåldet? I filmen vänder sig plötsligt en av pojkarna som brutit sig in i en barnfamiljs bungalow och börjat tortera dem med golfklubbor, direkt in i kameran och frågar: ”Har ni fått nog snart, vi är fortfarande långt under spelfilmslängd, men ni vill väl ha ett riktigt slut med en plausibel händelseutveckling?”

För Haneke handlar det om att åtminstone tvinga publiken att reflektera över sin egen position. Det är därför väntat att han hänvisar till Adorno och Brecht, men möjligen mer förundrande att i boken möta en filmskapare som anstränger sig för att skapa öppna dramaturgiska konstruktioner, som är noga med att inte nagla fast dem i egenmäktiga tolkningar och som säger att hans största skräck är att filmerna ska vara tråkiga.

Men det är egentligen först sedan Haneke vid millennieskiftet började arbeta i Frankrike som hans filmer blivit mindre genomskinligt tesdrivna. Sedan dess har han mäktat med ett imponerande pärlband av filmer: Kod okänd, Pianisten, Dolt hot, Det vita bandet och Amour.

I Närbild Michael Haneke framstår den 71-årige regissören som ett noggrant proffs, som ömmar för sina skådespelare men avskyr slarv. Det är faktiskt befriande att ta del av en så uppfordrande filmskapares tankevärld. Han leder kanske inte publiken till slakt, men drar sig inte för att skuldbelägga överflödssamhällets invånare och peta i vårt dåliga samvete.

I sina filmer framställer Haneke teman med mycket moraliskt tuggmotstånd, men vill överlåta själva idisslingen åt publiken. Eller som han själv formulerar det: ”Alla är fria att vara goda, men det kräver en del och är därför inte så populärt”.

FAKTA

SAKPROSA

Närbild Michael Haneke

Samtal med Thomas Assheuer

Övers. Marc Matthiesen

Atrium förlag