Aftonbladet
Dagens namn: Yvonne, Jeanette
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Återträffen – en lögnaktig film

Anders Johansson undrar varför kritikerna okritiskt hyllar Anna Odells regidebut

Ur   Ur "Återträffen" Det är anmärkningsvärt att en problematisk film får ett så ensidigt och oproblematiserat bemötande, menar artikelförfattaren.

För några år sedan skrev Ulrika Kärnborg en artikel på den här sidan där hon hävdade att svenska filmer överlag får ett alltför vänligt bemötande av svenska filmkritiker.

Jag vill minnas att hon fick rejält på pälsen.

Själv tyckte jag att hon hade rätt.

Har något förändrats sedan dess? Mottagandet av det gångna årets mest hyllade svenska film, Anna Odells Återträffen, får mig att tvivla.


Filmen handlar som bekant om en klass-återträff. Första halvan, som är den starkaste, utspelar sig under själva festen. Alla är glada och snygga, stämningen är uppsluppen och nostalgisk – tills Anna förstör allt med sina tal. Hon beskriver rakt upp och ner hur hon blev utfrusen, mobbad, förnedrad under hela grundskolan. Till sist blir det för mycket, och hon blir handgripligen utkastad.

Andra halvan är en metafilm där några av de ”verkliga” mobbarna konfronteras med filmens första halva. Det visar sig dock svårt att få till denna konfrontation: Anna ringer och ringer men de flesta tackar, inte oväntat, nej. De som ställer upp känner inte igen sig. Det hela resulterar i en trevande diskussion om minnen, perspektiv och maktstrukturer, men leder inte riktigt någonstans.

Alltihop är en byggnadsställning.

Än sen då? Varför bry sig?

För att både hyllningarna och filmen synliggör ett tidstypiskt ideologiskt mönster. Mobbning är naturligtvis ett viktigt ämne, och genom sin komposition öppnar filmen för en fördjupad analys. Det är bara det att den analysen aldrig blir av. All komplexitet (som, till exempel, att mobbare ofta är mobbade), alla klassdimensioner, vuxenvärldens ansvar, skolpolitiken – allt sådant nonchaleras, och kvar blir den personliga revanschen.


Det finns två
återkommande scener som i sin ordlöshet blir ett slags nycklar till filmen. I den ena åker en kamera sakta framåt genom en tom skolkorridor. Vi är, förmodar jag, tillbaka på the scene of the crime. Det stannar emellertid vid dessa tysta kameraåkningar, som onekligen väcker fler frågor än de besvarar.

Varför är skolan tom? Varför inte tala med lärarna eller rektorn? Ställa dem till svars för att de inte gjorde något? Eller varför inte tala med dagens skolbarn, höra hur de har det?

Svaret på de frågorna är, tror jag, att den sortens fördjupning eller vidgade perspektiv bara skulle stå i vägen för filmens ärende. Filmen är inte intres-serad av mobbning i allmänhet eller skolan överhuvudtaget. Den är bara intresserad av bilden av Anna Odell.


I den andra scenen följer kameran en springande huvudperson/huvudrollsinnehavare/manusförfattare/regissör. Hon filmas från sidan, hon är träningsklädd, iförd hörlurar, hon springer ganska fort, med ett vykortssnyggt Stockholm i fonden. Hon är ensam och utsatt. Jagad av det förflutna?

Eller snarare ensam och stark: vältränad, snygg, initiativkraftig, framgångsrik? Både och kanske.

Så sett är Återträffen ett utmärkt exempel på den terapiideologi sociologen Eva Illouz beskriver i Saving the modern soul (University of California press, 2008). Enligt denna ideologi – som saluförs i ett otal självhjälpsböcker – är vi alla offer för det förflutna, samtidigt som vi är fria att förverkliga oss själva genom att skriva våra egna framgångssagor.

Det är en lögnaktig ideologi, inte bara för att den är så individfixerad, utan också för att den, tvärtemot vad den utger sig för, skapar evigt passiva offer snarare än helade aktiva vinnare: den berättelse vi alla måste skapa har inget slut, och det vi sägs lida under kan vi aldrig frigöra oss från eftersom det placeras i det förflutna.


Men finns det inte också en mer produktiv möjlighet till identifikation i Återträffen? Erbjuder den inte en möjlighet för alla utstötta och mobbade – i synnerhet tjejer – att känna igen sig och därmed uppvärdera sig själva?

Det är möjligt, fast det är varken genusaspekten, klassförhållandena eller någon allmänmänsklighet filmen lyfter fram; det är den framgångsrika konstnären – den självständiga individen par excellence.

När kameran till sist cirklar över Enskede-idyllen snuddar filmen vid ett mer samhälleligt, mindre narcissistiskt perspektiv: världen är större. Det blir emellertid inte mer än snygga flygbilder, som om själva snyggheten är målet.

Att en långfilmsdebut har sina brister är nu inte så anmärkningsvärt.

Det anmärkningsvärda är att en intressant men problematisk film får ett så ensidigt och oproblematiserat bemötande.

Reklam snarare än kritik.

Senaste nytt
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet