ÅSIKT

Tjuvkik på Boye

Camilla Hammarström läser om Karin Boye - ända in i sovrummet

1 av 2 | Foto: SCANPIX
Författaren Karin Boye (1900–1941).
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En air av mystik och hemlighetsmakeri omgärdade länge Karin Boyes livsöde. En som hjälpt till att skingra den är Pia-Kristina Garde, som forskat på författarens biografi i över trettio år. Hon har grävt i arkiven, men också sökt upp alla tänkbara människor som haft en relation till eller träffat Karin Boye i verkliga livet. Det finns något fetischistiskt över denna upptagenhet av någon annans privatliv som förstås är problematisk, samtidigt har Garde lyckats kasta ljus över hur det var att leva som lesbisk under modernismens dagar. En kunskap som också kan ge nycklar till en förståelse av Karin Boyes författarskap och mottagandet av hennes verk historiskt.

Den inflytelserike Olof Lagercrantz tillhörde dem som ville tona ner Karin Boyes betydelse efter hennes död. Han ansåg att hennes främsta förtjänst som diktare var att hon bar vittnesbörd om en hämmad och splittrad människas förbehåll mot livet. Hans tolkning färgade länge Boyereceptionen och skymde de livsbejakande inslagen som egentligen är så uppenbara i hennes verk.

Bakom Lagercrantz antipati låg sannolikt en lojalitet med Gunnar Ekelöf, vars hustru lämnade honom i samband med att hon inledde en relation med Karin Boye. Att framställa Boye som hämmad framstår i efterhand som ett sätt att förneka hennes sexualitet, och med den hennes diktning där den kommer till uttryck.

Pia-Kristina Garde har alltså samlat sina berättelser om människor som träffat Boye tillsammans med en rad tidigare opublicerade brev. Alla brev är dock inte okända som titeln på boken påstår, utdrag ur flera av dem citeras redan av Margit Abenius i hennes biografi Drabbad av renhet från 1950. Breven sträcker sig från Karin Boyes ungdom till de sista dagarna av hennes liv 1941.

Det största ”fyndet” är förstås kärleksbreven till Gunnar Ekelöfs hustru Gunnel Bergström, samt utdrag ur hennes dagbok. Man kan emellertid resa frågan om det är etiskt försvarbart att publicera dessa brev och dagboksutdrag, som enligt Garde själv överlämnades till henne då Bergström befann sig i en manisk fas av sin bipolära sjukdom. Gunnel Bergström dog 1981 och vi får inte veta om hon verkligen gett sitt tillstånd till att låta materialet publiceras. Det här ger en dålig bismak åt hela denna bok, får den att kännas lysten och ger läsaren en känsla av att vara en otillbörlig gluttare.

Karin Boyes brev ger ofta ett informellt intryck, de är chosefria, kamratliga och många gånger humoristiska. Hon framstår inte som en person som vill framhäva sin egen betydelse, snarare tvärtom. När hon omnämner sitt författarskap handlar det ofta om svårigheten att leva på sin penna. De ekonomiska bekymren verkar ha följt henne hela livet. Framgången med Kallocain (1940) tycks dock ha gett henne ett visst andrum, men hon är trött och sliten efter att ha skrivit den. Och hon verkar ha tvivlat på sin förmåga. Så här skriver hon under arbetet med Kallocain till vännen Ingeborg Holst:

”Trots världshändelsernas ÖVERDJÄVLIGHET arbetar jag för fulla muggar; det lär också båta litet om man låter bli. Har kommit långt på min pessimistiska framtidsroman, men den trycker mig genom själva sin massa: jag har aldrig nödgats hålla ihop en så stor bok utan ett uns av självbiografi (både Kris och För lite är ju självbiografiska, den förra helt och hållet, den senare till viss grad). Den åstadkommer därför mer ängslan och tvivel, man kan gott säga förtvivlan - man tycker att vad man skriver inte är viktigt och nödvändigt tillräckligt, kanske rentav skadligt, o.s.v. Men jag tror jag kommit över det värsta.”

Det finns alltså en hel del av intresse i breven som inte rör Boyes privatliv. Så för forskningen är givetvis denna samling delvis av godo. Särskilt tankeväckande är breven från tiden i Berlin och de reflektioner Boye gör om nazismens framväxt.

Känslan när man tar del av alla dessa brev och berättelser är dock att man blir voyeur. När man läser går man med på att en människas privatliv görs till allmän egendom. Man blir delaktig i ett tjuvtittande som inte känns helt okej. Detta är den biografiska forskningens dilemma. För en död klassiker finns inget integritetsskydd.

Sakprosa

» Karin Boye. Okända brev och berättelser

Pia-Kristina Garde

ellerströms