Upp till kulturkamp
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-09-26
Gunnar Ardelius om en folkbildande stridsskrift
I praktiken, skriver Carl Tham, handlar kulturpolitik om konsten och konstnärernas villkor, om yttrandefrihet och demokrati, om medier och människors möjligheter till delaktighet i konsten.
Det är en god utgångspunkt i en tid kännetecknad av kulturpolitiskt vakuum.
Vi kulturarbetare, politiker och medborgare behöver alla ges ordentliga möjligheter och stöd att navigera i en värld av tjänstemannastyre, kommersialism och letargi.
Carl Tham har skrivit en folkbildande bok om kulturpolitik. Den ger oss grunderna för att vi sedan själva ska kunna ta ställning i frågan hur stort inflytande kulturen ska ha i samhället. För Tham själv råder ingen tvekan, kulturen bör prioriteras och lyftas upp på högsta politiska nivå. Till skillnad från vår kulturminister som anser att den främsta kulturpolitiska insatsen är att sänka skatterna. Det säger egentligen det mesta. Om det är lösningen, varför ens besvära sig med att föra en politik? Det handlar givetvis om ideologi. En ideologi som trivs bäst med att vara osynlig.
Låt mig ta några exempel från den värld jag känner till bäst, litteraturbranschen.
Det tas för givet att litteratur skapas oavsett under vilka villkor författare och översättare arbetar. Den fria prissättningen har rubbat balansen i det litterära systemet. Vi lever i ett kaos av rabatter. Boklådornas ekonomi är instabil och marginalerna minskar. Den litterära bredden är hotad. Urholkningen av bokens värde gör det svårare för oss författare att försörja oss.
Vi saknar dessutom ett branschavtal.
Den vertikala integrationen, där några få stora förlag har sett till att lägga hela produktionskedjan under sig, gör att frågan om litterär kvalitet minskat i betydelse för förlagen i förhållande till konkurrenterna. Marknadsavdelningarna har tagit en starkare position i förhållande till de litterära redaktionerna. De små förlagen har svårt att hävda sig. Det har skett en snabb kantring på den svenska marknaden. Boken säljs ofta som om den vore vilken vara som helst.
Detta drabbar givetvis läsarna i hög utsträckning, då de inte får tillgång till ett varierat utbud. De politiska insatserna på litteraturområdet har nästan uteslutande sett till att främja boken som kommersiell vara. Regeringen har sänkt bokmomsen och initierat satsningar på export och deckarboom. När det gäller att satsa mer på långsiktig kulturpolitik och författarnas trygghetssystem och försörjning är tonläget ett annat.
Kulturministerns förslag till författarna: Var entreprenör. Sök sponsor. Det ligger en dubbel förnedring i det rådande systemet. Vårt värde som konstnärer anses bero på vad vi säljer snarare än vad vi skapar. Undermineringen av kvalitetsbegreppet öppnar för en ökad trivialisering och kommersialisering. När vi väl tar oss i kragen och försöker ta vara på våra enterprenöriella kompentenser så märker vi att vi inte kommer särskilt långt med dem heller. Vi utlovas makt och valfrihet. Men när vi försöker ta ett banklån på den omvandlade hyresrätten möts vi med oförstående blickar. Vad trodde du egentligen?
På samma sätt fungerar kultursponsringen. Makten förskjuts. Carl Tham beskriver hur gåvorna blir en bekräftelse på kapitalets makt och ställning. Även skattelättnader är ett statligt stöd, med den avgörande skillnaden att besluten går till privata händer. Den kulturella projekteringen av kapitalets makt har ökat ytterligare.
Är det inte dags, tänker jag under läsningen, att vi en gång för alla fimpar idén om kultursponsring för näringslivet? I slutändan är det pengar som vi får betala tillbaka med marknadsräntan påslagen.
Ett kulturlyft för Sverige är en föredömligt nätt och skarp skrift som utan ansträngning pendlar mellan essä och appell. Det är inte en text som söker fördjupning och däri ligger bokens främsta styrka. Tham blir inte närsynt eller onödigt byråkratisk utan lyckas effektivt synliggöra hur frågor om kvalitet, ideologi och helhet saknas på den kulturpolitiska agendan. Tham målar med breda penseldrag en skiss över hur en motståndets kulturpolitik skulle kunna se ut och han sluggar både åt höger och vänster.
Det är lätt att tro att författare som träffas pratar om litteratur, i själva verket rör det sig oftast om pengar. Skämt åsido. Det är den fattiges förbannelse att ständigt tänka på pengar. Eftersom kulturen är en underfinansierad sektor är det också ofta där den kulturpolitiska debatten hamnar, vilket är en återvändsgränd.
Tham hamnar något i diket där. Även om han mycket riktigt påpekar att ett kulturlyft inte bara handlar om resurser så är hans förslag på lösningar av de kulturpolitiska utmaningarna till stor del baserade på siffror. Kanske, skriver Tham, skulle en ökning på 500-600 miljoner om året de närmsta fem åren vara en bra start?
Givetvis har han rätt. Det skulle vara underbart. Men jag saknar de verkligt visionära tankarna. Kanske kan man inte kräva så mycket av en politiker och kulturbyråkrat?
Därför uppmanar jag alla verksamma konstnärer och författare att vara med och forma en kulturpolitik som utgår från kulturskaparnas villkor och verklighet. Kulturen har ett dubbelt och svårfångat värde, den är på samma gång kommersiell vara och kulturbärare, intimt sammanbundna egenskaper som uppträder i alla möjliga skepnader. Det är i praktiken det som gör oss så förvirrade.
Gunnar Ardelius
Ordförande Sveriges författarförbund