ÅSIKT

Popmusik utan något motstånd

Markus Larsson om brittiska band som gick i allians med eliten

1 av 9
Tony Blair frotterade sig gärna med den brittiska popeliten, som Noel Gallagher i Oasis.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Boken kan mycket väl kallas för en dystopi.

Rhian E. Jones ger en bister och deprimerande bild av England. Hon beskriver ett land där högerpolitik och nyliberala värderingar inte bara har skapat en världsfrånvänd social och politisk elit.

Det har gått så långt att inte ens den alternativa populärkulturen orkar göra motstånd längre. Inte ens där, i musik och konst som brukar slå underifrån, har under- och arbetarklassen en plattform längre. Indie har blivit klassförtryck och konservativ nufolk. Bandmedlemmarna utbildar sig på privatskolor och kallar sig Mumford & Sons.

Eller som Bobby Gillespie, sångare och frontman i rockgruppen Primal Scream, nyligen sa i en intervju med brittiska musiktidningen NME:

”Inget är underground längre. Vi lever i en extremt högervriden, irrationell, intolerant tid och vi styrs av en höger- extrem regering. Och konsten protesterar inte. Folk verkar inte tro att något kan förändras.”

Bobby Gillespie säger att det pågår ett klasskrig och att inget exploateras mer än arbetarklassen. Debattören och författaren Rhian E. Jones, som bland annat skriver om pop, politik och historia på bloggen Velvet Coldmine, är inne på samma linje. Och de största förlorarna är i så fall arbetarklassens kvinnor.

Rhian E. Jones inleder sin Clampdown: Pop-cultural wars on class and gender med att berätta om ett ökänt fotografi som togs i juli 1997. Noel Gallagher, gitarristen och låtskrivaren och hjärnan bakom Oasis, står på toppen av karriären. Gallagher, som blivit en symbol för ung och arg och manlig arbetarklass i media, firar det med att småprata med den dåvarande Labour-regeringens premiärminister Tony Blair under en mottagning på 10 Downing Street. Rebellen simmar lugnt i gräddfilen och dricker bubbel med makten.

Bilden har blivit en symbol för när 90-talets största rockvåg vid sidan av grunge, gitarrbaserad brittisk pop som för enkelhetens skull döptes till britpop, tappade fotfästet och föll. Samma år släppte Oasis olyckligt nog sitt tredje och kokainuppblåsta album Be here now, där de framstod som mätta och irrelevanta karikatyrer av sig själva.

Tony Blair omfamnade britpop. För honom var scenen, som fick sin reklamslogan ”Cool Britannia” av det snofsiga amerikanska magasinet Vanity Fair, både ett sätt att nå unga väljare och ge partiet en ny, yngre och tuffare image. För Rhian E. Jones är britpop däremot början på slutet. Det var där som brittisk indie slutade vara en motståndskraft. Det var där genren blev musik av och för de privilegierade.

Det är underhållande att läsa hur Jones plockar sönder rörelsens mest prominenta namn. Britpop ifrågasatte varken gamla könsroller eller eliten. Oasis machobabbel och Blurs ivriga flirtande med arbetarklassens stereotyper - Damon Albarn sa i intervjuer att han gått från att läsa Vladimir Nabokov till att uppskatta fotboll, hundkapplöpning och ”tjejer från Essex” - var konservativ och nostalgisk.

Vit och heterosexuell ”arbetarklass” trängde snabbt undan Suedes androgyna glamrock och Manic Street Preachers blandning av feministiska slagord och Guns N’ Roses. Kvinnliga artister och namn? Tyst. Där är dörren. Det är herrarna Gallagher och Albarn, Jarvis Cocker från Pulp och skivbolagsikonen Alan McGee som talar i britpopens styrelserum.

Rhian E. Jones sätter ordet arbetarklass inom ironiska citationsstecken av två anledningar. Dels för att bekämpa och ifrågasätta den dumma fördomen om att arbetarklass bara består av simpla och antiintellektuella uttryck och individer. Och dels för att själva klassbegreppet blev förvirrat på 90-talet.

