ÅSIKT

Bollen är politisk

Joakim Forsberg om varför han vägrar spela fotboll i Israel

1 av 2
Joakim Forsberg.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag kom med i det svenska författarlandslaget i fotboll 2007. För mig har det varit en pervers njutning. Vi blev världsmästare i Malmö. I min första match gjorde jag hattrick mot Danmark. ”Forsberg - dagens danskdödare”, stod det i Sydsvenskan. Jag gottade mig och hoppades att rubriken skulle falla i glömska - vilket den också gjorde.

Jag har alltid glatt mig åt att våra matcher dragit så lite folk. Jag har inte funderat så mycket på varför. Men författarlandslagets turnering i israeliska Haifa i juni har ställt saken i ett annat ljus. Inför de mer eller mindre tomt gapande läktarna i Malmö, Unna, Lillehammer eller på Valhalla idrottsplats i Göteborg har det känts försvarligt att springa runt i den blågula tröjan och leka allvar. Det har gått att hävda att var och en bara företräder sig själv. Man ställer sina fötter, sitt författaralibi och sitt bollsinne till förfogande. Vi har ingen politisk agenda.

Men så här är det: landskamper och VM-turneringar, även när det är författare som spelar fotboll, kräver sina ceremonier, sina nationalsånger och högtidstal, sin ideologiska överbyggnad kort sagt. Det är med hjälp av en sådan det blir meningsfullt att säga saker som att fotbollen förbrödrar, att den möjliggör kulturella utbyten och så vidare.

Att leka landslagsfotboll är inte samma sak som att leka fotboll. Det blev tydligt inför turneringen i Haifa. Och därför kunde jag inte delta.

Efter Israels invasion av Gazaremsan 2006 (Operation Sommarregn) upp­manade palestinska författare, skåde­spelare och filmare sina kolleger runt om i världen att sätta press på det israeliska parlamentet Knesset genom kulturella bojkotter. De fick bland annat gehör i ett uppror som publicerades i The Guardian. Bland de 94 som undertecknade fanns författare som Arundathi Roy och Eduardo Galeano.

De är inte ensamma. Bland kampanjer och föreningar som på olika sätt är engagerade i att få den israeliska regeringen att agera i enlighet med internationell rätt kan nämnas The Palestinian Campaign for the Academic and Cultural Boycott of Israel (PACBI), Bojkott, desinvesteringar och sanktioner (BDS), Breaking the Silence (en organisation bildad av israeliska krigsveteraner), och Judar för israelisk-palestinsk fred (JIPF).

Frågan om huruvida just kulturbojkotter är rätt väg att gå finns det många skäl att diskutera. För mig handlade det inte om bojkott eller inte bojkott. Däremot vore det naivt att tro att ett deltagande i den här turneringen ­skulle kunna genomföras på samma pre­misser som andra. Argumentet att förutsättningslöst åka till Israel och spela fotboll och snacka litteratur och se sig om i största allmänhet är inte relevant. I Israel är allt politiskt. Författarfotboll också.

Efter förra årets turnering intervjuades till exempel en av spelarna i det israeliska laget i den israeliska dagstidningen Haaretz. På tal om sina motspelare sa han: ”De kommer till Haifa och förvandlas till ambassadörer.”

Det var såklart inte så allvarligt menat. Men repliken skulle vara malplacerad i Malmö eller London. Den visar hur spänt läget är. Att delta i den här turneringen är symboliskt. När lagkaptenen Fredrik Ekelund skriver ett slags dagboksrapport i Dagens Nyheter (9 juli), så är det ett bevis på det. Texten skulle ju varken bli skriven eller publicerad om det inte var något som skavde och måste rättfärdigas.

Ekelunds dagboksartikel framkallar inte direkt bilden av ett gäng taggade kritiker som nu kommer hem från Israel, beredda till vad som helst för att få till stånd den där matchen som ska riva muren. Texten utmålar snarare ett sällskap invigda med drömmar och utopiska förhoppningar. Den talar om en salig blandning i en värld där druser, judar, kristna och muslimer lever sida vid sida i en harmonisk samexistens - men där någonting som går under namnet ”konflikten” uppträder som ett orosmoln på den klarblå himlen.

Jag tycker att hela sammanhanget borde vara värdigt en diskussion med och i ett författarlandslag, hur löst sammanknutet det än är. Det borde kunna härbärgera ambivalensen i en så här komplicerad fråga. Men i stället reducerades problematiken till en enkel konflikt mellan laget och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Och svaret blev att sluta leden och hålla samman gemenskapen.

När det nu alltså skrivs in en antagonism i berättelsen om författarlandslagets deltagande i VM-turneringen i Israel, där det å ena sidan finns de som stod på sig, och å andra sidan de som fick ­kalla fötter, kände jag att jag ändå måste ge en röst åt de sistnämnda. Eller ett par skor, för att visa att åtminstone mina fötter inte alls är kalla.

Joakim Forsberg