ÅSIKT

Klädsam katastrof

Frida Hallgren och Sissela Kyle i ”Fröken Frimans krig”.
Frida Hallgren och Sissela Kyle i ”Fröken Frimans krig”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

SVT:s juldramer utspelar sig alltid i historisk miljö. Så även årets "Fröken Frimans krig".

Det är tidigt 1900-tal när den rekorderliga överklasskvinnan Friman (Sissela Kyle) söker upp sin bror för att få sin del av fadersarvet. Hon får inte ett nickel av pengarna, som hon tänkt använda för att väcka idén om kvinnlig rösträtt. Men det stoppar inte henne. Tillsammans med en handfull andra kvinnor startar hon en kooperation för billigare och bättre livsmedel, som genast motarbetas av den etablerade dagvaruhandeln.

"Fröken Frimans krig" annonseras som ”dramakomedi”, men trots att man städslat fyra av Sveriges främsta komedienner – Sissela Kyle, Maria Kulle, Lena T Hansson och Ulla Skog – får ingen vara rolig eller sticka ut. Spelet är återhållsamt och replikerna präktiga. Historien är så övertydligt berättad, att tittaren hela tiden ligger steget före och därför aldrig överraskas.

Exteriörerna är snygga men också de gamla vanliga – Södermalm och Skansen – vilket mer ger känsla av plansch än drama.

Det är ingen dålig idé att göra drama om den kvinnliga rösträtten – tvärtom! – men Fröken Frimans krig placerar sig bland de andra tidstypiska försöken att skriva om Sveriges historia ur ett borgerligt perspektiv. I centrum för utvecklingen står den lilla klicken bildad, radikal överklass. Den har övertygelsen, kuraget, pengarna och lyckas få med sig en kokerska och en klassresenär.

Jag har inte sett den tredje och sista delen, men i de två första avsnitten lyser arbetarrörelsen och de andra folkrörelserna med sin frånvaro. Kanske anses det 2013 för kontroversiellt att påminna om själva motorn i det svenska välfärdsbygget.

Arbetarklassen finns med i form av en försupen, känslokall pappa som missunnar sin son utbildning. Fröken Friman tar sonen under sina vingars skydd. Så påbörjas pojkens klassresa. Lösningen blir individuell och inte ett kollektivt uppåtstigande.

I den tredje delen ska Fröken Friman ta sig an klassfrågan. Jag fruktar att det blir hon som kommer att ingjuta hopp i arbetarklassens arma själar – trots att arbetarrörelsen vid det här laget var trettio år gammal.

Men lite klass och stil så löser sig allt. Som Downton Abbey, ungefär. En annan välspelad katastrof i vackra kläder.