Kultur

Vi har inte råd med bludder

I offentliga diskussioner om främlingsfientlighet och liberala martyrer får allt som sägs konsekvenser

Vid Kärrtorpmanifestationen den 22 december deltog runt 16 000 personer. Foto: Urban Andersson
Vid Kärrtorpmanifestationen den 22 december deltog runt 16 000 personer. Foto: Urban Andersson

Vem har rätt att demonstrera och argumentera mot nazism, högerextremism och rasism? Alla som vill, så klart. Frågan ska inte ens behöva ställas, men likväl blev den akut i samband med Kärrtorpmanifestationen den 22 december.

Den extrema vänstern har inte i demonstrationen att göra, skrev Dagens Nyheter på ledarplats (21 dec). Det är ett märkligt krav. Eventuella våldsverkare ska – måste – polisen ta hand om, men man kan ju inte i förväg porta nån från ett öppet möte på grund av hens organisationstillhörighet eller åsikter.

Även Östersunds-Posten tar sig rätten att från Jämtland dirigera Linje 17, som arrangerade demonstrationen: om folk som försvarar Johan Jönsons våldsamma poesi tillåts delta i Kärrtorp, ja då måste man ”välja ett annat sällskap att manifestera med” (19 dec).

När Expressens kolumnist Britta Svensson kom till Kärrtorp blev hon så rädd och ledsen, att hon åkte hem igen (22 dec). Demonstrationen visade sig nämligen vara ”ett vänstermöte med extrema inslag” – det fanns röda fanor på idrottsplatsen och en av talarna var skrämmande nog medlem i Rättvisepartiet Socialisterna.

Kärrtorp visar att storstadsmedelklassen vill bestämma över all politik.

Inför demonstrationen tyckte polisen att arrangörerna inte skulle låta hiphoppare uppträda, då risken var att ”förorts­kidsen” skulle komma till Kärrtorp. Polisen varnade alltså för att förorten skulle komma till en demonstration i förorten om förorten – och lyssna på förortens musik.

Ska medelklassen ta tunnelbanan ­söder om Söder, måste söder om Söder uppträda representabelt. Annars blir det otrevligt. Det var den ”aggressiva” musiken som till slut fick Britta Svensson att fly fältet.

Liberalernas sorteringskrav avslöjar en historisk minnesförlust. Andra världskriget lärde att det är livsfarligt med sekterism i kampen mot fascism. Det är enhetsfront som gäller. Då har man inte råd att sortera ut vilka som ska få vara med. Särskilt inte som vänstern utgör antifascismens utomparlamentariska kärna.

Om vänstern inte får vara med, vilka ska då organisera demonstrationerna?

Runt om i hela landet finns det ett lokalt antirasistiskt arbete som pågått i åratal, i medieskugga. Linje 17 är bara ett av många exempel. När strålkastarna tänds vill plötsligt alla upp på scenen, och dessutom vara tillställningens regissörer.

I Uppsala krävde de borgerliga partierna att få tala på stöddemonstrationen för Kärrtorp, eftersom den annars inte skulle ha någon ”trovärdighet”. Så pass har borgerlighetens högmod vuxit sig under sju års högerregering, att man ser sig själv som alltings mått. Men hur trovärdigt är det att visa sitt engagemang bara när man själv kan plocka poänger?

Kampen mot högerextremismen kräver gränsöverskridande samarbete, men också en god portion ödmjukhet gent­emot dem som bär upp basarbetet. Kampen kräver också uthållighet. Gud vet hur många högerextrema demonstrationer som väntar oss det här året. Medierna kan inte bevaka alla, men antirasisterna kan ju inte stanna hemma för det.

Hittills har det varit vänstern som försvarat människovärdet i form av motdemonstrationer, helg efter helg. Och så händer Kärrtorp, och borgarna anser sig ha rätt att bestämma vilka som ska få vara med och inte.

Alla antifascister är alltså inte välkomna, men det är däremot alla annonsörer. Några dagar innan Kärrtorp publicerade DN en annons för den främlingsfientliga boken Invandring och mörkläggning, med argumentet att det är en liberal tradition att ha en generös annonspolicy. Den här gången övertrumfades alltså inte yttrandefriheten av nåt sorteringssystem för godtagbara åsikter.

DN:s läsare har protesterat mot annonsen en masse, men ingen av tidningens  skribenter, trots att de torde vara många. Jag kan ha missat nåt, men jag har fortfarande inte hittat en enda kritisk artikel i DN kring den egna publiceringen. Inte ens i kulturdelen, som har som uppgift att hålla alla spjäll öppna. Jag har bara läst försvar för annonsen.

En av yttrandefrihetens (läs: annonsfrihetens) riddare är DN:s Lena Andersson, som upplyser att texten hon skrivit och som vi just läser är finansierad av ”reklam för tjänster, varor och idéer av högst skiftande slag ”(14 dec). Hon glömde nämna prenumeranterna.

DN har även publicerat försvar för bokens själva sakinnehåll.

Dagen innan tusentals antirasister demonstrerade i Kärrtorp skrev Richard Swartz, fristående kolumnist på DN:s ledarsida, om sin läsning av Invandring och mörkläggning (21 dec). Han berättar att han läste boken redan i somras, eftersom han ville informera sig om nåt han ”inte vet särskilt mycket om”: invandringen. Av alla böcker som finns i ämnet, valde Swartz Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins pamflett som grundkurs.

