ÅSIKT

Mobbad av kultureliten

Klasshat bakom attacken mot Aftonbladets Lidija Praizovic

1 av 4
NATURBARN OCH... Lidia Praizovic, skribent på Aftonbladet Kultur, uppvuxen i Hägerstensåsen. Foto: Lina Siksjö
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det sägs att åsiktskorridoren är trång i Sverige, men så fort nån försöker vidga utrymmet blir det ändå ett himla liv. Ett mig närstående exempel är Lidija Praizovic, skribent på Aftonbladet Kultur.

Som vanligt är allt en fråga om klass.

I Gaggböle finns det ”kulturbarn” och ”naturbarn”, skriver författaren Maja Lundgren på sin blogg ”Cronache di Maja”. Gaggböle är Lundgrens beteckning på kultur-Sverige.

Kulturbarn är de som föds in i en intellektuellt etablerad familj och som därför har förutsättningar som andra saknar när de ska ta sig fram som skrivande varelser. Naturbarn svingar sig upp på parnassen utifrån, de ”har bara sin begåvning, sin slughet och sin framåtanda att förlita sig till”. Lundgren understryker att dikotomin är på skoj, men hon återkommer ändå till begreppsparen och det hon beskriver är allvarliga saker.

Själv är hon ett ”kulturbarn” och som sånt, drabbas hon ofta av ett ”klasshat” från de, visserligen rättmätigt, ”revanschistiska” naturbarnen. Det där klasshatet är jobbigt att stöta på.

Det vittnar även andra om.

För tio år sen intervjuade Anneli Jordahl David Lagercrantz i den banbrytande essäsamlingen Klass – är du fin nog?. Jordahl, med rötter i LO-kollektivet och därmed ett ”naturbarn” för att tala med Lundgren, ville konfrontera sin avundsjuka med nån som hon kulturminglat med många gånger och som bar kulturelitens anrikaste efternamn: en Lagercrantz.                                         

David ställde upp och Jordahl fann en författare som är klämd mellan den egna klassens krav att inte misslyckas och den övriga omgivningens ständiga imperativ, att du ska inte tro att du är nåt bara för att din pappa var kulturchef på DN. Det är ”utvaldhetens baksida”: man blir bedömd för det man heter och inte för det man skriver.

Det var en självprövande och respektfull intervju, men Jordahl blev ändå kritiserad. Det ansågs som ett gravt etikettsbrott att alls ta upp kultureliten för diskussion. David Lagercrantz själv kände sig utstirrad.

Lagercrantzarna tvingas axla en evig arvssynd i offentligheten, det blev tydligt bevisat i en artikel i Expressen strax före jul (20 dec 2013). Annette Kullenberg irriterade sig svårt över att David Lagercrantz ska skriva en fjärde del i Stieg Larssons Millenniumepos. Lagercrantz har inget annat än sitt namn, menar Kullenberg i artikeln som fått rubriken ”Lagercrantzarnas världsherravälde”. Lagercrantzarna finns överallt sen generationer tillbaka, ska man slippa dem och fjäsket måste man fly landet: ”Amen”.

Kullenberg kommer själv från en ”fin” släkt som besitter en rad viktiga positioner – hon är alltså inget exempel på revanschlystet naturbarn – men när hon ska klämma dit David Lagercrantz slungar hon populistiskt nog det hon hittar: hans namn.

Artikeln avpublicerades efter ett dygn, det var klokt gjort, men även om den är ovanligt hätsk är den ändå ett uttryck för nåt allmänt.

Jag är just ett sånt där naturbarn som Lundgren talar om. Jag är visserligen kulturchef, men kan ändå känna ett styng av avund när jag hamnar i sällskap med kollegor som är födda med kulturellt kapital. De behöver aldrig motivera sin existens på en kultursida eller ett förlagsmingel. De bara står där och pöser av självgodhet, som skulle de aldrig kunna befinna sig nån annanstans än just där.

Jag skäms över att jag kan hamna i såna känslolägen, det är fult och lågt att betrakta och reducera enskilda människor på det sättet. Samtidigt kommer jag aldrig be om ursäkt för att jag föraktar ett system där elit föder elit, också om jag själv numera är en del av det.

Maja Lundgren menar alltså att uppdelningen naturbarn–kulturbarn är skämtsam och alls inte menad att vara nedsättande. Jag tycker den är ganska välfunnen om än lite yxig, men jag har svårt att finna det lustiga i beskrivningen av naturbarnen som ”sluga” eller som vara av ett vildare slag. Rent obehagligt blir det när Lundgren konkretiserar sitt begrepp genom att punktmarkera ett särskilt ”naturbarn”: Lidija Praizovic.

Namnet Praizovic kommer från Serbien, själv är Lidija uppvuxen i  Hägerstensåsen. Föräldrarna är lokalvårdare. Naturbarn, you bet!

Åren 2010–2012 gick Lidija Praizovic på Biskops-Arnö. Det är en skrivarutbildning med mycket höga inträdeskrav och de flesta elever där är ”kulturbarn” i en eller annan mening.

Lidija föll ur normen, kände sig inte hemma, och satte ord på upplevelserna. Hon skrev – i texter för allmän diskussion i klassen och lärarkollektivet – om alienationen, om sina klasskamrater och sina lärare. Hon gjorde det samtidigt som Knausgård berömdes för en medelklasslitteratur som inte tog hänsyn ens till barnen. Det blev, så klart, ramaskri på Biskops-Arnö. Knausgård får, men inte Praizovic.