Det blev en affärsmodell, ett mode, en industri och en produkt. Det utvecklades med tiden till en sorts accessoar som medelklassartister kunde använda för att sälja fler skivor. Vilket, enligt Rhian E. Jones, går helt i linje med 2000-talet och nyliberalismens horribla idéer om att begreppet arbetarklass tappat sitt värde. Alla är medelklass i stället. Labourpartiet har blivit blått och Moderaterna är det nya arbetarpartiet. Whoohoo! Och om alla är medelklass - vem bryr sig då om någon driver med och tjänar pengar på stereotyper från samhällsklass som inte ens existerar?

Rhian E. Jones skriver att britpop öppnade dörren för ”chav”, den engelska motsvarigheten till amerikanska ”white trash”. ”Chav” är ett skällsord och en stereotyp nidbild av fattiga människor. Ett verktyg som eliten, oaktat om det handlar om politik eller media eller nöjesbranschen, använder för att trycka ner och förlöjliga arbetarklassen.

Rhian E. Jones ser framför allt hur ”chav”-fenomenet cementerar en bild av arbetarklasskvinnan som vulgär och omoralisk, sexuellt promiskuös och lat, bidragstagare och obildad. En parasit som utnyttjar systemet. Hon använder bland annat komediserien Little Britain och karaktären Vicky Pollard som avskräckande exempel.

Motorn i Jones polemik är att popkultur och politik påverkar varandra. Budskapen i musik, film, tv och konst kan göra det lättare för politiker att skära i välfärden, att exempelvis försämra arbetsvillkoren och minska socialbidragen för de svaga.

Som bäst är Clampdown ett glas vatten i ansiktet och en knytnäve från vänster. Den försöker varken vara heltäckande eller nyanserad. Syftet är att väcka en ideologisk debatt om klass och genus till liv, inte att knyta ihop samtliga trådar och ge alla svar.

Rhian E. Jones har flera träffsäkra slutsatser och idéer, men ibland kan det vara irriterande svårt och omständligt att hitta dem. Hon kastar in så mycket fakta och teorier och huvudspår och sidospår att vissa partier nästan blir oläsliga. Det är ett vrål av ord som ofta saknar konkreta exempel som backar upp argumenten.

Textens densitet blir ibland så stor att det krävs hammare och spett och slagborr för att gräva fram poängen. Man saknar den tydliga och läsvänliga analysen i Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar.

Bokens längd är ett annat problem. 97 sidor är, med tanke på det stora ämnet, för kort. Rhian E. Jones hinner bara doppa tårna i allt det andra som exempelvis hände på 90-talet och framåt. Hon hyllar med all rätt den kortlivade punkfeministiska subkulturen riot grrrl som exploderade innan britpopsnubbarna tog över. Men hon snuddar bara vid hiphop och grime och house och jungle och elektronisk dansmusik.

Om någon försökte skriva en liknande bok i Sverige i dag skulle det vara omöjligt att inte nämna gör det själv-andan i ung och elektronisk popmusik eller hiphopscenen som kokar ute i förorterna. I en politiskt blå samtid blir Rebecca & Fionas singel Union en motreaktion. Likaså att Aki & Kapten Röds När solen går ner - texten är betydligt mer arbetarklass än Socialdemokraterna vågar vara i dag - har streamats över 23 miljoner gånger på Spotify.

Hur tungt väger just klass i musik? Blir exempelvis The Knifes elektroniska socialism mindre relevant eftersom Karin och Olof Dreijer kommer från ett rikt hem? Är det inte viktigare vad artisterna säger än vilken bakgrund de har? Pophistorien handlar ofta om att rika skivbolag plockar upp musiktraditioner som framförs av minoriteter eller människor med lägre social status. De fluffar till och mjukar upp artisterna och uttrycken för att de ska passa den köpstarka medelklassen. Att Elvis Presley och låtfabriken Motown sålde in svart r’n’b och blues till en vit publik på femtio- respek- tive sextiotalet är bara två exempel. Sådana frågor nuddar bara Rhian E. Jones vid.

Musikanalysen i boken väcker mest misstanken om att upproret pågår någon annanstans och att det inte innehåller gitarrer.

Exakt hur det upproret i så fall lät 2013 får ni läsa i en annan recension. Det brukar dröja några år innan ny och radikal pop blir en bok.

Sakprosa

» Clampdown: Pop-cultural wars on class and gender

Rhian E. Jones

Zero Books