Boken var, skriver han, ”fullstoppad med intressant information”. Han höll visserligen inte med om allt – exakt vad får vi inte veta – men ”tungt vägde ändå siffror som talade sitt eget språk”. Det är ett förvånansvärt tvärsäkert omdöme att komma från en som erkänner sig komplett okunnig i frågan.

Swartz formulerar vad han förmodar är bokens tes, en tes han också håller för trolig: ”Sverige har försvunnit ut i ett invandringens gungfly och håller på att förlora kontakten med resten av Europa.”

Med invandring avser Swartz utom­européerna. Det är de – somalierna och syrierna får man anta – som utgör ett hot mot den europeiska civilisationen. Med tanke på hur många utomeuropéer som varit och med och format Europa, just nu och under århundraden, är det svårt att förstå hur utomeuropeisk invandring kan få Sverige att släppa förtöjningarna med kontinenten.

I lördags var Richard Swartz tillbaka igen (DN 4 jan), den här gången med en svårt förvirrad text om nationen, demokratin och välfärdsstaten. Han bekymrar sig över de svenska skolbarnens dåliga resultat i Pisaundersökningen, eftersom många ungdomar därmed inte förvärvar den kunskap som krävs för att bygga demokrati och välfärd.

Jag vet inte hur Swartz vill att vi ska läsa hans text, den är med förlov sagt luddig, men han inlåter till tolkningen att bara utbildade människor kan bidra till välfärden och demokratin. Det är en ganska grov hållning.

Därefter ringar Swartz återigen in invandrarna som ett särskilt problem – i alla fall de som är analfabeter eller saknar en ”modern arbetsplats” (han definierar inte modern arbetsplats). Dessa människor ”kanske inte kan eller vill lära sig svenska”, skriver Swartz och frågar: ”kan då de delta i det demokratiska samtalet”? Han fortsätter resonemanget med att uttrycka sin misstro mot invandrarnas förmåga till solidaritet och samarbete med andra än sin egen klan.

Texten mynnar ut i den sedvanliga litanian, att det måste vara legitimt att ställa frågan hur mycket invandring som välfärden behöver och klarar. Själv har han ingen aning, skriver han, men han kan ändå inte låta bli att i text efter text återkomma till frågan om invandringen, och då huvudsakligen som ett problem. Man måste få prata om det här utan att kallas rasist, skriver han.

Samma sak skrev Hanne Kjöller som ett försvar för DN:s annonspublicering (10 dec). Även Jasenko Selimovic vill slippa bli kallad rasist när han vill diskutera problemen med invandringen (DN 7 jan).

Jag tycker också man ska vara försiktig med att stämpla folk som rasister. Det är glädjande att Selimovic inskärper att den som ser problem med fri arbetskraftsinvandring – eftersom den innebär lönedumpning – inte är rasist. Men lika problematiskt är om den rasism som ändå finns inte ska få kallas för sitt rätta namn. Invandringskritiska liberaler gör nu gemensam sak med Sverigedemokraterna, när de avfärdar all antirasistisk argumentation som ohederlig svartmålning.

Även Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen, uttryckte i nyårshelgen för femtioelfte gången sin oro för det ”inkvisatoriska” debattklimatet (30 dec): Vi måste få större pratrum om invandringen, för som det är nu kan man inte säga nånting utan att stämplas som nazist, särskilt inte som det är vänstern som styr public service.

När en av Sveriges mäktigaste opinionsbildare känner sig munkavlad kanske man ska bli oroad, men jag förstår inte vem som hindrar Anna Dahlberg att skriva precis vad hon vill om invandringen. Om det verkligen är diskussion hon vill ha – och också vill lyssna på argument och inte martyriskt avfärda dem som häxjakt – föreslår jag att hon skriver ner några konkreta frågor för den offentliga dagordningen. Börja med två frågor i kolumnen nu på söndag. När vi pratat klart om dem kan Dahlberg ta två frågor till. Och så vidare.

Man ska kunna prata om allt, det är mitt upplysningsideal. Man har ingen skyldighet att tala med alla i alla sammanhang, men inget ämne ska i sig vara tabu. Det utesluter inte att man har rätt att ställa krav på debattens kvaliteter. Av en kolumnist i DN som hela tiden vill tänka högt om invandrare, måste man kunna kräva att referenslitteraturen rymmer fler titlar än Invandring och mörkläggning.

Det offentliga samtalet är ingen middagskonversation mellan skål och vägg.  Allt som sägs får konsekvenser, det är demokratins spelregler. Löst bludder om människor från andra länder har vi inte råd med så som läget ser ut nu. Det är naivt att tro att vi ska ha en ”förutsättningslös” diskussion om invandring, flyktingpolitik och mångkultur när Sverigedemokraterna har tio procent av väljarstödet och förorten är nedklottrad med hakkors.

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen: vi ska vara tacksamma över att vi har en högerregering som inte flörtat med Sverigedemokraterna. Det är inte Fredrik Reinfeldt som är på väg att försätta Sverige i dansk situation, det är inte han som vaskar främlingsfientligheten till normalitet i det offentliga rummet. Det är några av våra mest namnkunniga liberala opinionsbildare som börjar slira. Och då är risken att politikerna snart kommer ­efter.