ÅSIKT

Radikala rullar visar hoppfullhet

Pussy Riot-aktivism och kvinnokamp i förorten på vita duken i Göteborg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Filmfestivalens affisch, designad av Pussy Riot.
Filmfestivalens affisch, designad av Pussy Riot.

De är synliga i hela Göteborg: filmfestivalens affischer, en grå betongyta med graffitifragment och ett lysande rött kvinnokampsmärke en bit ovanför mitten. Budskapet är enkelt, slagkraftigt och revolutionsromantiskt (om det hade funnits någon feministisk revolution att vara romantisk över vill säga). Det är också uppfordrande.

Konstnärskollektivet Pussy ­Riot fick i höstas uppdraget att göra affischen, och under festivalen visas även en kort dokumentär om gruppen, signerad Gogol’s wives. Den är ganska punk, om man säger så. Rakt på, utan sammanhang eller bakgrund. Den visar kaotiska spontana protestkonserter, i kollektivtrafiken, på gator och torg. Till slut i Vår frälsares katedral, det framträdande som blev för mycket för den ortodoxa kyrkan och dess militanta anhängare.

Vad som betonas i Pussy versus Putin är ett aggressivt ryskt samhälle, hur de som provoceras av Pussy Riot beter sig, hur stängt det ser ut för kommunikation mellan grupper.

Dokumentären är hetsig, rörig, omtumlande. Men liksom affischen också en stängd yta. Du får kampen, men ingenting mer. Bakom symbolerna en grå mur. Det är i den konstnärliga frihetens namn performancen och de regimkritiska sångtexterna skapas, det är tydligast den som prövas och som står på spel.

Medlemmarna i Pussy Riot dömdes till fängelse för huliganism, Ai Wei Wei, vars tillvaro skildras i Ai Wei Wei - The Fake case, har anklagats för både skattebrott och spridande av pornografiska bilder. I Andreas Johnsens film möter publiken en avslappnad - ibland lite väl sömnig - konstnär som håller ut i den husarrest han dömts till. Han leker med sitt barn, umgås, svarar motvilligt på frågor. Liksom i fallet Pussy Riot protesterar han mot regimen på ett öppet sätt men svaret blir något helt annat. Och i filmform är det svaret som är tydligare än protesten: allt vi får veta om Ai Wei Wei är att han är en radikal förebild.

Under festivalens fjärde dag, i måndags, hölls ett seminarium, ”Filmfestivaler och aktivism”, där samtalet tassade runt själva aktivistbegreppet för att så småningom landa i vad som är en filmfestivals egentliga uppdrag. Att i viss mån avdramatisera aktivism men utan att själv vara aktivistisk. Att skapa en plats för samtal, förstås, och att genom att visa film från 80 länder öka medvetenheten hos publiken. Och: att nå en bredare publik.

Denna önskade bredare publik kunde antagligen gilla allt från kreativa flummigheter som Freak out, till den lågmält sympatiska My class. I bägge filmerna möter publiken människor som strävar mot en bättre värld än den de av olika orsaker lämnat. I dokumentären Jag är fan en Panter, av Leo Palmestål, Anders Rundberg och Jennifer Jerez, lämnar människor inte sin värld. De stannar i Biskopsgården och försöker göra livet bättre. Förortens organisering skildras här både optimistiskt och öppet.

Pantrarna bildades 2011 och bygger i likhet med den amerikanska förebilden på både sociala program och arbete för delaktighet och synlighet. En lokalt förankrad folkrörelse som tar vid där förtroendet för de gamla rörelserna brustit. Filmen berättar om både framsteg och motgångar, struliga skidresor liksom lyckade kampanjer. Föraktet för förorten från maktens representanter - från polis till medier - blir synliggjort liksom hur rörelser behöver skapande. Kollektivet leder till konsten, till individen och tillbaka.

Hoppfullheten i filmen om Pantrarna återkommer i en helt annan sorts film, Thomas Reckmanns Angered United, om ett damfotbollslag som är för bra för sina förutsättningar (!). De har på tre år avancerat från division 5 till 2 och saknar trots det en helt fungerande struktur. Filmen, som är i tv-format, förmedlar röster från en helt vanlig förort med helt vanliga unga tjejer som älskar fotboll - och som är ovanliga eftersom damfotboll hör villaförorten till.

Det är som i kulturvärlden: de som generellt släpps in är män från alla klasser, kvinnor från medelklassen.

Affischens kvinnokampsmärke glimrar nog lite lite grann ändå.

Jag är fan en Panter visas ons 20.15, tor 15, lör 20, Pussy versus Putin, ons 20, tor 20, Angered United sön 15, Freak out ons 10.30, fre 17.30, My class sön 12.30.