Man har sagt att Lidija Praizovic gjorde en Maja Lundgren när hon klädde av kultureliten och dess ättelägg. Men man kan lika gärna säga att hon gjorde en Anna Odell innan hennes film ens fanns. Reaktionerna på Biskops-Arnö är plågsamt lika vissa scener i Återträffen. (Odell ville först att hennes riktiga klass skulle medverka i filmen, men de sa av förklarliga skäl nej.)

Lidijas text publicerades förra hösten i tidskriften Const och väckte blandade reaktioner. Till skillnad från den unisont hyllade Odell attackerar Praizovic den parnass som också ska bedöma hennes arbete.

För mig var texten en raket till himlen. Lidijas erfarenheter var identiska med mina, men jag skulle aldrig ha modet att skriva som hon. Det var helt ointressant vilka människor hon skrev om, hon namnger kursare som jag senare lärt känna och tycker mycket om. Det var själva strukturen som äntligen blev beskriven på det mest uppriktiga, hänsynslösa och därmed sanningssökande sätt. Med den texten riskerade hon att åka ut innan hon ens kommit in i farstun.

Jag läste också ett par artiklar i Dagens Nyheter där Praizovic ifrågasatte den vita medelklassfeminismens egocentrism. Feminismen måste öppna sig för flera kvinnors erfarenheter – klass, religion, förhoppningar på livet – menade hon. Jag håller helt med (utan att för den skull applådera Belinda Olssons fördömande och fördummande projekt). En feminist ska kunna gifta sig katolskt utan att Maria Sveland uppmanar till skrattmobb.

Det var lika smarta som slamriga texter, men som mest orsakade de en klapp på huvudet. Frisk fläkt det där! Ännu hade ingen börjat ta Lidija Prazovic på allvar. Naturbarn har en längre startsträcka in i offentligheten än andra.

Våren 2013 städslade Aftonbladet Kultur Lidija Praizovic som fast skribent med uppdraget att fortsätta vara sann mot sig själv och andra, med den prövande intellektualism hon gett prov på. Det har hon varit också, med turbulens som konsekvens.

Mest har det stormat kring artiklar där Praizovic diskuterar representativitet: Har vit, socialt trygg medelklass rätt att skildra förorten och invandrar-Sverige? Hennes svar är nej.

Praizovic hållning får mig att tänka på Malcolm X och hans kompromisslösa integritet. Låt vara att han var verksam i en helt annan tid, men ändå, jag älskar det. Likväl får hennes svar mig att klyvas mitt itu.

Jag vill också starta kravaller när jag tar del av den förment inkännande medelklassens exotiseringar av en verklighet den inte vet nåt om, eller ännu värre, gör sig till talespersoner för människor vars erfarenhet de faktiskt inte alls delar och aldrig har gjort. Samma kritik kan riktas mot mig, ju längre från mitt eget klassursprung jag kommer.

Lika förbannad blir jag på den falskt radikala medelklass som tror att arbetarklassen inte längre finns, alternativt är en vulgär, rasistisk och ointelligent manlig hop – de enda vi ska ta strid för är de papperslösa. Så slår man in en kil mellan grupper som är drabbade av samma förtryckande system.

Samtidigt blir jag bedrövad över dem som påstår att det bara är den som har ett självupplevt förtryck som kan slåss för rättvisa och frihet.

Det är klart att Tomas Ledin, för att ta ett aktuellt exempel, inte ska hånas när han som vit man tar fram sitt pass och säger ”Jag är Jason”. Vad Ledin visar är solidaritet, och utan den kommer vi ingenstans. Vi behöver fler vita, folkliga män som tar progressiv ställning, inte färre. Det tror jag att Praizovic skulle hålla med om, även om hennes misstänksamhet nog alltid finns där i bakgrunden.

Om Praizovic artiklar hade väckt debatt för sina sakfrågor vore det här ingen artikel att skriva, den debatten kan hon ta själv. Men Praizovic texter skapar aggressioner som går långt utanför orden hon skriver – de riktar sig mot hennes person. Jag kan ta hur många exempel som helst från de senaste månaderna, men jag väljer två.

Det första är typiskt: Jens Liljestrand på Expressen avfärdar Praizovic med försäkringen till läsarna, att ”i princip varenda vettig mänska” har tagit avstånd från hennes åsikter om representativitet. Med andra ord: hon är inte riktigt klok och mer än så behöver inte sägas. Ironiskt nog gör Liljestrand det i en text som behandlar den allt trängre åsiktskorridoren.

Det andra exemplet, som jag just gjorts uppmärksam på, är mer flagrant: Maja Lundgren uppmanar på sin blogg Lidija Praizovic ”att göra upp lite med det serbiska”. Hon fortsätter: ”Skulle jag vara riktigt grov skulle jag säga att LP är en verbal Mijailovic. (sic) Han sköt en vit medelklasskvinna, LP angriper främst vita medelklassfeminister.” Praizovic världsbild, skriver Lundgren, börjar på ”f”. Med andra ord: hon är fascist.

Lundgren har rätt: hon utslungar en riktigt grov anklagelse. Den grundas i fördomar kring etnicitet, i serbhat och öststatsförakt. Om det publicerats i en tidning hade Praizovic kunnat stämma skiten ur ansvarig utgivare. Nu står det i ett kulturbarns blogg, då får det passera utan att vi bryr oss. Den som drabbas är ju för övrigt bara en ung förortsbrud – ett simpelt naturbarn – som inte vet att uppföra sig i sällskapslivet.

För den som inte kommer från den bildade borgerligheten kan det vara förödande att uppträda som sig själv, skriver Anneli Jordahl. Naturbarnen måste veta hur de ska röra sig på parnassen: Inte för yviga gester. Inte ifrågasätta för mycket. Och framför allt inte dem som varit toleranta nog att släppa in dem, för då blir luften i åsiktskorridoren plötsligt väldigt trång att andas.